FotbollMalmö FFNyheterOles MFF-blogg

Tre saker att älska med fas ett av MFF:s försäsong

Dagen efter en trevlig utflykt till ett gråkallt och vintrigt Kongens Lyngby känns det lita grann som att fas ett av MFF:s komprimerade och raketstartade försäsong är över.

Normalt sett tuffar det igång lite på sparlåga.

Nu känns det som om redan massvis har hänt. Med hur många intryck och reflektioner som helst. Här är ett par:

DEN ÖKADE TRÄNINGSDOSEN

Det har redan sagts hur många gånger som helst och spelare efter spelare har bekräftat: MFF har rivstartat och de flesta är överens om att laget inlett med att träna hårdare och oftare än någonsin. Många dubbelpass – första dagen trippel – hög intensitet, mycket löpning och hårt tryck i gymmet.

Givet med Chelsea FC i Europa League som glödhet första tävlingsmatch redan den 14 februari.

Men grejen är att Uwe Rösler nog delvis använt den matchen som socker på ett beskt piller som spelarna ändå fått svälja.

Har inget belägg för det, men så här tror jag.

I somras kom Rösler som ny tränare till MFF. Han ville inte kritisera eller kommentera det som hänt innan han tillträdde, men hymlade heller inte om att han tyckte att det fysiska statusen på spelarna inte var bra nog för sättet han ville spela på. Innan MFF gav sig in i programmet där matcherna kom tätare än en myggsvärm tog han också första bästa tillfälle som fanns att lägga in en lång period av tuff träning.

Fortfarande återkommer han ofta till det när han framhåller att efter den perioden blev skadorna färre. Där vill jag också gärna lägga till att tongivande spelare kunde matchas hårdare.

Så ja, utan Chelseamatchen hade MFF troligen inlett lite mjukare och spritt ut passen man nu kört på två veckor på ett par dagar till. Men dosen hade jämfört med de tidigare försäsongerna ändå skruvats upp!

Har ni någonsin hört en spelare som lämnat Allsvenskan för en utländsk proffsklubb som inte sagt att han tränade mer och hårdare när han kom ner till den nya klubben? Jag är övertygad om att det är bra att det kommer in tränare utifrån som upptäcker hur förhållandevis lite de allsvenska lagen tränar i förhållande till de internationella lagen man gärna vill mäta sig med – och gör något åt det.

Steg för steg.

TVÅ TUNGA FÖRLÄNGNINGAR

Johan Dahlin, MFF-målvakt till och med 2023.

Rasmus Bengtsson, MFF-back till och med 2021.

Två år ytterligare för Bengtsson och tre för Dahlin sände viktiga signaler.

Dels att man prioriterar att även jobba med och satsa rejält på den befintliga truppen och bevisad kvalitet. Jaga det man inte redan har är bra, men får inte gå ut över att vårda det man har.

Dels att MFF i utvärderingen av de två spelarna dragit slutsatser som är guld värda om de stämmer.

Rasmus Bengtsson rankar jag som Allsvenskans bäste back. Men han har spelat alldeles för lite (i det fallet är han MFF:s motsvarighet till Kalmar FF:s Rasmus Elm). Att MFF nu satsar på Bengtsson till och med 2021 måste innebära att alla inklusive det medicinska teamet och den sportsliga ledningen är övertygade om att han kommer att bli en betydligt mer regelbunden starter i fortsättningen. De tre senaste säsongerna i Allsvenskan har han spelat 40 matcher av de 90 möjliga. Det är en bra bit under hälften. Dessutom har han blivit utbytt i sex av de 40. Det har sett betydligt mer stabilt ut sedan Uwe Rösler kom till MFF. Kan Rasmus Bengtsson istället spela 65-70 av de kommande tre årens 90 matcher kommer det att få en stor positiv inverkan.

Johan Dahlin fick ett ännu längre kontrakt. Han är stark, stabil, lyfter sig ofta ett snäpp till i de internationella matcherna och det är givetvis en trygghet att veta att han finns tillgänglig i så många år. Och när vi pratar signaler tycker åtminstone jag det är viktigt att se att det inte krävs att man startat i MFF för att bli en riktig MFF:are. Man kan växa in i klubben också. Johan har redan spelat väldigt många matcher för klubben, skaffat sig ett hjärta för den. Mer blir det. Hittills har bara ett 20-tal av MFF:s alla spelare sedan 1910 gjort fler än 400 matcher. Fullföljer Johan Dahlin det nya kontraktet någorlunda skadefri och opetad blir han en av dem.

TRE ANFALLARE

Har tjatat ett tag om att ryggmärgskänslan säger att 2019 kan bli året då det oftare blir tre anfallare i MFF, det vill säga 4-3-3 eller 3-4-3.

Inget på försäsongen säger emot.

De 3 x 35 minuterna mot Lyngby BK fullkomligt skrek om MFF:s anfallsstyrka.

Guillermo Molins är back in business. Hans 2-0-mål mot Lyngby var ett konstverk, de två straffarna mot IFK Malmö och Lyngby stabila och klippet och självförtroendet sitter där.

Marcus Antonsson skapade fyra farliga chanser mot Lyngby och nätade på den minst skarpa av dem.

Carlos Strandberg gjorde också mål, 4-0. Men framförallt såg han mycket mer sugen och närvarande ut än mot Lunds BK i höstas och IFK Malmö i årspremiären.

Markus Rosenbergs klass är så uppenbar att det närmast är löjligt att påpeka den.

Ta tillbaka Jo Inge Berget också och MFF kan välta hus.

Ole Törner

 

Relaterade artiklar

Back to top button
Close