Padel Kort by Myllen

Blogg: “Padelhallarna i Sverige håller högst kvalité i världen”

Jonas Myllenberg är Sport Director på Padelcourt No 9, Markus Rosenbergs nya padelhall i Höllviken.
Han är en inbiten padelspelare och var med från första början då Falsterbo fick den tredje padelbanan i Sverige 2011. Idag driver han Padelcourt No 9 där han även är tränare. Hans favoritspelare är Miguel Lamperti.

I ett soligt Madrid
Runt 2001, när jag var precis 26 år fyllda, besökte jag en kompis som jobbade i Madrid. Det var i mitten av juli och det var så varmt att det inte gick att sova på nätterna för hans lägenhet saknade luftkonditionering. Så de flesta kvällarna satt vi och pratade långt in på natten om allt som rör livet och sport givetvis. Min kompis var fem år äldre än jag och hade just avslutat sin tenniskarriär med spel i både Swedish- och Stockholm Open på meritlistan.

Han var bättre än jag i tennis och jag bättre än honom i fotboll, så det var jämnt skägg när det kom till jämförelser om vem som var den bästa atleten av oss. En kväll sa han till mig: -imorgon ska du och jag spela padel, vi ska möta två argentinare. De är grymma så vi får ge allt vi har! Jag förstod inte vad han pratade om och trodde att vi skulle ut på sjön och utöva någon vattensport.
Men sen berättade han att padel är en stor sport i Spanien, alla spelar det! Det är en kombination av tennis och squash, fast med väggar av glas… och i en bur.
– Vad yrar du om?, sa jag.
Han fortsatte:
– Nej, seriöst, det är en stor sport i Spanien och i Argentina, man spelar med små rack som ser ut som strandtennisrack och man har en tennisboll med mindre gas och ett tennisnät, fast planen är mycket mindre och du får använda bakväggarna för man spelar i en bur.

Jag kunde inte riktigt se det framför mig men när jag försökte somna den natten låg jag och försökte se hur den här buren skulle se ut. Det var inte så lätt, så döm om min förvåning när vi dagen efter stiger in på en av Madrids större padelklubbar med 10-12 utebanor. Där var fullt nu när solen var på väg ner och värmen hade sjunkit till under 40-gradersstrecket.
Det såg inte alls ut som jag föreställt mig. Jag konstaterade snabbt att alla spelade dubbel och banan var avsevärt mycket kortare än vad jag hadetänkt mig. Men vi stövlade in i klubbstugan och min kompis pratade spanska med killen i shopen och vips hade vi var sitt padelrack i handen.

Sedan träffade vi argentinarna och jag som inte kunde spanska log och sa någonting om min husgud Maradona, fast på engelska, de log tillbaka och vi gick ut på banan.
Direkt när vi började bolla in spred sig glädjen i kroppen. Det var någonting med ljudet i träffen som jag gillade direkt samt att racket var kort. Jag och min kompis var lyriska.
– Det här kan vi bli bra på! skrek min kompis, – men först ska vi slå argentinarna!
– Varför har vi inte den här sporten i Sverige!, skrek jag tillbaka när vi fortfarande stod och bollade in.

Vi blev, som många andra har blivit under de senaste åren, helt ”hooked” på padel och där i Madrid i början på 2001 hittade jag min sport.
Jag har sen dess varit förundrad över att padeln inte kom till Sverige tidigare än den gjorde.
Vi som alltid haft så fin rackettradition, varit bäst i världen i både tennis och pingis och även duktiga i squash och badminton.
För det var först tio år efter min Madridresa som jag spelade padel igen, då en kompis frågade mig om jag var sugen på att spela padel för någon hade byggt en utomhusbana nere vid tennisbanorna i Falsterbo.

Där tillbringade vi sedan så mycket tid vi bara kunde oavsett väder och vind. Det hände till och med att vi spelade i regn fast glaset var blött vilket gjorde bollarna tunga och väggarna oanvändbara. Men vi var ett gäng på 8-10 personer som var helt tagna av padel och som ville lära sig ännu mer om sporten. Så vi fick googla och titta på Youtube för att lära oss slagen och hur man positionerade sig på banan. Därefter var det bara ut och spela och träna på det vi hade sett på Youtube.
Vi blev alla små experter (trodde vi) och tipsade varandra hur man skulle slå de olika slagen, när man skulle springa fram på nät samt hur man skulle släppa bollen i väggen.

Det var svårt att hitta padelrack för ingen sålderack i Sverige. Vi fick leta på spanska hemsidor och beställa hem rack. Många gånger köpte vi grisen i säcken då vi enbart gick på hur snyggt racket såg ut, vi hade inte lärt oss att det fanns olika former, olika balans och vikt på racken. Jag har fortfarande ett par rack liggande här hemma som jag köpt på smashinn.se som jag inte kan spela med. Det blev således en dyr sport för en riktigt materialare.
Efter något år fixade Thomas Olsson, Anders Kvant och Mikael Bjelkedal en bana inomhus i en liten övergiven lagerlokal nära Sydsvenskans gamla lokaler. Där fanns ingen värme och taket hade en höjd på ca 4 meter. Med andra ord, i dag hade ingen spelat där, men vi var fantastiskt lyckliga att nu kunna spela padel året om. Så där höll vi till efter jobb och spelade (ibland med vantar och mössor) långt in på småtimmarna.Det var inte ovanligt att vi körde fyratimmarspass trots att vi var så trötta att vi knappt kunde stå upp. Det är väl det man kan kalla äkta passion.

Ja det var en fantastisk tid! Och vilket gäng vi var: Stefan Thunell, Magnus Bergström, Ola Brodén, Viktor Tuvesson, Andreas Beer, Pieter Sjösten, Johan Thellmark, Mikael Bjelkedal mfl och jag. Det var såklart en ständig fajt om vem som var bäst men mest minns jag alla skratt och spännande matcher.
När jag tänker tillbaka på hur allting började och jämför med var padeln är idag så kan jag konstatera att tiden har gått snabbt och padel har växt något oerhört.

Idag byggs det padelhallar överallt och vi har fått landslag och en svensk padel tour. Saker som vi drömde om när vi började spela. Men framför allt har kvalitén på hallarna utvecklats och i takt med att antalet spelare och hallar ökar ställs det högre krav på både banor, ljussättning, tränare, bokningssystem mm. Jag tror att padelhallarna i Sverige håller högst kvalité i världen, vilket jag får bekräftat av de spanjorer jag träffar i mitt jobb. Och padelspelarna söker sig
till de bästa anläggningarna nu när valmöjligheterna är många.

Att få jobba med padel är en ynnest. Inte bara för att det är min passion utan också för att jag får träffa så många trevliga människor som också älskar padel. Jag minns med glädje, resan som tagit mig hit. Den som började i Madrid och tog fart när Jonas Tuvesson byggde padelbanan i Falsterbo.
Idag kan jag stolt blicka ut över Padelcourt No 9s fantastiska hall som Sport Director. Och tro mig… resan har bara börjat!

Jonas Myllenberg

Close
Close