En Molins med AC tack

Sommarfönstret blir extremt viktigt för MFF.

Tränarfrågan bör helst lösas tidigare än så och det är inte längre en fråga om MFF bör värva spelare. MFF måste värva. Både för att göra ett nödvändigt kvalitetslyft i truppen och behålla trovärdigheten i satsningen på att vara det ledande laget i Sverige – och Norden. Då går det inte att lalla runt på den nedre halvan i tabellen.

Just nu surrar två rykten som envisa myggor.

I båda fallen handlar det om återvändare: Anders ”AC” Christiansen och Guillermo Molins.

Jag tror att det finns rejäl substans i båda ryktena.

Jag tycker dessutom att det är fullständigt självklart att MFF, inom rimliga gränser, ska göra allt för att ro övergångarna i land.

AC känns som ett perfekt lån.

När han i vintras lämnade för Gent skrev han ett 3,5-årskontrakt med den belgiska klubben. Sedan har upprepade skador förstört det första halvåret, men det återstår lång tid på kontraktet och rimligtvis måste Gent vara intresserat av att så snabbt som möjligt få igång honom. Det har redan antytts i belgisk media att klubben tycker att lån är en bra lösning och då borde det inte finnas något bättre ställe än MFF där han var kung på mitten och utsågs till Allsvenskans bäste spelare.

MFF skulle givetvis bli väldigt mycket bättre med AC.

För, som jag jag skrivit många gånger, AC är inte ersatt. Fouad Bachirou är en lysande spelare, är det enda nyförvärvet som direkt gått in och levererat i MFF och till skillnad mot de övriga nytillskotten har han åtminstone ibland varit uppe på samma nivå som i klubben MFF hämtade dem i. I någon enstaka match tycker jag till och med att han varit bättre i MFF än i Östersunds FK.

Men han är Oscar Lewickis ersättare och Lewicki blev kvar. Och är det något våren visat på MFF:s centrala mittfält är det att balansen blivit för defensiv. Spetsen framåt försvann med AC. Givetvis hade den kommit tillbaka med en återvändade AC.

Oscar Lewicki och Anders Christiansen var ett mycket bra mittfältspar.

Fouad Bachirou och Anders Christiansen är ett internationellt mittfältspar, på mer än ett vis.

Att få in AC i truppen hade dessutom öppnat för något väldigt intressant, nämligen att mycket oftare än nu kunna flytta ner Oscar Lewicki i backlinjen.

Lewicki har spelat mittback, högerback och vänsterback och varenda gång han gjort det har han gjort det bra!

Behovet fnns ju. Det är inget att hymla om att MFF:s backlinje haft stora problem under våren.

Inte så konstigt när:

Rasmus Bengtsson – som alltid är bra – alldeles för ofta är skadad.

Lasse Nielsen ser ut att inte på egen hand klara att leda försvarslinjen och dessutom är för ojämn.

Franz Brorsson verkar ha tappat all form och heller inte är den som kan styra linjen när Bengtsson är borta.

Eric Larsson än så länge inte är i närheten av varken klassen han höll i GIF Sundsvall ifjor eller Anton Tinnerholm gjorde under lång tid i MFF innan han lämnade. Larsson tvekar, slarvar och ser ut att vara nervös.

Behrang Safari, som fortfarande håller hög klass, alldeles för ofta behöver avstå matcher eller bytas ut långt innan det spelats 90 minuter.

Då behövs det en Oscar Lewicki som ständigt ställer upp och alltid gör jobbet.

Bonke Innocent och Samuel Adrian då? De behövs också, som backup. Efter Innocents revansch och Adrians genombrott vet MFF att de klarar av att spela i Allsvenskan. Men ingen av dem petar AC, Bachirou eller Lewicki.

Jag är rätt övertygad om att nästan ingen på MFF-läktaren säger nej till AC.

Guillermo Molins har också ett stort stöd, men i hans fall finns det garanterat fler som tycker att MFF inte ska nappa.

Jag är inte en av dem. Jag tycker att det är lika givet att säga ja till honom. På sätt och vis ännu mer självklart!

Han var lysande när MFF vann guld 2010.

Han var ännu bättre guldåret 2013 när han under hösten återvände från Belgien och gjorde kaos med hela Allsvenskan. Fram till guldmatchen i Borås var han extremt betydelsefull för laget och när guldet säkrades mot Elfsborg var han spektakulär. Sedan fortsatte han att spela fantastisk fotboll våren 2014 innan han åkte på korsbandsskadan.

Efter det gick det snett.

Dels i processen att hitta samma höga nivå på spelet efter det långvariga skadeuppehållet, dels i kontraktsförhandlingarna.

Men grejen är att 2015 och 2016 är historia nu.

Efter korsbandskadan kunde han i stort sett inte spela en minut i MFF utan att det blev snack om hur stor risken var att han skulle gå sönder igen eller hur mycket han hade tappat under uppehållet och allt blev en jämförelse mellan då och nu. Och eftersom då – före skadan – i hans fall var så förbannat bra blev förväntningarna lite för höga och tålamodet lite för kort. Från alla, Malmö FF, supportrarna och Molins själv. Inte minst för att han inte bara skulle vara en av de bästa spelarna utan även en av dem som ledde laget.

I det perspektivet är jag övertygad om att det nu faktiskt är en fördel att han varit ifrån MFF ett tag. Han har spelat regelbundet i Panathinaikos, i ett lag och en liga som står sig bra i en jämförelse med MFF och Allsvenskan. Knäet håller, fysiken håller och han har i lugn och ro kunnat hitta tillbaka till en högre nivå.

Att kontraktsförhandlingarna bröt samman var inte en av parternas fel. Men det är också historia nu och det som gick snett då kan kompenseras i det nya avtalet.

I Guillermo Molins får MFF en ledare och en spelare som kan tillföra något både på ytterpositionerna och som anfallare. Just nu har MFF Arnor Traustason, Sören Rieks, Mattias Svanberg, Alexander Jeremejeff, Carlos Strandberg och Markus Rosenberg. Om Molins är lika bra som 2010 och 2013-14 – och varför skulle han inte kunna vara det? – är han bättre än alla de spelarna med undantag av Rosenberg. Och Mackan ska sluta.

När Markus Rosenberg slutar måste man också ha en MFF-ikon som leder laget i och utanför omklädningsrummet. Vem ska göra det när Behrang Safari och Rasmus Bengtsson så ofta riskerar att missa matcher på grund av skador?

En Molins med AC tack!

Gärna Ola Toivonen och Jimmy Durmaz också.

Men där kan en bra VM-insats av Sverige göra det betydligt svårare för Malmö FF att få hem dem redan nu. Ännu större skäl att gå efter dem man faktiskt kan få.

Ole Törner