FotbollMalmö FFNyheterOles MFF-blogg

En seger förlåter faktiskt det mesta – även för MFF

Det absolut viktigaste och bästa med MFF:s cupmatch mot Degerfors i Lund kan sammanfattas i en enda kort mening:

MFF vann och inledde gruppspelet med tre poäng.

En seger förlåter faktiskt det mesta. Även för MFF!

Mycket var på ravinnivå.

Spelmässigt var den första halvleken katastrofal och den andra strax under okej.

Det krävdes att MFF satte in Anders “AC” Christiansen och Fouad Bachirou för att få fart på det egna spelet och stopp på de stora ytorna där Degerfors kunde flyta runt i ett hav av inspiration och energi.

Flera spelare som fick den här matchen som sin stora chans att övertyga tog den inte.

Men det blev seger, tre mål som kom som ett resultat av fina individuella prestationer och MFF kom igen från två kvitteringar. Den sista kunde sänkt laget – för oavgjort hade varit ett jättestort misslyckande – men det fanns kraft till ett ryck till och Markus Rosenberg, ytterligare en av de inhoppande stjärnorna, kunde gjort 4-2.

På sätt och vis kan det här faktiskt vara ett litet tecken i skyn på att Malmö FF:s cupförbannelse är på väg att brytas. Spontant känner jag mig rätt säker på att MFF hade tappat poäng i den här matchbilden vilket som helst av de 30 åren som gått sedan klubbens senaste cupguld 1989. Är det på något ställe MFF samlat allt sitt motflyt i modern tid är det ju i Svenska Cupen. Finns det någon obotlig optimist där ute som vill tolka det här som ett bevis på att det är på väg att svänga så varsågod.

AC och Bachirou gjorde stor skillnad!

Det säger två saker. För det första att de är den typen av spelare, som MFF ska vara glada att ha. För det andra att MFF fick ställa upp med lite för många spelare som borde slussats in på lite längre sikt.

Erdal Rakip behöver tid i sin comeback i MFF. Idag hade han och kollegorna svårt i samarbetet, vilket även den kanske allra mest stabile spelaren Oscar Lewcki fick lida av. Och trots att Romain Gall gjorde det avgörande målet och stundtals visade sin offensiva styrka var han inte heller han oskyldig till att Degerfors fick det alldeles för enkelt i den första halvleken.

Anel Ahmedhodzic är 19 år, ny i klubben, ovan vid spelet och i en backlinje där även Hugo Andersson behövde spela eftersom Franz Brorsson inte var tillgänglig fick han en hemsk debut. Defensivt hade han det väldigt tufft, men att som vissa på sociala medier döma ut honom totalt efter bara 90 minuter i MFF är ju bara löjligt! Anel har modet, snabbheten, de kvicka passningsfötterna och självinsikten – han var helt knäckt efteråt – för att komma tillbaka och spela många viktiga och bra matcher i MFF-tröjan. På sikt har Hugo Andersson det också. Inte minst sedan han kommit tillbaka efter den utlåning jag kallt räknar med snart kommer att ske (till Trelleborgs FF).

Bäst i MFF? Johan Dahlin. Fel på det vid ett av målen, annars klockren. Han gjorde fyra-fem riktigt högklassiga räddningar och i ett skede höll han MFF kvar i matchen. Det går heller inte annat än älska hans butterhet och återhållna ilska över att laget inte presterade bättre.

Ole Törner

 

Relaterade artiklar

Back to top button
Close