Det räcker inte att sparka Magnus Pehrsson
Först och främst. I säsongens hittills viktigaste match nådde MFF tyvärr en ny nivå av uselhet.
Djurgårdens IF var inte bara förtjänt av sin cuptitel, Djurgården var mycket bättre – i allt.
MFF var fantasilöst, håglöst och lättläst. Hur skulle det vara att som taktik försöka spela fotboll istället för att slå långt och söka dueller man ändå inte vinner? Försvaret på fasta situationer och inlägg ska vi inte prata om. Ibland kändes det som om MFF försökte slå någon slags världsrekord i att låta bollen studsa i det egna straffområdet. Och framåt? Tunt som soppa där man glömt att lägga något i vattnet.
Dessutom har allt blivit sämre sedan förra året. Då var MFF bra på att spela sig ur och själv sätta press. Nu? Nej och nej. Då kunde MFF även hålla i bollen med bra och snabbt passningspel som till slut ledde till öppningar i motståndarförsvaren. Nu ger man bort bollen. Kanske för att man saknar förmågan ett lag som satsar på bollinnehav alltid måste ha; att vara bra på att försvara på kontringar.
Och så släppte man Anders ”AC” Christiansen, som var nyckeln till hela kreativiteten och det offensiva spelet, utan att ersätta honom (se bloggen från igår).
I allt det här faller huvudansvaret på Magnus Pehrsson.
Han måste även ha det tyngsta ansvaret för håglösheten. Det var två stukade lag i kris som möttes. I ett sådant läge gäller det att pressa fram det yttersta av det egna laget, plocka och locka fram motivationen, moralen, självförtroendet och glädjen. Den kampen vann Özcan Melkemichel med mer än 3-0.
Så ja, jag tror att MFF kommer att sparka Magnus Pehrsson.
En klubb som Malmö FF måste nästan göra det för att visa att det inte får se ut på det här viset!
Men det räcker inte.
Jag får extremt starka vibbar av 1998.
Då hade Frans Thijssen efter en första succésäsong där alla hyllade honom och MFF för holländsk totalfotboll fastnat i total slentrian. De övriga lagen hade läst sönder MFF och det blev energilöst, trögt och begravningsstämning i och kring laget. Då sparkade MFF Thijssen – han ville det i stort sett själv – men trodde sedan att allting var löst.
In kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg, två trotjänare som kände klubben utan och innan, och de räddade nytt kontrakt. Efter det fortsatte man den konstgjorda andningen, lät Roland och Thomas jobba vidare och insåg inte att truppen och organisationen var sämre än på länge. 1999 åkte laget ner i Superettan. Då kom nystarten och lyftet när MFF insåg att man måste bygga om allt.
Nu tänker jag inte måla fan på väggen och ens antyda att det kan sluta som 1999 med att MFF åker ur. Klubben är mycket starkare och stabilare 2018. Men det innebär också att ribban för misslyckade höjts. MFF har numera massvis med pengar, en bättre fungerande styrelse och organisation än då och en ungdomsverksamhet som är på en helt annan nivå, om man faktiskt vågar använda talangerna. Men samtidigt har MFF en position där man i princip aldrig har råd att bli sämre än trea i Allsvenskan och helst bör ta sig till slutspel i Europa League eller Champions League vartannat år. Annars riskerar Malmö FF på sikt att hamna i ett nytt 90-tal. Den ribban håller klubben för tillfället på att riva med eftertryck.
Ska ordföranden Håkan Jeppsson eller någon annan i styrelsen avgå? Det ska alla utom medlemmarna ge fan i. Styrelsen väljs av medlemmarna på årsmötet. Det är föreningsdemokrati.
Ska VD:n Niclas Carlnén avgå? Nej. Han är nog mer inblandad i de sportsliga besluten än många tror, men han har gjort ett jättejobb med att styra upp organisationen, administrationen och allt som har med MFF utanför planen att göra. Däremot bör MFF titta väldigt noga på processen hur klubben väljer tränare.
Ska sportchefen Daniel Andersson avgå? Nej. Där tycker jag precis som kollegan Mattias Larsson på Kvällsposten att det är Daniel Andersson som ska ta över som tränare säsongen ut. Helt enkelt för att han då själv får chansen att bevisa att truppen han satt samman är betydligt bättre än den sett ut de senaste månaderna. Ett test i skarpt läge. Per Ågren kan göra comeback som sportchef.
Ska Magnus Pehrsson avgå eller få sparken? Eftersom han är tillsvidareanställd lär avgå-alternativet inte vara aktuellt. Sparken med andra ord. Av bland annat skälen jag redan skrivit om, men även för att det behöver hända något för att nyförvärven som säkert är på väg in i sommar överhuvudtaget ska vara intresserade av att flytta till Malmö.
Återkommer dessutom gärna till mitt tjat om att han inte vågar använda de unga spelarna från de egna leden, alla lärlingarna som man flyttat upp i A-truppen just för att de ska vara en fullvärdig del av den. Dagens laguttagning var där en kasning till i rutschkanan. Den var en klassisk att ”välja de äldsta och mest rutinerade spelarna för att slippa kritik”-uttagning. Mattias Svanberg fick sitta på bänken och Samuel Adrian på läktaren. Det gjorde att MFF kom till spel i cupfinalen utan en enda – utan en enda – lärling i 18-mannatruppen.
MFF hade fyra målsättningar i år:
Vinna cupen: Miss!
Vinna Allsvenskan: Allt talar för miss!
Släppa fram de unga spelarna, helst ska två nya etableras varje år: Miss! Och ovilja!
Avancera till något av slutspelen i Europa: Låt någon annan försöka och rädda det som räddas kan.
Magnus Pehrsson var en bra tränare i MFF förra året. Men det innebär ju inte att han är det nu.
Ska den övriga staben kring A-laget också utvärderas? Ja, men det kan man göra först när man bytt ut arbetsledningen. Olof Persson är kanske jättebra på fasta situationer, om han får jobba ifred (som 2016), Jens Fjellström kan vara fantastisk på videoanalyser, om de används i något annat än ett fantasilöst spel. Fys- och medicin-staben har redan visat att de håller måttet. Jonnie Fedels utfall är klockrent. Alla målvakter han jobbat med har blivit bättre. Andreas Georgson har precis startat och kan ju inte hjälpa att spelarna han har ett specialanvar att arbeta med inte används.
Ole Törner
