SM-finalbonanza: Vad har rättvisa med saken att göra?

När är idrott som bäst?
Jo, när allt står på spel. All in på rött eller svart. Hjältar föds, tårar svämmar över, blodtrycken skjuter i höjden, euferin är total.
Allt det fick vi idag. Två osannolika draman inför nästan fullsatta (nåja) läktare med ordentligt (nåja) tryck. Dessutom på bästa sändningstid i TV.
Bara mästerskapsmedaljer kan jämföra sig med sådana här dagar för den undertryckta handbollen.
Ett upplägg som man nu vill skrota, inte minst i Handbollsligan… Men mer om det i ett senare sammanhang.

Man kan vinna, och förlora, matcher på olika sätt. Få sätt är lika ljuvliga, eller grymma, som handbollens,
Med tio sekunder kvar kunde Emma Lindqvist bli hjälte för H65 Höör.
Lagets kanske bästa spelare över hela säsongen hade gjort en jättematch och även om Mikaela Mässing var enorm när H65 krigade sig in i matchen i andra halvlek hade Lindqvist verkligen klätt i hjälterollen.
Istället räddades hennes skott och i sista sekunden fick Ida Odén ett gigantiskt utropstecken efter en sagolik karriär – med elva SM-guld.

H65 har haft en fantastiskt säsong och när de ledde med 18-15 och tio minuter kvar hade de verkligen fingrarna på bucklan.
Men handbollen som sport är som en en partidebatt under ett valår – totalt oberäknelig och fylld med falska förhoppningar och orättvisa bedömningar. På fyra minuter var det kvitterat.
Likväl gick H65, trots en del märkliga domslut, in i slutminuten som ledare. 20-19.
En straff, ett vådaskott och ett sista sagokapitel senare var Sävehof mästare.

Precis som i fjor lyfts diskussionen om rättvisan i att spela en SM-final i en match. Då var det H65 som ryckte undan mattan under favorittyngda Sävehofs fötter. Nu var det tvärtom.
Hur det blir framöver?
Tja. Min radar säger att ledare och personer i klubbledningarna vill ha en förändring. Spelarna däremot verkar gilla upplägget.
I Scandinavium var det mindre förmatch än senast av damfinalen och för spelare som är vana att lira i pimpade gympahallar blir sådana här matcher karriärshöjdpunkter.
Vad rättvisa nu har med idrott att göra.

Lika dramatisk var herrfinalen.
HK Malmö, som ingen riktigt tagit på fullt allvar ens enda in i finalen, reste sig och reste sig och reste sig. Som en blodig och uträknad Rocky Balboa.
Dan Beutler träffade dagen, räddade 23 av 46 avslut, och studsade omkring i den där psykopatzonen som bara han kan hamna i. Linus Persson, som vissa räknade ut efter gårdagens knäincident på träningen, blev bäste målskytt med sex kassar.
Och till slut hade de chansen att avgöra i sista anfallet i ordinarie tid.
Helge Freiman missade sista anfallet för IFK Kristianstad och hade kunnat bli deras Emma Lindqvist. Frustrationen, rädslan, ångesten och hopplösheten var påtaglig när han såg matchen spelas klart från bänken. Där och då rääknade han med en förlust på hans konto.

Det hade kunnat bli andra gången den här dagen som ett lag tappade 20-19 till förlust med 20-21. Men det sista anfallet rann ut i ett 60.00-frikast som tydligen bara IFK Kristianstad kan vinna matcher på (mot Malmö dessutom…).
IFK Kristianstad kom undan med en prestation som inte var klockren, men vägde som oftast i svensk handboll tyngst i längden. Speciellt när längden är 70 minuter.

Bygga vidare på det här kan samtliga skånska föreningar göra.
IFK Kristianstad budgeterar mer eller mindre med SM-guld och kan fortsätta med stora delar av de profiler som finns i laget idag.
HK Malmö charmade med sin rock’n roll-handboll och livliga klack. Var det något Malmölag idag som kommer undan med hedern i behåll efter en finalförlust så var det HK Malmö. Trots finalförlusten har de ändå fått handbollen i Malmö att lyfta.
H65 Höör har kvar alla sina spelare i dagens lag nästa säsong, bortsett från Köpenhamnsproffset Marie Wall. De påbörjade sin försäsong en halvtimme efter finalförlusten…

Nu behöver jag ta en kall dusch. Den här finaldagen är en pärs. Och alldeles underbar.

Christoffer Ekmark