FotbollMalmö FFNyheterOles MFF-blogg

Hur löst sitter Magnus Pehrsson?

Egentligen finns det numera en mycket enkel ingrediens i arbetsbeskrivningen för en huvudtränare i MFF.

Man kan säga att den kan sammanfattas i “Vinn eller försvinn”.

Därför är det självklart att ställa frågan vad som händer med Magnus Pehrssons framtid i klubben om det blir förlust i cupfinalen mot Djurgårdens IF?

På ett sätt är det rätt självklart vad som borde hända. Med större resurser än någonsin förr har MFF inlett Allsvenskan sämre än på mycket länge. Att följa upp det med att missa att bryta titeltorkan i Svenska cupen skulle vara som att öka farten när man är på väg att sakta rulla in i en bergvägg. Inte så lyckat.

Efter att ha startat sin tränarkarriär i MFF på ett alldeles utmärkt vis känns det också som om Magnus Pehrsson börjat göra mycket fel som han gjorde rätt det första året. Då såg jag en flexibilitet i sättet att spela som lovade massor. MFF var svärläst, många av bytena staben gjorde bidrog starkt till att avgöra och svänga matcher i rätt riktning och träningarna var noggrannt planerade. Överhuvudtaget kändes det som om man med Magnus Pehrsson som arbetsledare hade en plan för allting plus en tydlighet och ett självförtroende som Malmö FF alltid ska ha.

Nu tycker jag att MFF blivit mer fantasilöst och till exempel alldeles för beroende av inlägg och fysik. Tyvärr tror jag att MFF var så väldigt mycket mer beroende av Anders “AC” Christiansen än vad vi som trots allt såg varje match laget spelade fattade. Det var AC som gjorde MFF mycket mer varierat och med en betydligt vassare offensiv spets 2017 än 2018. Hans kreativitet, löpningar och förmåga att komma fram i banan och utmana gjorde mer för MFF:s variation och klass än taktiken. Utan AC är Magnus Pehrsson samma tränare han var i Djurgården och Ålborg och MFF ett sämre lag.

Att säga att Fouad Bachirou ersatt Anders Christiansen är helt enkelt fel. Bachirou är en fantastisk spelare, just nu genomgående bäst och elegantast i MFF. Men han jobbar på ett annat sätt och mycket längre bak i banan. Att han bäddade för MFF:s kvittering mot IFK Göteborg med en lång offensiv löpning centralt var mer av en engångshändelse än en trend. Han är samma typ av spelare som Oscar Lewicki, fast mer spektakulär.

Fouad Bachirou var ersättaren till Oscar Lewicki, som valde att stanna kvar. Och i och med att MFF värvade Bonke Innocent och satsade på Samuel Adrian från de egna leden har man nu fyra likadana mittar, men ingen AC. Man kan ranka de fyra – min ranking är 1) Bachirou, 2) Lewicki, 3) Adrian och 4) Innocent – men det är mest kosmetika som döljer grundproblemet, att det var ett misstag att inte plocka in en ersättare för AC i väntan på att Mattias Svanberg ska mogna färdigt och kunna vara ett alternativ på riktigt i rollen.

Så vad man i praktiken gjort är att ersätta Jo Inge Berget, Anton Tinnerholm och Erdal Rakip med än så länge väsentligt sämre spelare och tro att man inte alls behövde ersätta Allsvenskans bäste spelare Anders Christiansen. Dessutom har tappet av Magnus Wolff Eikrem gjort det betydligt svårare att göra det som funkade så bra förra året, förändra matchbilder genom byten.

Är det här Magnus Pehrssons fel? Inte helt. Givetvis har de som bygger truppen, Daniel Andersson, Niclas Carlnén och styrelsen också ett ansvar. Ett stort sådant. Men alla säger ju att Pehrsson tog över en trupp 2017 han förde till guld och nu hade chansen att själv sätta sin prägel på truppen 2018. Om det stämmer har han valt att gå bort från det kreativa och fantasifulla och in i något annat. Ett lag som är mycket mer beroende av hårt arbete och duell-kraft. Sedan har han heller inte, varken på träningarna eller matcherna, kunnat få fram den nödvändiga tändningen för att fullt ut genomföra det intensiva jobbet varje minut.

Jag tror inte att det är en slump att när man fortfarande kunde träna regelbundet och intensivt under försäsongen gick det mycket bättre för MFF. Nu när säsongen är igång, matcherna kommer tätt och träningarna mest är att gå ut i solen, känna på bollen och återhämta sig blir det mycket sämre. Utan intensiteten på träningarna blir det svårare att få fram dem i matcherna. Ett lag som 2017 var byggt mer på individuell briljans klarar sig dessutom givetvis bättre under sådana perioder än årets som är mer beroende av hårt jobb.

Det går naturligtvis – som jag gjort tidigare – även att kritisera den totala oviljan att släppa fram lärlingarna, som kan och borde träna mer intensivt, för att avlasta. Det har MFF-ledningen dessutom stått både på års- och medlemsmöten och sagt att man ska göra och att det ingår i en A-tränares uppgift.

Man måste även ställa frågan vad som blivit bättre i de assisterande tränarnas Jens Fjellströms och Olof Perssons ansvarsområden? Fast där är det ändå huvudtränaren som är arbetsledare och har det yttersta ansvaret. Inte minst för ett av skälen att anställa Magnus Pehrsson var just att han ska vara en så duktig arbetsledare. Exempelvis hyllades Olof Persson 2016 för att Malmö FF hade lyft sig så mycket på hörnor, främst framåt, men även bakåt. Men det var kanske när Allan Kuhn, som de flesta i MFF ansåg vara en svag ledare, lät Olof jobba ifred. Efter det har det bara blivit sämre.

Därför tror jag att det är oundvikligt att direkt eller under sommaruppehållet göra en förändring på tränarposten om MFF inte vinner cupfinalen mot Djurgården.

En cupseger förändrar dock allt. Och det är inte populistiskt. Då blir Magnus Pehrsson en vinnare igen och det pumpas in nytt självförtroende i laget. Att AC inte är ersatt är ju dessutom enkelt fixat under sommaruppehållet. Då kan man även plocka in en högklassig mittback, en yttermitfältare och en anfallare och MFF är hastigt – och lustigt – ett lag både för den allsvenska spurten och Europa.

Jag utgår från att MFF vinner cupfinalen och sedan rättar till allt som gått fel våren 2018. Eftersom Magnus Pehrsson fungerade väl som tränare 2017 borde det utan allt för stora förändringar gå att se till att han gör det resten av säsongen också.

Ska dessutom erkänna att det ligger väldigt mycket spekulation och gissningar bakom att Magnus Pehrson skulle sitta löst vid en cupfinalförlust, särskilt om den följs av en ny förlust mot Hammarby den 16 maj. Nio lag av tio hade nog sparkat tränaren. Men MFF är inte nio lag av tio utan en klubb där man historiskt varit oerhört restriktiva med att ge tränare sparken mitt under säsongen. Frans Thijssen fick det sedan han i stort sett totalt tappat motivationen efter ett väldigt lovande förstaår.

I övrigt? Aldrig. Inte ens felrekryteringen Sören Åkeby fick det trots att nästan alla krävde det. Och Roland Andersson, Viggo Jensen och Allan Kuhn fick lämna efter säsongen. Bob Houghton hade en inspirationslös och misslyckad andra sejour i MFF. Men där visade man respekt mot klubbens kanske bäste tränare genom tiderna och löste det med att han fick sluta på egen begäran innan säsongen var över. Han ville ha garantier för att han skulle få ha kvar jobbet även 1993. MFF sa att man bestämt sig för att ersätta honom och då fick han lämna i förtid eftersom han hade ett annat uppdrag på gång. Viggo Jensen ersatte.

Vid en cupförlust talar alltså läget för att MFF gör sig av med Magnus Pehrsson. Mot det scenariot talar att det är just MFF, som nästan aldrig agerar i sådana lägen och ofta pratar om hur stolta man är över det. Tror att rätt många i styrelsen tvekar om att göra en ny Thijssen.

Med facit i hand blev det heller inte särskilt lyckat. Som ersättare till Thijssen kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg (RATS) och räddade nytt kontrakt. Sedan trodde alla i klubben att vi är MFF, allt löser sig och faran är över. Andersson och Sjöberg fick fortsätta och blev historiska på fel sätt när MFF för första gången någonsin åkte ur Allsvenskan.

Ole Törner

 

Relaterade artiklar

Back to top button
Close