NyheterSkåneidrotten

Barnidrottskonvent 2019 – “Många upplever ett utanförskap”

I februari 2018 arrangerade Skåneidrotten ett Barnidrottskonvent i Malmö.
I en artikelserie kommer här flera sammanfattningar från några av konventets talare och inspiratörer.

Under #bik19 var seminariet “Vikten att få vara sig själv – inkluderande idrott för alla” le grand finale.
Den kom att handla om hur det är att känna sig ovälkommen till eller i idrotten, på grund av gamla normer och regelverk. Caroline Jönsson leg psykolog, Sofia B Karlsson sakkunnig i jämställdhet och jämlikhet på Riksidrottsförbundet, Julle och hans mamma Petra samt Noel Filén-Hammarström hade alla värdefulla erfarenheter i ämnet.

Caroline Jönsson:
– För mig har idrotten varit otroligt viktig. Jag har känt samhörighet, känt delaktighet – och fått vänner för livet. Jag har fått lära känna mig själv och känt att jag är okej – även i mina värsta stunder. Kanske är det idrottens främsta uppgift: att vi lär oss ta hand om varandra.
Samtidigt kunde hon konstatera hur karriären som elitmålvakt i Malmö FF inte varit något paradexempel ur ett jämlikhetsperspektiv. och hon poängterade hur idrotten måste bly bättre på att visa tydlighet i värderingar:
– Det viktigaste är att få alla att må bra och känna tillhörighet. Någonstans i föreningarna kommer man med sin egen sanning om hur det ska vara, utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper.
– Man kan i en förening fråga sig själv: “Vilken är klubbens huvuduppgift”? Varför finns föreningen till? När man börjar med den frågan börjar det hända saker.
– Det är styrelsen som har till uppgift att nå ut med detta budskap – samt skapa medvetenhet och konsekvenser kring det.

Det krävs förebilder som kan visa föreningarna värden i praktiken och Caroline betonade att alla som har ett inflytande i en förening med ungdomsfostran kanske inte är lämpliga för de.
– Föreningarna är en ideell värld och i Sverige ligger vi väldigt långt framme kring vår idrottsrörelse. Men det betyder inte att vi ibland måste säga nej till ideella krafter. För vad händer om man inte är tydlig med vad som gäller? Då börjar enskilda människors sanningar att belönas. Det krävs tydlighet och medvetenhet för att nå visioner, mål och gemensamt värderingar.

Intill Caroline satt Julle tillsammans med sin mamma Petra. Julle är Veberödskillen, som föddes som flicka, som blev ett nationellt diskussionsämne när han inte fick fortsätta att spela fotboll i sin klubb Veberöds AIF
– När jag inte får vara mig själv blev jag ingen, sa Julle och pratade om sina erfarenheter kring exkludering.
Noel (tidigare Moa) Filén-Hammarström, en mycket lovande basketspelare som bytte kön i de övre tonåren, berättade om sina upplevelser inom samma ämne.
– Jag slutade spela basket efter min diagnos som transsexuell. Jag tar testoron nu och får inte spela. Men jag ställdes inför ett svårt val. Skulle jag skjuta upp min hormonbehandling – eller skulle jag fortsatt göra det jag gjort nästan varje dag sedan jag var 10 år; att spela basket.
Noel berättade hur tiden i omklädningsrummet var extra krävande.
– Ett av de tuffaste områdena för mig i klubblaget var i omklädningsrummet. Det var något av det jobbigaste, att behöva visa upp sin kropp som man inte var bekväm med. Jag hittade sätt att gömma mig, utan att det såg avvikande ut. Men det är tufft i en lagsport där mycket av samhörigheten byggs kring vad som sägs och händer i just omklädningsrummet.

Att vuxnas fördomar blir barns sanningar kan vara ett problem även i idrottens värld.
Sofia B Karlsson:
– Vi har ett stort nätverk med barn som delat med sig om tuffa saker. Det har varit intressant, och väldigt sorgligt, att uppleva att så många känner sig ensamma. Många upplever ett utanförskap och är rädda för att bli ifrågasatta eller kränkta.
– Det är någonting vi märkt överallt. Det måste vara supertydligt att alla är välkomna.
Just välkomnandet och tydligheten från föreningar att alla får vara med är någonting som deltagarna vittnade om måste blir bättre.
Julle:
– Jag har pratar med massa olika pysokoleger. Det har varit jobbigt, det har varit svårt att berätta om sitt liv för alla som man möter
Sophia fyllde på och pekade på de normer som är inpräntade i mångas medvetande.
– Vi föds in i att det finns två kön, de ska bli kära och få 2,2, barn i snitt tillsammans.

RF har fyra punkter som idrott ska byggas på gällande värdegrund och policy:
1. Glädje och gemenskap
2. Demokrati och delaktighet
3. Allas rätt att vara med
4. Rent spel

Julles mamma Petra som engagerat sig i dessa frågor menade att allt det de gått igenom kan vara till nytta för andra.
– Vad hade kunnat vara till hjälp, med vår erfarenhet? Vi har gjort en lista:
1. Alla får vara med. Ta fram en värdegrundspolicy som bygger på lika värde och samma rättigheter. Vi vill se positiv coaching, glädje, respekt och gemenskap.
2. Inkludera alla. Diskutera med barnen vad de tycker om en situation som julles uppstår. Förklara varje ord och se till att alla förstår. Vad betyder orden i policyn egentligen för föreningen?
3. Vad behöver man fortsätta med, och vad behöver man sluta med? Och vad behöver man börja med? Det finns alltid jobb att göra kring dessa enkla frågor.
– Det räcker med att EN person står upp för någon annan. Tänk er in vad det betyder för att barn som inte får vara med – vilka konsekvenser det kan ge i resten av livet för den personen, sa Petra som även driver minsonjulia.blogg.se.
Sofia B Karlsson:
– Vi har ett stort nätverk med barn som delat med sig om tuffa saker. Det har varit intressant, och väldigt sorgligt, att uppleva att så många känner sig ensamma. Många upplever ett utanförskap.

Noel avslutade med flera kloka ord.
– Jag hade inte orkat mig ta igenom det här om jag inte haft en person med mig från dag ett, nämligen min gamla coach. Han tyckte att personen Noel var viktig. Han visste ingenting från början – men valde att läsa på och faktiskt hjälp mig. Han tog sig tiden att sitta ner, lyssna – och läsa på. Sådant är extremt värdefullt.
– Det finns så många transpersoner som syns i självmordsstatistiken och som mår dåligt -men bara att sitta ner och lyssna gör väldigt stor skillnad. Låt transpersoner ta sin tid – för de berättar när de känner sig redo. I mitt fall visste min coach om det i när jag var 12, men jag berättade för honom först när jag var 17. Hade jag vetat att jag fått spela vidare hade jag kommit ut tidigare.

 

Läs även:

Barnidrottskonventet 2019: “Barn måste tro att de kan lära sig någonting”

Relaterade artiklar

Back to top button
Close