En win-win för MFF
Tre nya poäng i Europa League.
570 000 Euro in i klubbkassan.
Ett skapat läge där varje ny oavgjord match eller seger ger nya rankingpoäng (seger ger två och kryss en poäng, men alla lagen startar med tre garantipoäng, så det är först nu när MFF nått tre man kan börja tjäna nya poäng – tack UEFA-ranken för fakta i ärendet).
Men framförallt var det en perfekt BOOST inför måndagens extremt viktiga match mot AIK. Och ett bevis på att det finns en kvalitet i truppen vi inte alltid uppmärksammar och ger spelarna credit för. Det gick visst att vinna utan Mackan, AC och Rasmus Bengtsson, plus Behrang Safari. Centrallinjen som hade lyft alla lag i Sverige – inklusive MFF.
Eric Larssons kvalitetshöjning är anmärkningsvärd. Han är 2019 års svar på Markus Halsti, Yoshimar Yotún och flera andra från förr som steg för steg höjde sig snäpp efter snäpp och utvecklades till nyckelspelare i MFF. Eric är det nu både som mittback och vinge och hans förstahalvlek mot FC Lugano var spektakulär. Han mattades – liksom hela laget – efter pausen, men höll fortfarande klass. Tinnerholm-klass.
Jo Inge Berget fick visa att han är en bra anfallare och straffskytt. Efter två raka straffmål i ett lag som tidigare missat sex raka och med ett gott facit från punkten även tidigare förutsätter jag att det är han som är första straffskytt i fortsättningen. Sedan får Markus Rosenberg vara hur mycket kapten han vill.
Guillermo Molins fick också visa att han är en målskytt och bra anfallare. Han är en annan typ av spelare än tidigare. Men det finns absolut ingenting som säger att nye Gische inte kan bli lika nyttig som gamle Gische, i alla fall när det ska gnuggas mot låga försvar med hjälp av fysik och skärpa i boxen.
Berget och Molins fick dessutom visa att de funkar tillsammans.
Jag tycker fortfarande att MFF ska värva en ny stjärnanfallare när Markus Rosenberg slutar! Egentligen är det självklart. En klubb som MFF måste ha den bredden och konkurrensen. Fast det är ju inte fel att se att det finns fler spelare som kan näta.
Tyckte också att Fouad Bachirou steppade upp och dominerade mitten med finess och utan bolltapp.
Mot AIK på måndag är det dock en helt ny situation.
Precis som jag skrev inför FC Lugano är AIK en mycket viktigare match.
Jag tänker inte spekulera i om Uwe Rösler fick order att prioritera Allsvenskan före Europa eller om han kände av stämningen i föreningen och själv insåg det.
Rätt var det i alla fall.
Nu blev det en win-win-situation. MFF vann den här matchen och skapade bästa möjliga förutsättningar inför nästa mer betydelsefulla. Med fyra dagar kvar till AIK finns det helt enkelt inget att skylla på.
Om Markus Rosenberg, Anders Christiansen, Rasmus Bengtsson och Behrang Safari kan spela – osäkert med AC – blir det bättre. Med dem på planen i den andra halvleken idag hade heller inte FC Lugano kunnat komma tillbaka i matchen som man gjorde. För det gjorde man. Delvis med ett spel på eller över gränsen till det tillåtna. Nummer 30, Fabio Daprela, hade till exempel blivit utvisad i 30 av 30 matcher i Allsvenskan.
Överhuvudtaget var det mycket tjafs, efterslängar, knuffar och allt möjligt. Så är det i Europa. Och MFF löste det perfekt. Med en lyckad blandning av lugn och ge tillbaka.mentalitet, och mycket smartare än FC Lugano. Fällningen av Eric Larsson som gav Jo Inge Berget möjligheten att göra 1-0 på straff var närmast löjligt klumpig. Och Fabio Daprela hade som sagt bara ren bonntur att han inte åkte ut.
Tre grejer till:
För det första: Johan Dahlins räddning! FC Lugano tyckte att de var värda oavgjort.
Det var de inte. Men med max flyt kunde då fått ett kryss och det var Dahlin som stod i vägen för det.
Dags att skrota tjatat om Hexenkesseln.
Det var länge sedan hela Stadion kokade och det blir allt mer nostalgi från förr. Jag säger inte att begreppet – eller hellre stämningen – inte kan återuppstå. Men den är inte där nu.
Stabilt över 16 000 var faktiskt en riktigt bra publiksiffra.
Det var inte alls så få som vaskade paketbiljetterna som många hade gissat.
Ole Törner
