Ingenjörkandidat Sandgren tillbaka i Ankaret

Rasmus Sandgren, 24, är tillbaka i Ankaret, som han var med och spelade upp i division ett för två säsonger sedan.
– Jag ville prioritera skolan under mitt första år som ingenjörsstudent, men känner nu att det finns plats för handbollen, säger Rasmus.

Redan som femåring drog Rasmus Sandgren igång med bollhuttandet i Ankaret.
Satsningen blev total under det sista året i gymnasiet.
– Då valde jag att gå till LUGI med målsättningen att ta SM-guld som junior. Vi hade ett starkt lag med bland andra Jeppsson, Cash, Mörck, Paradis och Sjölin och gänget (den senare är också tillbaka i Ankaret), men det blev bara en fjärdeplats.
Du satsade fullt ut på handbollen då?
– En gång i tiden satsade man allt på det och var lite naiv. Nu är handbollen mer ett verktyg för motion och kompisar, vilket är förbaskat roligt.

Sandgren lånades ut till Hallby i Allsvenskan.
– Det var en intressant upplevelse. Hela min närvaro i Jönköping gick ut på handboll, men resultatmässigt gick det inget vidare och det kom in skador i bilden. Det blev ett långdraget år.
I Ankaret har högerhänta Rasmus varit en betydande spelare – på en rad olika positioner.
Jag fattar ingenting – historiskt sett har du spelat på nästan alla positioner som finns?
– Lite så är det. Mest av allt gillar jag att spela försvar och när jag var yngre fick jag inte plats i niometersuppställningen; så det blev att spela trea bakåt och som vänstersexa framåt.
Det är en ovanlig kombination…?
– Jo, men jag gillade det. Omställningsspelet med tryck i första- och andrafasen är min melodi. Sedan spelar jag gärna vänsternia, men eftersom jag sällan platsat där och det dessutom inte funnits så många vänsterhänta fick jag spela en del på högernio.
Förra säsongen blev ett handbollsfritt år.
– Jag började plugga till ingenjör i Lund och med reservation för att jag inte visste hur mycket tid det skulle ta jag ville prioritera skolan.

Efter första året har bilden klarnat – skola och division ett-handboll går att kombinera trots allt.
– Visst, det går mycket tid åt skolan, men fysiskt är det djäkligt skönt att puckla på varandra några gånger i veckan. Handbollen är en bra pausknapp från allt annat i livet. Sedan är det ju inte vilket lag som helst, jag har ju mina kompisar Ankaret.
Vad får du för position i Ankaret?
– Först och främst; jag har inte spelat på ett år och har mycket att träna upp. Man måste kunna läsa spelet och få en känsla för det. Jag petar ingen på nio meter, så det blir kanske en del försvar. Jag vill göra det så bra det går när jag väl satsar.
Men du har inte käkat chips och druckit budgetläsk på studentrummet i tio månader?
– Nej nej, jag har lyft skrot på gymmet och hålla igång hyggligt.
Vilken typ av ingenjör ska du bli förresten?
– Brandingenjör. Jag ska gå en extrakurs i Revinge för att sedan praktisera på en brandstation i Stockholm. Jag vill in i räddningstjänsten på sikt – det finns ingenjörer även där.

Hur ser du på Ankarets potential säsongen 18/19?
– Ankaret är en fantastisk bra förening att spela i. Att de kunde hålla den nivå i division ett utan ersättning till spelarna – som består av en kompiskrets med som håller djäkligt hög kvalitet – är fantastiskt. Den generella nivån på division ett och de andra lagen finns det andra som har bättre koll på.
Närmast för Rasmus väntar alltså praktik i Stockholm varifrån han är tillbaka i slutet av augusti
– Sedan intensiv period i skola och senast den 1 oktober kommer jag att vara redo.
Ytterst nära kvalplats till Allsvenskan i våras – vad händer om Ankaret går upp iden här säsongen?
– Det hade varit skitkul. Jag var med när vi gick upp från division tre. Tjusningen är att klubben hanterar det på samma sätt nu. Platsar vi i Allsvenskan ska vi göra allt för att duga där. Även jag.

Anders Tiensuu, sportchef i Ankaret, kommenterar:
– Jag blev så glad när jag fick beskedet att Rasmus ville spela med oss igen. Han är en pådrivare på träningar och match som hjälper till att skapa positiv energi och glädje med sin inställning och attityd. Hans uppoffrande spelstil och driv i fas två-kontringar älskas av publiken i Borgebyhallen.

Foto: Peter Lindblad