FotbollGenarps IFNyheter

Genarps IF hyllade sin jubilar

På fredagskvällen skrevs det historia i Genarp  när Genarps IF tackade av sin trotjänare, Jonas Einbjörn, då denne deltagit i hela 600 matcher för förening. Som tack för besväret hyllades 39-årige Einbjörn med gåvor i fornm av blommor och en specialtillverkad tröja, med smeknamnet “Dike” och nummer 600 på ryggen.  

Efter hyllningsmatchen ställde Johan “Dike” Einbjörn upp på en intervju med Skånesport.se. Där berättade hon om livet utanför fotbollen, favoritlaget och vad som händer nu.

 

Hur är känslan att ha gjort 600 matcher för en och samma förening?

– Har faktiskt inte tänkt så mycket på att det just är 600 matcher. Men det är en ära att få ha gjort det. Det är ett sätt att ge tillbaka till föreningen för allt den har gett mig. Jag har träffat enormt många fina personligheter och fått vänner för livet. Och haft så fantastiskt kul på och utanför planen.

Berätta om “Dike”.

– Genom fotbollen har jag fått mitt smeknamn, som jag kanske är mer ”känd” som inom fotbollsfamiljen. Ett träningsläger med fotbollslaget i London som 15-åring blev det en språkmiss från vår dåvarande tränare. När jag sa att “jag dyker i badkaret på hotellrummet”, då översatte tränaren detta till att “ta ett dike i badkaret”. Saken gör det inte bättre att dike betyder något helt annat… Sedan dess har Dike följt med mig.

Hur har din karriär i Genarps IF sett ut?

– Jag började spela i Genarp som 6-åring och har spelat här hela livet. Jag har gått genom alla årskullarna och började spela som anfallare. Men när vi gick över till 11-mann-spel som 13-åringar, blev jag mittfältare. När vi sedan blev juniorlag hade jag svårt att ta plats och spela. Där och då var det nära att jag lade av, men mina föräldrar stöttade mig och pushade mig att kämpa vidare. Så jag kämpade på och när vi, 1997, blev uppflyttade till seniortruppen i Genarp, hade jag som förhoppning att spela b-lagsmatcher. Jag gav verkligen allt på alla träningar och fick en utveckling som få trodde på. Tror jag fortfarande hade en drivkraft kvar från juniorlaget att “jag ska fan visa dem”, liksom. Jag minns att Genarp hade fått en ny tränare i Benny Gullberg och han såg något i mig. Hans förtroende gav mig självförtroende, som gjorde att jag utvecklades. Honom har jag mycket att tacka för.

Johan är ödmjuk i sina svar och lyfter gärna fram profiler som stått honom nära under karriären. När den är 33 år finns det en hel del att berätta. 

När blev du omskolad tillförsvarare?

– Strax efter. Benny satte in mig som markeringsback i en 3-5-2-uppställning och det funkade kanon direkt. Sedan har det rullat på och man har haft många tränare och haft många lagkamrater. Det finns två tränare till som jag gärna lyfter fram. Richard Koffed, som kom till Genarp som sitt första tränaruppdrag efter spelarkarriär, om jag minns rätt. Han visade hur man bygger laganda utanför planen. Oerhört social person som vi tyvärr inte vann något ihop med, men Richard har bevisat efteråt att han är oerhört duktig på att bygga lag och vinna serier. Sen är min nuvarande tränare, Magnus Jacobsson, den bästa tränaren på den nivån vi är på. Hans taktiska kunnande och utvecklande träningar är det ingen som varit i närheten av. Där har jag lärt mig mycket.

Du har alltså inte tillhört någon annan klubb än Genarps IF?

– Nej. Jag var och provtränade med några klubbar efter mitt första seniorår, men jag var inte beredd att satsa så mycket som krävdes. Jag kände mig tryggare med gemenskapen i Genarp.

Kan du beskriva dig själv som spelare?

– Är en spelare med 110 procent inställning och har ett hyfsat bra passningsspel. Är en pådrivare och försöker pusha alla till att göra sitt bästa.

Du är 39 år – hur har du orkat hålla motivationen uppe så länge?

– Den största drivkraften har varit att få träna tillsammans, så man får träna ”gratis”. Jag kan inte gå ut och ta en löprunda själv för det är för tråkigt… För några år sedan tänkte jag trappa ner och bara träna en gång i veckan, men det mådde jag inte alls bra av. Sen har jag fortfarande en stor vinnarskalle. Jag älskar att vinna och att vinna tillsammans med andra är det roligaste.

Hur ser framtiden ut för din karriär?

– När man kommit upp i min ålder så tar man en träning, en match, i taget. Tycker ju fortfarande att det är fantastiskt kul. Jag kommer fortsätta så länge jag känner att jag tillför något och tränaren tycker att jag tillför något. Har man spelat fotboll i 33 år får man väl säga att det är en stor del av ens liv.

När du inte spelar fotboll, vad gör du då?

– Har fru och två döttrar, så övrig tid får de mycket av. Och här finns den person som jag får tacka mycket för idag, att jag kan lägga så mycket tid på fotbollen. Min fru stöttar mig trots att hon inte är ett dugg fotbollsintresserad. Men det är kanske tur att hon inte är så intresserad, det ger en balans och perspektiv på livet. Det hinns även med att spela Padel lite då och då.

Jag utgå från att du har ett favoritlag i fotboll. Vilket?

– Arsenal och Helsingborgs IF.

En spelare du ser eller sett upp till under din karriär?

– Det har varit lite olika genom åren. Började med Alan Smith och Ian Wright i Arsenal på 90-talet.
I dagens fotboll kan man ju vara imponerad av hur bra Messi och Ronaldo är.
Men de som imponerar mest på mig i dagens fotboll – där pengar styr det mesta – är spelare som är trogna sina lag, trots att andra lag lockar med sedelbuntar. Maldini och Totti exempelvis.

 

Joel Ask

Relaterade artiklar

Back to top button
Close