För Korpen är likabehandling inte rättvisa

Korpen är annorlunda. Därför blir det fel när korpen som idrott och föreningarna i den behandlas på samma sätt som de övriga idrotterna.

Det hade dessutom varit mycket mer effektivt om man istället lyft fram korpens särart, både för korpen själv, idrotten och samhället.

Barn- och ungdomsidrott är viktigt och prioriteras hårt av staten och kommunerna. Dels finns det statliga lokala aktivitetsstödet för 7-25-åringar, dels kommunala aktivitetsstöd, ofta i samma åldersklass. Det finns varianter. I Malmö stöttar man till exempel redan från 4 år och i Lund sätter man stopp vid 20.

Om man dessutom är extra generösa och erbjuder en så kallad nolltaxa, det vill säga noll kronor i hyra för kommunala lokaler, kopplas det till verksamheter i samma ålder som stödet riktas till.

Givetvis är det här bra. Ungdomsidrotten är viktig och måste prioriteras. Men ibland känns det som om Riksidrottsförbundet, stat och kommun tycker att det absolut övergripande målet för allt stöd är få igång barn och ungdomar att idrotta och sedan få dem att fortsätta så länge som möjligt. Har de fyllt 25 – eller 20 – får de dock klara sig och framförallt betala själva.

Naturligtvis är det också bra, som en övergripande princip.

Fast ibland kan det vara nyttigt och motiverat med undantag och inte tvinga alla att springa i exakt samma fåra.

Korpen har hamnat i kläm. Delvis på grund av att rörelsen länge hade väldigt svårt att anpassa sig till att samhället förändrades.

I slutet av 90-talet – på en stämma i Malmö – beslöt Korpen att gå ifrån systemet att det var arbetsplatserna som hade ett kollektivt medlemskap till att satsa på individuella medlemskap. I 50 år hade det varit enkelt att idrotta i korpen, ville du vara med i företagets pingislag var det bara att börja eftersom väldigt många företag var medlemmar. Nu behövde alla i laget var för sig söka medlemskap. Lätt som en plätt tyckte alla på stämman som röstade igenom motionen. I den krassa verkligheten blev det ett enormt ras i aktiviteterna.

Nästa fel var att man steg för steg försökte bli något man inte var och själva satsa på barn- och ungdomsidrott istället för att göra det korpföreningarna alltid varit bra på: att anordna aktiviteter och tävlingar för alla som av olika skäl inte ville vara med i den vanliga idrotten. Lag för arbetskompisar eller kompisgäng som ville ha kul tillsammans, pingis, bridge, gympa eller styrketräning för plus 60-personer och så vidare. Var det någon som hade ett brett spektrum av sådana aktiviteter var det just Korpen.

Egentligen gjordes det massvis med fel. Delvis av historiska skäl. Korpen var länge rätt tätt knuten till arbetarrörelsen och socialdemokratin, något som gjorde att man i nästan 50 år hade något av en gräddfil. Det var inga problem att få lokaler eller stöttning. Många av de som styrde kommunerna var även engagerade i Korpen. Plötsligt var det inte så längre och då fastnade många i en kombination av handlingsförlamning och det var bättre förr-mentalitet.

Samtidigt blev det en tydlig svängning. Från att ha varit en en organisation som sysslade med idrott lite grann utanför idrottsrörelsen skulle man bli en del av den, fullt ut på samma villkor. Och där var i väldigt hög grad även socialdemokraterna – som tidigare blundat för gräddfilen de varit med om att skapa – drivande. I till exempel Malmö kallade den s-styrda fritidsnämnden upp Korpen och sa att den inte längre kunde vara unik i ett system som byggde på aktiviteter, registreringar och likställdhet. Plus att systemet prioriterade ungdomsverksamhet.

Resultatet blev fullt kaos, paraplyorganisationen Korpen Malmö stred med de olika sektionerna som hade egna pengar och ville använda dem precis som de ville, man startade verksamheter för unga för att få del av de olika stöden, men stötte samtidigt bort de äldre som inte kände igen sig, kanslipersonalen blev orolig för sina jobb, huvudstyrelsen försökte tvinga fram förändringar som sektionerna sa nej till och allt slutade med konkurs för paraplyorganisationen 2008 och ett par små öar av sektioner som kämpade på för egen hand.

Efter det har ”paraplyet” Korpen Malmö IF återuppstått, betydligt starkare och mer anpassad till hur verkligheten ser ut och med den klassiska fotbollen plus åtskilliga andra idrotter. Ambitionen är att växa och modernisera, men inte nödvändigtvis göra som alla andra bara för att jaga bidrag.

Jag tycker att det är en bra tanke som Fritidsnämnden och förvaltningen borde stötta.

Ja, det finns andra klubbar som också har många ”ostöttade” aktiviteter för äldre. Men Korpen är tack vare sin historia och idé unik just för att man huvudsakligen sysslar med sådana. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är fullständigt idiotiskt att kräva eller ens uppmuntra att Korpen ska satsa på aktiviteter för till exempel 4-15-åringar och konkurrera med etablerade föreningar som har det i ryggraden och dessutom gör det bättre. Tonåringar och 20-25-åringar som vill spela med sina kompisar i ett korplag är en annan sak, men de kan inte vara grunden i en finansiering. Och att säga att alla äldre har råd att själva betala vad idrotten kostar är verklighetsfrämmande. Många har det, men Korpen IF Malmö har 3 000 medlemmar. Kommunalt stöd för att hålla nere avgifterna hade varit välkommet.

Det finns en kraft och potential i Korpen om man får verka på sina egna villkor.

Felet var inte att man tog bort gräddfilen. Det var helt givet!

Felet var att man ställde krav på att Korpen skulle vara vanligt idrott för att få stöd istället för att titta efter vad man kunde göra i form av specialbidrag för att uppmuntra aktiviteter för de som inte vill vara med i de vanliga/normala klubbarna. Felet blev dessutom större när Korpen gjorde självmål genom att tro att lösningen var att man skulle sträva mot att bli vanlig/normal.

Ole Törner