En av MFF:s mest minnesvärda Europamatcher – någonsin

Det som gick att regissera – avtackningen efter matchen – blev klockren.

Känslosam och vacker.

Det som inte gick att regissera – själva matchen – blev ännu bättre. Givetvis skulle Markus Rosenberg avgöra i sin sista match på hemmaplan, men att det skulle ske så djupt in på tilläggstiden att hoppet nästan seglat in i nattmörkret kunde ingen ens tänka. Eller åtminstone inte att det skulle bli det sjunde målet i matchen.

Eller att det skulle vända efter en förstahalvlek där ett mycket starkt Dynamo Kiev dominerade. Kvarten Kievlaget hade efter det att MFF gjort det tidiga 1-0-målet var den bästa något lag, inklusive Chelsea, presterat på Stadion det här året. Djupledsspelet var lysande och kanterna öppna.

Att MFF efter det reste sig och gjorde en av de bästa halvlekarna man presterat överhuvudtaget i Europaspelet var det kanske mest oregisserbara eller otänkbara. Och att Uwe Rösler skulle göra draget att sätta in Erdal Rakip som blev en av de allra bästa spelarna och dessutom gjorde ett alldeles fenomenalt mål var också ett drag som inte gick att förutse. Vi som sett Erdal åren innan han försvann på bänkarna i Europa visste. Men att Rösler skulle släppa prestigen och låsningen och sätta in honom, det var svårt att förutse. Stort av Uwe Rösler att då göra just det!

Och visst ja, Mackan gjorde ju ett mål till…

Just nu när jag skriver det här känns det som den ”sjukaste” match jag sett med MFF.

Sjuk då som i fenomenal. Om man lägger samman matchen i sig med att det var avtackningen av MFF:s i modern tid bäste spelare och den kommer aldrig att suddas ut ur medvetandet. Och hamna minst topp tre över MFF:s alla matcher i Europa.

Att i princip alla i den över 19 000 personer stora publiken stannade och väntade på avtackningsceremonin var också stort och det kanske bästa beviset på Markus Rosenbergs status i Malmö och MFF.

Men det allra, allra bästa med EL-kvällen var nog ändå tifot. Egentligen finns det inte ord att beskriva hur mäktigt det var. Mackan erkände efteråt att han inte hann se mer än sitt ansikte när han kom in för line-upen. Sedan bröt han ihop och började gråta.

Det var det många som gjorde!

Bilderna finns kvar och minnet av många timmars kreativitet och konstnärlighet. Bästa tifot någonsin!

Gillade speciellt att texten var ett citat från Jacques Werup. Den tyvärr avlidne meste MFF-supportern och bäste MFF-kännaren av alla stora konstnärer. Små också.

Werup var Malmö, att göra en sådan här match är Malmö och Markus Rosenberg är Malmö.

Mer än någon annan spelare. Och som han sade på presskonferensen efter avtackningen; han behöver ingen staty.

Enda negativa:

Att Fouad Bachirou fick en varning och blev avstängd mot FCK. Men där är AC och Lewicki tillbaka.

Domarinsatsen var heller inte bra, stundtals katastrofal. Som när han gav Dynamo Kiev frisparken man kvitterade till 3-3 på. Den kom till efter en parodisk filmning. Och det fanns fler exempel. Kiev gnällde på allt. Men strunt i det nu.

Utvisningen hjälpte heller inte MFF så mycket som den borde. MFF tappade närmast rytmen och började nog tänka mer på vad den betydde och hur man skulle anpassa sig istället för att bara köra på i flytet. Men strunt i det också.

Ole Törner