MFF:s kramp satt mest i fantasin

Det här duger inte MFF

Målsättningen inför säsongen var SM-guld. Den kunde inte vara något annat efter de två stjärnornas säsong.

Nu pratar tränare, ledare och många andra i föreningen visserligen om att säsongen är lång och att den knappt har börjat. Det är nys. Efter åtta matcher har MFF ett pinsamt poängsnitt på 1,38 och ett spel som havererar med jämna mellanrum.

Ligger man så långt ner i tabellen som MFF faktiskt gör är det heller inte bara avståndet till lagen i den absoluta toppen som är det problemet. Lika svårt är det att passera ALLA lagen som ligger mellan MFF och täten. Det är inte så väldigt långsökt att tänka sig att MFF skärper till prestationen och resultaten, tvärtom är det ett krav. Men det är nästan omöjligt att tänka sig att inte några av de övriga lagen också hittar det där flytet.

IFK Göteborg hade spelat tolv raka matcher utan att vinna mot Malmö FF. Nu gjorde man det och händer inte något alldeles exceptionellt spelade man dessutom bort MFF från guldet. Göteborgstränaren Poya Asbaghi var artig och sa att han trodde att MFF fortfarande kunde vinna serien. Lätt för honom att säga. Magnus Pehrsson sa det också, men det lät inte som om ens han själv trodde på det. Just nu är han förmodligen mest orolig för vilka konsekvenser det blir om laget förlorar även i cupfinalen på torsdag.

Många kommer säkert att hylla det här som en bra, tuff och intensiv match med en massa dueller mellan två starka lag.

Jag håller inte alls med.

IFK Göteborg backade mest ner och kontrade, spelade faktiskt mer smart än bra. Men man visade en jäkla vilja som gjorde att halva laget fick kramp den sista halvtimmen.

Malmö FF slog mest en massa inlägg, precis som Poya Asbaghi hade hetsat om före matchen. Lite elakt kan man säga att MFF:s kramp mest satt i fantasin.

Till skillnad mot Malmö FF fick dessutom IFK Göteborg utdelning på sin smartness, vid 1-0 när man satte press på Eric Larsson när MFF koncentrade sig på den andra kanten och sitt kontringsspel, vid 2-1. MFF:s alla inlägg gav bara en massa nästan-lägen och en hel hög hörnor som man man med en nästan berömvärd envishet konsekvent slog bort. 1-1 kom istället efter en fantastisk individuell prestation av Fouad Bachirou där han ensam elegant sprang ifrån halva Göteborg. Det gav också Carlos Strandberg ett bättre avslutsläge än något av inläggen.

Eric Larssons miss vid 0-1 får inte hända. Men det var bara kulmen på en svag halvlek där han heller inte fick mycket hjälp av Mattias Svanberg. Därför var bytet redan i pausen logiskt. Tyvärr blev det inte mycket bättre när Isak Ssewankambo kom in.

Att Markus Rosenberg inte startade efter att ha varit planens bäste spelare och i stort sett gått på vatten i segern mot Djurgården kändes helt oförklarligt. Det förklarades med att han fick så många smällar då, var stel och trög i kroppen och att återhämtningen därför tog extra lång tid. Beslutet togs sedan Magnus Pehrsson och Rosenberg pratat under matchdagen. Med facit i hand borde man givetvis gjort mer för att övertala Mackan.

Bytet av Fouad Bachirou förklarades med att det stramade lite i låret och att man ville spara honom. Det köper jag fullt ut. Bachirou var matchens i särklass bäste MFF-spelare och får inte bli skadad igen. Men bytet begrep jag inte. Varför inte bara göra ett rakt byte och sätta in Samuel Adrian och göra ett annat byte för att få in Rosenberg? Nu krånglade man till allting och det var faktiskt just den halvtimme som var kvar MFF tappade spelet totalt och knappt ens fick till några inlägg.

Bättre blev ju heller inte byteskarusellen av att man plockade ut Behrang Safari, en av få MFF-spelare som faktiskt var bra och som inte alls ville bli utbytt. Det hade han rätt i. Han hade behövs den sista kvarten.

MFF:s närmast totala ovilja att använda sina unga spelare blir tyvärr allt mer uppenbar.

Samuel Adrian var den ende lärlingen på bänken och byttes alltså inte in när det var naturligt. Samtidigt gjorde Victor Wernersson en kanonmatch i IFK Göteborg och utnyttjade Eric Larssons miss till att göra sitt allra första allsvenska mål. Victor är fostrad i MFF, men bedömdes inte bra nog för att ta en plats i A-truppen. Efter en nyttig och lärorik period i Syrianska kom han i år till IFK Göteborg och blev direkt helt ordinarie.

Raden av spelare som inte bedömdes vara bra nog för att flyttas upp från MFF U till A-laget som just nu gör succé i elitfotbollen i andra lag blir bara längre och längre. Samtidigt sitter den nya generationen ungdomsspelare som ska vara bättre – och i många fall också är det – på bänken eller läktaren i MFF. Om MFF ska vara dominant i svensk fotboll måste det vara svårare att ta en plats där, det begriper jag också. Men det krävs lite mod att släppa fram dem också. Ifall jag inte totalt har misstolkat arbetsbeskrivningen för A-lagstränaren i MFF ingår det numera att talangerna inte bara ska vara med i A-truppen för att det ser bra ut att ha dem där.

Ole Törner