Vad har rättvisa med fotboll (och handboll) att göra?

Som vanligt när det är ett fotbollsmästerskap så luftar allt fler handbollsprofiler sina åsikter om sporten.
Om filmningar. Om FIFA. Om VAR. Om förstärkta situationer. Ja, om laguttagningar, tv-experter och vädret också för den delen.
Ni har naturligtvis rätt – men ska samtidigt sitta aningen lugna i båten. Så bra är ni inte själva, handbollsprofeter.

Främst är det filmningarna, maskningarna och överreaktionerna som står i fokus.
Eller som jag brukar kalla det. Ryggradslöst fusk.
Tomas Axnér skrev på twitter: ”Jag har sett handbollsspelare dra korsband eller hälsena med större värdighet än fotbollspelare som förlorar en nickduell…”
Det summerar situationen bra.

Handbollens ädelhet på planen finns inte alls på samma sätt i fotbollen. Det är dock sedan gammalt – och uppmärksammas alltid på motsatt sätt när fotbollsnördarna slår på sin första handbollsmatch på TV:n på några år.

Pepe, Ronaldo, Neymar – eller Svenne banan för den delen. Alla får de mig att blicka bort från skärmen, titta ut genom fönstret och fundera på vad jag missar i det verkliga livet. En klapp på axeln och pang – vrålskrik, låtsassmärta och – viktigast av allt: spelavbrott. Den enda smärtan i det sammanhanget är den vi fotbollsälskare känner inombords.

Det här är inte ”min” fotboll.
Där resultat är allt. Där alla medel helgar ändamålen. Där raffinerat fusk blivit en ingrediens – och högt värderad egenskap hos spelarna. Där tappat fotbollen sin själ.
”Min” fotboll åtminstone.
Då går jag hellre, fullt allvarligt, på en division sex-match där man folk spotta ut avsparkade tänder och sedan fortsätter jaga bolldjäveln, trots underläge 0-5 i 93:e.

Samtidigt som en ny fuskform har blivit norm i fotbollens finaste rum efterfrågas även millimeterrättvisa. Det motsäger sig, kan man tycka, helt och hållet.
Videogranskningen med VAR är som en Berlinmur mellan vanlig fotboll och VM-fotboll.

Vad nu rättvisa har med fotboll, eller handboll, att göra.
Idrott och kärlek är livsingredienser utan logik och rättvisa. Ska vi stapla upp livets råvaror i fack, där straff bara kan bli straff om det verkligen är straff? Där kärlek bara tillåts uppstå om man har samma fritidsintressen inbokade i en databas?
Trots att jag fått en myriard feldömda straffar emot mig som gammal mittback tar jag hellre alla dem än en gång till i slowmotion i mina mardrömmar – hellre att anpassa mig till ett robotiserat rättvisesystem.

Frågan är då.
Kommer handbollen att få sin videogranskning en dag?

Det har redan diskuterats i omgångar och målkameror i stora mästerskap är förmodligen snart vardagsmat. Sedan kan man undra: hur långt ska vi gå med videodomare i dess båda sporter.
Ska de avvecklas helt – eller är det de människorna av kött och blod ute på planen som ska ersättas helt?

På tal om hedersamt beteende.
Släpp in en fotbollssupporter bakom bänken i en handbollsmatch på hyfsat hög nivå. Fråga sedan efter matchen om de tycker att tränarna och personerna på bänken respekterar domare och domslut.
Hetsen mot handbollsdomare är brutal – och en del av spelet.

Handboll är en bedömningssport med oerhört många 50/50-sutuationer som ska bedömas instinktivt. Då är det plötsligt inga gentlemen, eller hövliga damer, som står vid sidlinjen längre. Det är så gott som grisar hela bunten. En annan slags svin är Pepe, Neymar och Ronaldo, men är ett svin är ett svin även om du klär den i en hummelkostym.

Christoffer Ekmark