Nyheter

En bergsget från Malmö

Sven-Åke Nilsson är bergsgeten från Malmö.

Sverige har aldrig haft en cyklist som varit bättre på att köra uppför och han stod sig även i den allra vassaste internationella konkurrensen.

Han ställde upp fem gånger i Tour de France och hade resultatsviten 11, 12, 7, 8 och 14. 1980 körde han till sig den klassiska rödprickiga bergströjan och höll den i flera dagar.

Grunden till allt detta lades alltså i platta Malmö. Men när han 2013 gästade Idrottsmuseets vänners frukostmöte avfärdade han snabbt tanken på att geografin på uppväxtorten skulle ha någon betydelse.

– Det handlar om muskeluppbyggnad och vikt. Jag åkte med fantastiska bergscyklister från Belgien och där är det också platt. Rätt typ av muskler och låg vikt är avgörande. Jag vägde 62 kilo när jag var som bäst, konstaterade han.

Han glömde dock en sak. Sveriges främste cykelexpert Thure Petersson, som följde sporten intensivt i 40 år, har utnämnt Sven-Åke till den i särklass viljestarkaste svenske cyklisten någonsin. Han gick alltid till attack och gjorde det ofta när det var som svårast.

Vikt, medfödd talang med rätt muskelfiberstruktur och en vilja av stål gjorde alltså att en cyklist från Malmö kunde åka med bergströjan i Tour de France. Innan han blev proffs vann han dessutom ett individuellt VM-guld och två i lag-tempo. Steget till proffsvärlden tog han först när han fyllt 26 år och med facit i hand var det nog lite för sent.

– Jag tror att jag kunnat ta en topp 3-plats i Tour de France om jag inte väntat. Men 1980 kunde jag gjort det ändå om det inte regnat de 16 första etapperna. Nu fick jag nöja mig med en sjundeplats.

Regn avskydde nämligen Sven-Åke Nilsson,  Om han inte gjort det kunde det kanske slutat annorlunda i den klassiska OS-tävlingen 1976 då Bernt Johansson vann guld. Och briljerade i regnet.

– Jag vaknade, såg att det öste ner och tappade lusten. Dumt av mig eftersom jag vunnit det mesta det året, erkände han när jag pratade med honom efter föredraget på Idrottsmuseet.

Samma år tog han också beslutet att tacka ja till ett av proffsbuden som i flera år haglat över honom. Tidigare hade han bland annat sagt nej till att köra för samma stall som Eddy Merckx, som han rankar som alla tiders bäste cyklist.

– De ville ha mig som en ren hjälpryttare och jag visste hur de fick slita hos honom.

Istället blev det Miko-Mercier med Joop Zoetemelk, ett stall han körde för i fyra år och där han rätt snabbt blev Zoetemelks “löjtnant”, det vill säga hjälpare nummer ett och tvåa i rang i stallet. En sådan blir också enormt omskriven och uppmärksammad i de stora cykelländerna. Men det innebär också vissa förplikteslser.

1979 hade till exempel Zoetemelk och Sven-Åke Nilsson passat på att gå loss med ett fåtal andra när storstjärnan Bernard Hinault fått punktering. Tillsammans jagade de för att förbättra läget i sammandraget. Då fick Joop Zoetemelk också punktering på framhjulet. Sven-Åke Nilsson tvekade inte en sekund utan stannade och gav kaptenen sitt eget framhjul.

– Klart att det sved, men jag visste min roll. Vi kör i ett lag.

Hur stor vilja Sven-Åke Nilsson hade kom det ett bra bevis på långt efter karriären. 2004 hade han gått upp till 90 kilo i vikt och var helt otränad. Då fick han frågan om han ville hjälpa till i ett kompisgäng som skulle ställa upp i Vätternrundan.

– Efter ett tag tänkte jag, då kan jag ju lika gärna cykla själv också.

Det gjorde Sven-Åke Nilsson och fullföljde. Sedan började han träna och ställa upp varje år och 2011 var han nere på en tid på 6,52 på de 30 milen. Nästa år gick det lika snabbt och egentligen ska det inte gå att cykla så fort som 62-åring. Men han insåg också faran med vad han höll på med.

– Vi mätte pulsen och efter ett par mil var jag uppe i 185. Det tog ett tag att få ner den i under 150 igen. En 62-åring ska inte ha en puls på 185, det är ju livsfarligt. Eftersom jag vet vad som händer med mig när jag får på mig en nummerlapp och ställer mig på en startlinje nöjer jag mig numera med att träna.

Vikten är dock inte längre 90 utan 72.

Karriären startade för övrigt i CK Ringen som då hade sin bas på Augustenborg i Malmö och innan han blev proffs jobbade han i tio år på den mest klassiska Malmö-arbetsplatsen av dem alla: Kockums! När han vann VM-guld på 18-milen 1975 var han samtidigt elektriker på Kockums. Han löste det genom att jobba en massa övertid på vintern så att han kunde få ledigt till tävlingarna på sommaren

Relaterade artiklar

Back to top button
Close