Magnus Pehrsson slutade med att vinna fler hjärtan än matcher

Att MFF tog beslutet att sparka Magnus Pehrsson var inte på något sätt överraskande.

Det var dessutom helt rätt.

På sätt och vis helt oundvikligt.

MFF har vunnit två av de åtta senaste matcherna i Allsvenskan och sprängt in en miss i cupfinalen, där allt ställdes på sin spets. När den långa sviten av år utan en cuptitel äntligen skulle brytas gjorde MFF den sämsta insatsen sedan bortamatchen mot FK Vardar ifjor.

Därför var MFF tvunget att göra något. Både med tanke på fortsättningen i Allsvenskan och det kommande Europakvalet. MFF har inte råd att missa Europaspel, varken genom att åka ut igen i det som väntar eller bli sämre än trea i Allsvenskan och bränna det nästa år också. Att göra det på ena sättet är allvarligt, att missa båda ingångarna katastrofalt.

Det innebär inte att Magnus Pehrsson är en dålig tränare. som många i framförallt MFF:s konkurrentklubbar älskar att påpeka. Precis som Allan Kuhn tog han SM-guld med Malmö FF och alla som gör det är värda stor respekt!

Jag står fast vid att Pehrsson var ett snäpp upp från Kuhn. Han har dessutom satt en struktur och organisation kring det träningsmässiga som MFF kommer att ha nytta av åtskilliga år framåt.

Hans sätt att säga adjö till klubben, supportrarna och alla andra i och kring Malmö FF var värt ännu mer respekt. Känslomässigt, ärligt och stort! Han vann inte särskilt många matcher den sista månaden, men han vann presskonferensen och mångas hjärtan.

Just där kan dock en del av problemet ligga. När det blåser emot kan det – särskilt i MFF – vara bra att inte bli för teoretisk och analyserande och för duktig på att prata och argumentera. I en motgångsperiod när matcherna dessutom kommer så tätt att det inte finns tid för några vettiga träningar kan det bästa istället vara att koncentrera allt på att boosta självförtroendet som tappats bort och locka fram en glödande energi hos spelarna. Plus hitta glädjen och revanschlusten. Mindre taktik och mer psykologi. Kanske även göra ett par förändringar i laguppställningen för att röra om.

Jag tror inte alls att det var en slump att Bonke Innocent kom in och var bäst i MFF mot TFF. Han är en spelare som inte varit indragen i allt det dåliga och en av få som hade allt att vinna. Egentligen säger det väl allt om hur dåligt många av de andra har mått och hur mycket de har tappat i energi, självförtroende och glädje när spelaren som suttit allra längts ut på bänken kommer in och är bättre! Är helt säker på att vissa av lärlingarna – inte alla på en gång, men en eller två i taget – också kunnat gå in och göra en Bonke. Om de fått chansen.

Tyvärr för Magnus Pehrsson har nästan hela staben kring honom haft samma överteoretiska struktur.

Daniel Andersson kan också mycket teori, ännu mer nu när han snart är färdig med sin Pro-utbildning. Men han har – tror jag – närmare till det praktiska, rakare och enklare som krävs för att vända det här. Eftersom han har satt samman truppen och varit med om att bestämma policyn med färre etablerade spelare och fler lärlingar är det på sätt och vis även hans skyldighet att visa att det går att skapa ett vinnande lag med den här mixen.

För det finns en gnagande fråga jag ångrar att jag inte ställde till Magnus Pehrsson när jag hade chansen:

”Tycker du att årets trupp är sämre än förra årets”?

Jag tror att han varit för taktfull och angelägen att få ett fint avsked från MFF för att svara helt ärligt på den. Men om svaret är ja borde det finnas fler att hänga i föreningen.

Och någonstans tycker jag att det är pinsamt att guldtränarna Kuhn och Pehrsson fått sparken när Sören Åkeby aldrig fick det.

Men det visar å andra sidan att MFF lärt sig vad som krävs i en proffsklubb som vill satsa mot Europa och dominera i Sverige.

Ole Törner