Krönika: Mycket har hänt i Eskilsminne på 20 år

Oktober 1998.
Eskilsminne IF säkrar seriesegern i division sex på Hedens IP. Jag tror det var Helsingborgs Södra som stod för motståndet. I matchen innan hade ”Eskils” med nöd och näppe besegrat BK Jugo på Norrvalla i hällande regn och mittbacken som blev utvisad på stopptid efter en vansinnestackling in i Jugos avbytarbänk fick bokstavligen talat LÖPA in i omklädningsrummet och låsa in sig på grund av ”lätt irriterade” hemmafans.

”Rea” styrde på mitten. Ronny Norell löpte med sina gasellsteg på topp. Janne Bengtsson coachade som en gud. Gubbarna i laget stack ner till det numera nedlagda öl-paradiset Gyllene Prag efter vinsterna. Och förlusterna. Och oftast även är det slutat oavgjort.

Jag vet. För det var jag som var den där mittbacken.

Samma år – 1998 – slutade HIF tvåa i Allsvenskan. Året efteråt tog de guld. Helsingsborgfotbollen var hetare än någonsin och allt var HIF:s förtjänst.

Janne Bengtsson, vår tränare, var vaktmästare på Olympia. Han fixade jobb åt oss ungtuppar i Eskils inne på Olympia. Städa arenan och fixa till planer efter matcher. Skruva upp och ner stolar inför Europacupmatcher. HIF-spelarna var ouppnåeliga.
Aldrig hade glappet mellan Eskilsminne och Helsingborgs IF varit större. Och inte bara för att jag spelade mittback (utan talang men med mycket vilja).
Det var två helt olika världar. Att föreställa sig att Eskilsminne skulle slå HIF i en tävlingsmatch de närmaste 500 åren kändes som en utopi.

Men Eskilsminne har kravlat sig uppåt i seriesystemen. Utan att bli något ”projekt” i händerna på enskilda storsponsorer. Systematiskt och med mjuka värderingar i grunden har de gjort en breddförening till en förening som knackar på dörren till eliten. Och varför skulle det inte gå att kombinera bredd med elit i framtiden? 2020 kanske Eskils spelar i Superettan och gudarna vet att det kan gå snabbt när damlagen får fart i sin sektion – där är till och med Allsvenskan en rimlig målbild med tanke på hur återväxten och utvecklingskurvan ser ut.

Hur som helst. När lagen nu ställdes mot varandra för första gången i tävlingssammanhang sedan 1944 var det lagens historik som gav matchen ett ansikte.
Inte ett formstarkt division ett-lag på övre halvan mot ett B-betonat Superettantopplag. Ser man på det så borgar det ju för en jämn matchbild. Det vet alla som följt Superettan och division ett de senaste åren.

När HIF började med Granqvist, Moro, Jönsson, Abubakari och Bjarnason på bänken blottades ett HIF som inte höll mer än danständig Superettan-nivå eller rentav division ett-nivå.
Plötsligt var HIF tillbaka i 2017.
150 man i en ”sjungande” klack hade tagit ut segern i förskott och många menade efteråt att det var ett fiasko.

Men, tittar man på startelvorna som ställdes mot varandra så har jag svårt att se det som ett fiasko. Per-Ola Ljung ”threw caution to the reckless wind” med valet av startelva. Han vaskade inte cupen, men signalerade rätt tydligt att den inte är överdrivet viktig. Och det är den ju faktiskt inte. Varken ekonomiskt eller sportsligt – om man nu inte skulle lyckas gå hela vägen.

Ett fullt rimligt beslut kan jag tycka.
HIF:s enda fokus nu måste vara att nå Allsvenskan. Hela klubben kommer att krascha fullständigt om det inte blir så. Med det nya TV-avtalet, med den växande inkassokravbrevshögen på kansliet, med den yttre kravbilden, ja, vi kan fortsätta ett tag till. Att fingra på satsningen på Allsvenskan för någonting annat vore galet. Nu fick det väl kosta ett cupavancemang då. Big deal.

HIF kanske var bättre. De kanske hade några stolpskott och andra bra chanser.
Men de var inte dominanta och de var inte ett lag lika mycket som Eskilsminne var ett lag. De hade inte lika mycket att vinna som Eskilsminne.

Att Eskils nu tagit den här historiska skalpen betyder naturligtvis inte så mycket i ett större sammanhang. De får spela tre cupmatcher som är utvecklande och motiverande för ett (högst troligt) division ett-gäng.
HIF får leta andra träningsmatcher för att slipa knivarna inför den allsvenska comebacken.

Hade Eskilsminne slagit ut Dalkurd från Allsvenskan hade det inte varit lika stort. Men att slå ut HIF från Superettan – det har ett så stort symbolvärde att bara Helsingborgare riktigt förstår.
Eskilsminne är liiiite grand som Göteborgs Häcken. De har U-verksamheten och ekonomiska muskler, med fantastiska framtidsutsikter tack vare Eskilscupen.
Sedan har de jämlikhetsgrunderna som ses i väldigt få andra föreningar samt sociala projekt som i allt större utsträckning gör Eskilsminne till en lika intressant om, om inte intressantare, klubb än HIF.