FotbollLandskrona BoIS

BoIS-krönikan: “Ett plus ett är inte alltid lika med två”

– BoIS åker ur i år. Klarar de sig kvar bjuder jag på finmiddag på valfri restaurang i staden.

Sa jag till en kompis mest för att provocera – men också för att jag anade att Landskrona efter (eller snarare mitt under), sin krävande ekonomiska saneringsperiod stod inför ett sant elddop.
Men så är jag en idiot ibland också. Det vet ni som läser dessa spalter – och det vet min kompis…
Klubben tvingades, något förenklat, släppa de största namnen och ersätta dem med i sammanhanget oprövade namn, mest från division två och tre, samt juniorer från de egna leden. Profilvärvningen blev Robin Hofsö från Eskilsminne (efter mitt “BoIS åker ur-uttalande….”)
Det är optimalt för en klubb att bygga framgång på det sättet. Det är ekonomiskt och “lokalt närodlat” är ju ett nyckelbegrepp för att lyckas med vad som helst nuförtiden.
Att BoIS skulle lyckas med det, att tränare Magnuson och Mölder skulle ha scoutögon av guld, var inte något jag hade räknat med. Inte till den här graden.
Nu när söderettan kommit sju omgångar in kan vi se en hel del intressanta profildrag på serien.
Storfavoriten Ljungskile har efter 2-3-3 bara skrapat ihop åtta poäng. Min kunskap om lagets insatser är inte tillräckligt hög för att slå fast varför, men det är väl inte en för svävande gissning att påstå att Ljungskile inte har lyckats med det som BoIS lyckats med.
Nämligen att skapa ett L-A-G.
Det vackra med fotboll, till och med i världseliten (mer sällan, men se på Leicesters PL-guld) är nämligen att ett plus ett inte alltid är lika med två.
Ta 22 fotbollsspelare. Ta sedan de elva individuellt mest skickliga i lag ett och övriga elva i lag två.
Logiken säger att lag ett vinner, eller åtminstone är det bättre laget.
Problemet med det resonemanget är att logik eller rättvisa inte är en avgörande faktor i fotboll, de är bara några av ingredienserna.
Hjärta är en annan ingredienser. Personkemi. Listighet. Broderlighet. Disciplin. Också viktiga ingredienser.
Landskrona BoIS anno 2019 är till stora delar ett annat slags lag än det som vann division ett 2017, och som för den delen åkte ur Superettan 2018.
Personalmässigt är BoIS (åtminstone i mina ögon) ett sämre lag. Men den kollektiva kraften är betydligt starkare. Dagens BoIS vinner matchen (eller håller nollan bakåt) genom stenhårda arbetsinsatser – inte genom individuella skickligheter.
Agim Sopi hade seriens bästa lag 2017. Firma M&M har det inte – men de kan vinna serien ändå.
Det främsta kännetecknet för att ett fotbollskollektiv fungerar är att man har en stark motor och en trygghet att luta sig mot – ett välfungerande försvarsspel.
BoIS har 10-1 på sju matcher – och höll i princip nollan hela försäsongen (mot enklare motstånd).
Det vittnar verkligen om kollektiv styrka. Att det finns en kemi på planen. Att det finns hjärta.
Landskrona BoIS-bygget har verkligen en solid grund, trots de ekonomiska förutsättningar, att stå på. Frågan är nu hör högt tornet kan nå.
Kom ihåg att de på förhand värsta konkurrenterna, Ljungskile och Oskarshamn, ligger tia respektive sjua i tabellen. De är ojämna i sina prestationer och kan lätt bli stressade i nuvarande situation.
Andraplacerade BoIS har bara Utsikten framför sig – en klubb som de senaste åren har byggt sina framgångar på starka värvningar, men sällan lyckats så väl kollektivt som man önskat.
Precis bakom sig har laget Lindome och Skövde, gäng som knappast håller för ett topprace hela säsongen. Då tror jag mer på Torn i så fall. Torn-BoIS den 26 maj förresten, missa inte den…
Härnäst för BoIS: Värnamo borta. Utan kaptenen Pilip Andersson och (förmodligen) utan Sumar Almadjed.
Klarar BoIS 0-0 eller 0-1 där ser det riktigt riktigt bra ut inför framtiden.
Och ja. Min kompis har redan börjat scanna av de bästa restaurangerna i stan. Det kommer att bli en dyr kväll.

Relaterade artiklar

Back to top button
Close