Krönika: ”Landskrona BoIS har hittat sin identitet”

För att vara en relativt rotlös själv som flyttat land och rike runt under de drygt 40 första levnadsåren finns det en tomhet inombords av att inte genuint tillhöra någonting.
13 år i Göteborg. Tio i Skåne. Tio i Stockholm. Och nu tio i Skåne igen. Som föreningsmänniska och sportälskare har jag iakttagit mer än deltagit, även om man har sin bistra historia som dålig mittback, för upptagen styrelseledamot, ledare, tränare och domare inom breddidrotten.

Utifrån den bakgrunden kan jag tycka att jag passar in som objektiv bevakare av elitfotboll.
Det finns inget lag jag lider speciellt mycket med när det går dåligt. Inte på riktigt. Och det finns inget lag jag får topplocksbränningar av när det går bra.
Jag är en passionerad iakttagare.
Kanske kan jag inte personligen relatera till den bottenlösa ångest och himmelska glädje det kan innebära att följa ett lag – en klubb – genom ett liv. Över generationer.
Men det betyder inte att jag inte uppskattar den. Känner den.

Det finns många lag jag lärt mig att följa. Från farsans historier om bröderna Holmgren, Torbjörn Nilsson och Volvo-killarna i IFK Göteborg i början av 80-talet. Till passionen som finns i Leksand, Hammarby, Malmö FF eller vad det nu kan handla om.
Men den klubb jag kanske mest kan relatera personligen till – är Landskrona BoIS.
Efter avslutat gymnasie i mitten av 1990-talet bodde jag i Landskrona, jobbade på en gratistidning som hette Mitt Örestad – och fick ett par år i staden när klubben mådde strålande.

Efter att ha iakttagit alla djupa dalar, nystarter, karuseller och skandaler som följt de senaste 30 åren har jag noterat att betydelsen för laget BoIS fortsatt är stor för staden Landskrona.
Man brukar prata om identitet hit och dit, rätt slarvigt. I Landskrona har staden och klubben band som lite grand påminner om vad en liten klubb i en byhåla kan betyda som samlingsplats, mötesplats och brobyggare. Det kanske inte är 3000 hamnarbetare som äter medhavd lunch vid kajkanten och snackar om Sonny Johanssons senaste tunnlar, men passionen för BoIS lever kvar i nya former.
Andra städer kan ha flera elitföreningar i flera andra sporter som fördelar intresset. I Landskrona är det BoIS. Bara BoIS.
BoIS är någonting man som landskronait lätt kan identifiera sig med. Även om man aldrig sett en match i sitt liv.

BoIS har under min levnadstid varit förenat med små ekonomiska marginaler, firande på John’s, uppsnack på Seglar’n och oftast lite för höga krav jämfört med vad som egentligen är rimligt. Lillebrorshatet mot ”hundarna” i norr. Den konstanta övertygelsen om att det bara är en tidsfråga innan laget spelar i Allsvenskan igen.
Så verkar det vara fortfarande. På så vis har självbilden som landskronait och BoIS:are inte förändrats så mycket.

Landskrona BoIS har som nykomlingar i Superettan fortsatt att spela fotboll som landskroniter vill att man ska spela. Kraftfullt bakåt. Vackert framåt.
Efter tre omgångar är laget fortsatt obesegrat och i 1-1-matchen mot Akropolis var det andra gången som de randiga kom tillbaka efter underläge.
Utan att vara helt övertygad om den faktiska bredden, hur hårt det tar att bli av med fyra-fem startspelare framåt sommaren/hösten, så vill jag tro att det finns en trygghet och stabilitet i dagens trupp som gör det mer realistiskt att tro att BoIS ska kunna etablera sig i Superettan denna gång. I båda de senaste matcherna är det avbytare som fixat poängen.

Framförallt finns det en stark identitet i klubben idag.
Och då menar jag inte att laget bara består av Skåningar. Det finns någonting genuint landskronaitiskt över hela klubben.
Spelare som har en stark relation till BoIS, och i många fall till staden.
Spelare som kan klubbens historia och tränare som varit en viktig del i den.
Ungdomsledare som kan se den röda tråden.
En styrelse som verkar vara befriad från maktkamper.
Supportrar som ställer upp digitalt.
Och en organisation som har vett och förmåga att lyfta fram allt på proffsigt sätt.

För inte jättejättejättelängesedan kommenterade jag en match i Ettan södra som Landskrona BoIS förlorade borta mot Eskilsminne IF. Laget var utslaget av Lödde i DM. Ekonomin var kronofogdsstämplad och de som då samlades för att snacka BoIS över en spätta och Carlsberg på Seglar’n suckade nog ikapp. Jag antydde, då i stunden befogat, att det luktade kris.
Hela staden led då. Vissa högljutt på internetforum. Andra i det tysta.
Men så reste de sig. Tillsammans. Och några månader senare höll BoIS på att kvala sig upp ändå.
Därför glädjs jag idag, för att vara en sketen iakttagare, kring Landskrona BoIS inledning på Superettan. För klubben – och för staden.

Ränderna går aldrig ut sägs det.
Och bodde man på Snickargränden, dynga ner sig på Strand, nyktra till på Borstahusens brygga, handlade läsk på RORO-livs och Martin Dahlin–skjortor på Marc, då kanske man är en gnutta randig ändå?