Nyheter

Rekordcykelturen – genom hela Sverige på knappt 89 timmar

Adventure Racing-mästaren från Höör, Jonas Andersson, blev i pandemins spår av med sina exotiska utmaningar.
Så han kom på en egen; att cykla från Smygehuk till Trerikesröset.
– Jag ville slå rekordet på under 99 timmar, säger Jonas, som avverkade sträckan på knapp 89 timmar.

Sverige är 2050 kilometer långt från den mest södra punkten till den norra.
Att köra bil nonstop skulle ta 22 timmar och 39 minuter.
Jonas Andersson från Frosta Multisport och Greener Adventure Team hittade, som alltid, sin egen metod. På landsvägscykel.
– Som multisportare har man ju cyklat många mil i väldigt svårtillgänglig terräng. Landsvägscykling var relativt nytt för mig och jag tränade bara i fem veckor inför det.

Som en följd av Corona så ställdes alla tävlingar för Jonas och hans Adventure racing-team in. Inklusive det VM skulle avgjorts i Paraguay 10 september.
– Jag har letat efter utmaningar ifall det skulle bli som det blev. Jag funderade på att paddla runt Skåne eller springa det på tvären, sådana saker. Men så tipsade Simon i laget om att han hade läst om en kille som cyklade genom hela Sverige på 99 timmar. Det lät som en kul utmaning att slå.
Så Jonas beslutade sig för att hoppa upp på en sadel och trampa som han aldrig gjort förr. Stäckan på drygt 200 mil skulle inte avverkas helt ensam. Vissa sträckor fick han sällskap av medlemmar i Frosta Multisport, andra sträckor ackompanjerades han av vänner, bekanta och i vissa fall även polisen.
– Åtta av Frosta Multisports medlemmar cyklade med mig till Småland, vilket var väldigt roligt. En annan lagkamrat gjorde mig sällskap mellan Jönköping och Mora och en tredje hakade på till Strömsund. Dessutom hade jag en följebil i form av en husbil som filmade och tog bilder, bland annat.

Planen var lika iskall som grym – och fungerande.
Hur hade du räknat på det?
– Vi såg det som ett adventurer Race i laboratoriummiljö. Jag började på morgonen för att enligt planen köra 36 timmar utan sömn. Den andra natten sover man 1,5 timmer. Sedan gör man ett dygn till, sedan sova någon timme, och öser på i den takten. Och just sömnen gick att hantera. Däremot var det väldigt monotont både psykiskt och fysiskt.
– Första etappen, då hade jag hoppats nå halva Sverige, lyckades jag nästan med. Jag kom lite söder om Östersund på 37 timmar.
Whaaaaat? Hu var din känsla då?
– Då började kroppen säga ifrån och jag drabbades av en knivskarp smärta i ena knät. Ändå fanns det inga tvivel. Man räknar med att stöta på problem.
Släppte smärtan?
– Nja, den blev bättre 20 timmar senare. Man får ett sådant konstant tryck på vissa delar i kroppen av cykling, det är inte som när man springer.

Vilka andra problem dök upp på vägen?
– Innan jag sov första gången fick jag en mental dip. Då klarade jag inte att fokusera i mer än tre timmar i stören utan att jag behövde pausa. När man fått tillbaka lite mental styrka gick det bra att trycka på med kroppen igen. Det är hjärnan som sätter gränserna.
Börjar man tveka på sig själv?
– Nej. Jag trodde på att jag skulle slå rekordet hela tiden. Den inställningen är direkt avgörande.
– De första 40 mil.em var det som ett ”vanligt” träningspass med folk som cyklade med. Ju längre man kom desto mer gick man in i sig själv. Det fanns poliser som gjorde mig sällskap ibland, körde med blåljus och sådär. Men när man blev ensam tappade man fokus.
När man cyklat 150 mil och kroppen skriker ”Sluta, ge mig en varm säng” och har 55 mil kvar… Vad lyssnar man på då?
– Inte peppande hårdrock, det tar kraft. King of Time är en låt av en sydafrikansk artist som hjälper mig i liknande stunder. Mina barn har gjort spellistor till mig, med Fantomens Brallor och sådant där.

Hur var ”upploppet”?
– De sista 25 milen när man kör från Gällivare så kändes slutdestinationen rätt nära. Jag var så trött att jag inte kunde läsa kartan själv utan lyssnade bara på min GPS.Jjag fattade inga beslut, jag kunde bara fokusera på att trampa.
Vad driver dig när man är så trött att man inte fattar vad som händer runt omkring en?
– Det handlar om beslutsamhet. Jag lade mig för att vila i 10 minuter utanför Karesuando. När jag skulle resa mig upp vacklade fram och tillbaka och trillade ner i diket. Jag försökte gå framåt, men det såg ut som om jag var på fyllan. Ändå fanns det inga tvivel på att sluta. Der är en slags målmedvetenhet som i sig är en härlig känsla. Man sorterar bort alla val, man vill bara framåt.
Hur ofta äter man?
– Nästan hela tiden. Sportdrycker, cola, mjölk, cheeseburgare – och var åttonde timme riktig mat. Mycket smörgåsar med smör och ost.
Exakt 88 timmar och 52 minuter efter starten i Smygehuk stod Jonas Andersson vid Trerikesröset.
Vilken var den vackraste sträckan?
– Man tar faktiskt in hela vägen. Fast man är trött tar man in väldigt mycket av miljön man passerar. Det jag var mest positivt förvånad över var hur vacker den gamla E4:an genom Småland var. Vägen som går längs med Lagan och alla småbyar. Även vägarna genom Värmland var fina. Även Fjällmiljön bland Moränåsar med långa raka vägar.
Är inte det det jobbigaste? När man trampar utmattad på en milslång rak lapplandsväg och man ser jorden bukta sig?
– Jo, haha, men det gick det också. Skönast var att glida ner för femkilometersbackar.

Blir det liknande utmaningar framöver med landsvägscykling?
– Numera utesluter jag inte det. Nästa år är det VM i Adventure Racing i Spanien och jag ska ner och träna där på sommaren. Man kanske skulle kunna partempo och cykla ner till Spanien. Det var roligare än jag trodde faktiskt. Jag trodde att det skulle bli et mentalt lidande med asfalt, asfalt och asfalt, men det var uthärdligt.
Du är ju… inte klok?
– Haha. En bit av sträckan cyklade en värmlänning och gammal lumparkompis med mig i tre timmar. Det sista han sa var ”Du är en idiot”. Han kanske har rätt. Vi skrattade gott åt det.
Hur återhämtar man sig efter nästan konstant cyklande i 88 timmar och 52 minuter?
– Det tar en månad innan man känner sig i normalt slag, även om man rent fysiskt inte är det.

Foto: https://www.greeneradventureteam.com

Relaterade artiklar

Back to top button
Close