Murbeck om inledningen med BoIS – ”Man går från José Mourinho till Pep Guardiola-filosofi”
Förra gången Landskrona BoIS var uppe i Superettan fick de ta steget tillbaka direkt.
2021-versionen av laget har inlett mycket stabilare och resultatmässigt bättre. Andreas Murbeck är den återvändande mittbacken som varit starkt bidragande till det.
Vi tog ett snack om tioåriga pojkdrömmar, José vs Pep, Sveriges Stoke och målsättningen att en dag spela i Chelsea.
I Furulund, absolut inte att förknippa med Kävlinge, växte Andreas Murbeck upp med fotbollen som en tidig ingrediens i livet.
Och när normala tioåringar ser fram emot korvmackor efter träningen, TV-spel och annat trivialt – så hade Andreas redan i den åldern bestämt sig för att satsa på fotbollen. Redan då var han försvarsspelare och mittbacksrollen blev senare naturlig.
– Som tioåring ville jag söka mig till Malmö FF och eftersom mina föräldrar tyckte att det lät som en bra idé blev det så. Min inställning har så länge jag minnas varit att bli så bra som möjligt och det var stor skillnad på Furulund och Malmö FF.
Hade du några försvarsförebilder i den åldern?
– Eftersom jag tidigt blev en Chelseafan så var det John Terry som gällde, som ledare och spelare.
I Malmö FF fick Murbeck fem år. Sedan föll han offer för den hårda gallringen.
– Jag ansågs inte tillräckligt bra helt enkelt. När U17-truppen, med bland andra I Malmö FF:s lag, Marko Johansson, Samuel Adrian, Anton Krajl och några till skulle tas ut blev jag petad och fick söka mig till en annan klubb. Det blev Landskrona BoIS.
Varför BoIS?
– Jag fick provträna med 97-kulle, det som var ett år äldre och det kändes bra direkt. Nivån var ungefär densamma som i Malmö FF.
Murbeck hamnade i tidig ålder utomlands. Han hann bara gå någon månad på Polhemsskolan i Lund innan det dök upp en oväntad möjlighet.
– Under mitt första åre i BoIS fick jag följa med på en turnering i Lyngby Cup med U19-laget. Där såg representanter för Midtjylland mig och de tog kontakt. Klubben var då på väg in i en nya stora era med ny ägare och kommit på fötter med ekonomi och annat.
– I början var det inte så mycket som lockade, jag visste inte så mycket om klubben. Men jag blev inbjudan på en träning och tvekade därefter inte en sekund. Allt var på en annan nivå. Det var extremt proffsigt och man blev en fotbollsspelare på ett helt annat sätt. Då kände jag att det var rätt här ambitionsnivå. I samband med det tog jag beslutet att helt och hållet identifiera mina som ”Fotbollsspelaren Andreas”.
Har du med åren skaffat någon Plan B i livet?
– Nej, jag har aldrig velat tänka på det sättet. Ska jag göra detta ska jag göra det till 100 procent. Jag kan som person inte göra någonting 95 procent.
Totalt blev det tre år i Midtjylland som ungdomsspelare.
– Det var fantastiskt på alla sätt och vis. Vi vann två juniorguld i danska ligan och tog ett silver. Vi vann ungdomsturneringar i olika länder, spelade åttondelsfinal och sextondelsfinal i Youth League. Jag matchades mot de bästa spelarna i hela världen och fick alla möjligheter som behövdes för att kunna utvecklas. Tanken var att slussas uppåt, men konkurrens var stenhård.
– Efter en försäsong med A-laget fick jag bara spela med U19-laget och trots att jag blev utnämnd som bästa U19-spelare var det ett stort steg till att konkurrera om platser i ett Champions League-lag där Midtjylland då spelade.

Hur tänkte du inför fortsättningen då?
– Jag ville till ett lag som trodde på mig i seniorsammanhang. Det var en turbulent sommar, men till slut föll valet på danska Skive som då låg i Danmarks svar på Superettan.
– För min del blev det bra. Som 19-åring tog jag en startplats och det gick bra för personligen, även om det gick mindre bra för laget.
Höstsäsongen gick alltså fint, men inför den andra och avslutande vårsäsongen drog Andreas sönder ljumsken. Läkningsprocessen blev utdragen och han valde att använda klubbens egna resurser, vilket med facit i hand kanske inte var det bästa beslutet. Han hann inte komma tillbaka innan säsongen var över – och Skive åkte ur.
Vad tänkte du då?
– Att jag inte ville vara kvar utan bryta mitt kontrakt för att flytta hem till Sverige och sköta min rehab. Så blev det också, Jag gick utan klubb hela höstsäsongen och när jag blev skadefri höll jag igång med BoIS det år de åkte ur Superettan.
Inför 2019 var Murbeck frisk igen.
– Det gick rätt lång tid utan att jag hittade någon ny klubb, men till slut kom Ljungskile upp på tapeten. Ett då nyblivet Superettanlag.
Sveriges Stoke – långa bollar och fasta situationer – är väl en klubb som nyttjar sina mittbackar på ett väldigt … ”traditionellt” sätt? Långa bollar på någon Wålemark och sedan upp med mittbackarna på alla hörnor.
– Haha. Ja, det finns en viss tradition i Ljungskile och det var väl så vi spelade till stor del. Men valet föll hur som helst på dem. Jag behövde spela matcher och komma in i det och fick stort förtroende från tränare Jörgen Wålemark.
Ljungskile vann serien, för att sedan åka ur direkt. En mer stelbent variant på BoIS resa.
”Fotbollsspelaren Andreas” var hur som helst inte sugen på fotboll i tredjedivisionen. En ny klubb var en nödvändighet.
– Det spelade inte så stor roll vart, det skulle kännas bra fotbollsmässigt. I början hade jag inte alls Landskrona i tankarna utan överlät allt till agenten.
Vad säger man till sin agent i det skedet? ”Fixa 40 lax i månaden och vad som helst utom Finland”?
– Nä nä, jag lär honom göra sitt. Det fanns intresse från flera olika ställen och det var ett intressant fönster eftersom det var öppet mitt under pandemin. Jag valde att sitta lugnt utan att känna stress.
Hur blev det BoIS?
– Det var Billy som ringde och frågade om jag ville träna med dem och få en känsla av vad de hade byggt upp.
Billy (Magnusson) hade nog mer i tankarna än att bjuda på lite träningstid…?
– Jo, det förstod jag också. När jag kände på Max och Billy kändes allt bra och genuint. De ville spela en positiv fotboll. Det var en skön grupp och seriös miljö. Efter två veckors tid var jag övertygad om att det var rätt steg. Dessutom var chansen stor att jag skulle spela mycket.

Det måste vara väldigt stor skillnad på att vara mittback i Landskrona BoIS jämfört med Stoke, eller Ljungskile?
– Ja, man går från José Mourinho till Pep Guardiola-filosofi. Från att bara stå rätt och minimera risktagande till att bygga ett eget spel och föra matcherna.
Finns det någon charm i båda spelsätten?
– Ja, men till en viss gräns. Man måste vara organiserade och ha grunderna defensivt, men jag gillar inte att man ska spela så defensivt som i Ljungskile under 2020.
En del mittbackar har som enda instruktion (eller så borde de ha det) att antingen slå långt på den snabba vesslan på topp eller lämna över bollen till den sittande mittfältaren. Hur jobbar ni i BoIS?
– Billy och Max vill alltid att vi backar ska starta spelet och har vi en yta på 20-30 meter ska vi löpa upp på den och spela vidare. Antingen till ”nummer sex” eller på en yta som anfallarna kan jobba på. Men det fina med BoIS är att spelarna på alla positioner i vårat lag bidrar med boll, även målvakten.
Folk vill att BoIS ska vinna – och helst på ”snyggt” sätt. Känner du igen kravbilden?
– Ja, fansen i Landskrona ställer hårda krav. Men det är ju bara roligt. Vi vill ju spela på det sättet.
Så om Ljungskile var Superettans Stoke kanske BoIS är seriens Valencia?
– Exakt. Det passar mig bättre.
Den här säsongen har du främst bildat mittbackar med BoIS egen Rambo, Officer Wihlstrand. Hur funkar ni ihop?
– Vi är båda stora till växten och gillar att kliva på högt. Det har fungerat bra. Styrkan i vårat lag är att det kvittar vem som spelar var, alla löser sin uppgift.
Hur ser du på lagets inledning av serien? En tredjeplats i en lite haltande tabell efter nio omgångar (4-4-1)
– Den har varit godkänd. Vi har satt ihop bra prestationer och tagit en del poäng, men är inte helt nöjda.
Vart ser du dig själv om ett par år? Drömmer du om Chelsea?
– Ja, självklart. Drömmer man inte stort det blir det svårt att fortsätta. Jag tränar varje dag för att ta nya steg hela tiden, säger Murbeck, vars kontrakt med BoIS gäller över två år.
Du är avstängd nu till helgen?
– Det suger… Här har man varit med i varje match, men nu får man stå vid sidan.
Om det ändå varit för en lite sen glidtackling som skickat en motståndare upp på läktaren. Det har alla mittbackar mandat att göra. Men nu senast handlade det om fjolligt gruff och snicksnack?
– Man får inte vissa känslor och prata så mycket inom svensk fotboll… Jag valde att markera när en GAIS-spelare cykelsparkade och var nära att träffa, eller om han rentav träffade Erik Pärssons huvud. Domaren följde väl regelboken, men jag tycker det är mesigt. Man ville ju skapa turbulens och på köpet döda lite tid, men det gick ut över mig och det får jag leva med. Jag tror säkert att grabbarna löser det bra ändå.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se