skanesport_desktop-panorama-1

FotbollNyheterTomelilla IF

Ösregn, vindbyar och hårdrock – Hell Yeah Tomelilla!

Jeans, sneakers och en tunnare jacka hade inte mycket att hämta i fighten mot de förfärliga augustivindarna på Tomelilla IP. En av Skånes charmigaste idrottsplatser hade dock inga planer på att lägga sig pladask. Istället bjöd Tomelilla på en helkväll fylld av hårdrock, pastiller och den alltid så charmiga frasen “annat var det förr”.

“Inga hastiga rattrörelser, släpp gasen och håll tummarna”. Efter mammas snabbkurs i hur jag skulle agera vid vattenplaning var jag redo att styra skutan mot Tomelilla. Under den timmeslånga färden fick nyhetssvepet i P4 hålla mig sällskap. Radiorösten lät mig snabbt förstå att det för en gång skull fanns ett visst mått av befogenhet i mammas oro. Den ena alarmerande meningen följdes av den andra och när jag väl var framme kunde jag alla synonymer för “klappkast väder”.

Att ge upp bilens rumpvärme, tätslutande innerdörrar och mitt kära take-away kaffe kändes minst sagt motigt. Efter att ha låtit diverse ursäkter sväva runt i min tankebana under ett par minuter uppenbarade sig en röst från min gamla lärare. Enligt honom kunde journalistik sammanfattas i tre enkla steg:
1. “Show up”
2. “Do the work”
3. “Get your hands dirty”

Jag förstod snabbt att det enda rimliga är om jag faktiskt gick ut ur bilen. Det dröjde inte mer än två steg innan en ytterst pampig grind uppenbarade sig. De praktfulla detaljerna skvallrade om en långvarig historia och ett
fotbollsengagemang som sträcker sig över generationer.

Jag observerade även att det stod idrottsplatsen, och inte idrottsplats. Den bestämda formen var en tydlig markör om att Tomelilla IP är the one and only och att jag egentligen inte behöver besöka fler efter denna.
Att min så kallade journalistkarriär endast är i startgroparna fick jag bittert erfara när jag kom fram till entrén. Att slänga sig med “vet du inte vem jag är?” kändes lite väl offensivt så jag betalade inträdet med ett leende. Som tur var hälsade entrévärden mig både “hej” och “välkommen” och jag fick programblad, matchlotter och ett gäng pastiller i retur.

Väl inne på Tomelilla IP möttes jag av ett par kraftfulla högtalare. Det danska hårdrocksbandet Volbeat följdes upp av Chelsea Dagger av The Fratellis. Att stöta på hårdrock i division 4 kändes minst sagt uppfriskande.
Efter att ha testat några lätta danssteg i sidled begav jag mig nynnandes mot kiosken. Utbudet bjöd inte på några överraskningar men en tjock korv, Cola Zero och kexchoklad är en ohotad trio som sällan felar. Efter några kortare dialoger vid korvgrillen begav jag mig vidare till läktaren.

Som brukligt tog jag först en närmare titt på programbladet. Jag noterade snabbt att det i anfallet inte bara var en utan två spelare som var födda 2004. Övriga bänk- och startplatser ockuperades även av yngre förmågor och det blev snabbt tydligt att Tomelilla IF genomgår en generationsväxling. Jag hann dock inte ens halvvägs i det generösa programbladet på 40 sidor innan speakern körde sin sedvanliga “mic test”. Efter några “hallå” hallå” i följd var utrustningen uppvärmd och han var redo att annonsera att matchen snart skulle kicka igång.

Gästerna för dagen var Lunnarps BK. Grannbyn som rent fotbollsmässigt länge varit lillebror i sammanhanget. I takt med att Tomelilla IF degraderats och Lunnarp avancerat huserar rivalerna numera i samma serie. Storebrorsrollen var dock fortsatt intakt inför kvällens möte. Tomelilla hade öppnat starkt i division 4 östra och gått förlustfria genom de 7 första omgångarna. Inte minst hade de en månad tidigare spänt musklerna och tvålat dit Lunnarps BK med 0-3 på Lunnarps IP. Jag visste att jag hade en tung batalj att vänta. Revanschsugna grabbar från Lunnarp var nog bra sugna på att knäppa storebrorsan på näsan. Och så blev det. Även om det spelmässigt var relativt jämnt visade Lunnarps anfallstrio snabbt sin klass och det blev en högst behaglig resa för de rödklädda.

När matchen inte bjöd på någon vidare spänning börja jag bli mer investerad i att göra det jag faktiskt var där för – nämligen att undersöka varför Tomelilla IP är en av skånes charmigaste idrottsplatser. Efter en snabb titt över axeln förstod jag snabbt att det knappast rådde någon brist på Tomelilla-veteraner. “Show Up” var redan avklarat, nu var det dags att “Do the Work”.

Med ett uppfällt paraply som främsta vapen intog jag en position bland veteranerna. Det dröjde inte långt tid innan jag snappade upp frasen “annat var det förr.” Jag förstod snabbt att derbyt mellan Tomelilla IF och Lunnarps BK brukade dra långt fler besökare än det hundratal jag skymtade idag. När finalen i YA-cupen 1953 gick av stapeln närvarade närmare 7000 personer. Matchen spelades visserligen på neutral mark men det är fortfarande en indikation på att det finns ett visst mått av sanning i det aningen uttjatade uttrycket “det var
bättre förr”.

Anorna från de gamla folkfesterna lever dock kvar. När man byggde fotbollsarenor förr byggde man ordentligt. Det snålades inte på detaljer och precis som grinden var den smala läktaren väldigt smakfull. Pelare i romersk stil följdes upp av väggar och tak som var målade i Tomelillas vit-blåa färger. På frågan kring hur gammal läktaren var fick jag först ett tvekande svar. Det var uppenbart att många hade ett sentimentalt värde till läktaren och att man därmed inte ville svara fel. Innan jag hade hunnit bespara de mödan var redan tre-fyra trevliga herrar involverade. Svaret blev slutligen att den började byggas 1930 men att den kanske blev klart 1931. Ett svar som räckte gott och väl för mig.

Tidigare bytte man om inuti läktaren men allt eftersom åren gick fick 30-talsbygget konkurrens av mer moderna omklädningsrum. Kulturskatten står dock kvar och påminner varenda en om Tomelilla IP:s snart 100-åriga historia. Den vackra detaljerna från 30-talet får även draghjälp av den höga häcken som omger idrottsplatsen. Tomelilla IP är inte bara en uppslängd idrottsplats i utkanten av ett stationssamhälle. Man har tagit vara på växtligheten på bästa sätt och skapat en grön oas i nära anslutning till Tomelilla city.

Mitt i mitt reflekterande kring gröna oaser och kulturskatter kliver unga Qadir Akbari in i handlingen. Han ansåg förmodligen att 0-3 inte var värdigt en fotbollsklubb som Tomelilla IF. Genom sitt 1-3 mål putsar han till siffrorna samtidigt som han bekräftar min hypotes om att Tomelilla IF ger de unga chansen. Förutom Qadir Akbari måste jag lyfta fram Leo Björklund (född 04). Även om det inte blev något mål för den unge anfallaren syntes det tydligt att han har väldigt mycket fotboll i sig.

Strax efter målet satte domare Jesper Arnshed visslan i munnen och proklamerade att matchen var slut. Slutsignalen var även en signal om att min vistelse på Tomelilla IP började närma sig sitt slut. Jag visste att en uppvärmd bil, tätslutande innerdörrar och rumpvärme väntade. Att blåst och regn snart skulle vara ett minne blott – men jag hade ingen brådska. För mig spelade det ingen roll att Tomelilla IP var mer tomt än det var fullt, att min jacka förlorat fighten mot den förfärliga augustivinden och att min studentbudget fick sig en törn. Det var inte så det kändes. I bilen hem var det inte nyhetssvepet i P4 som höll mig sällskap, det var aggressiva trummor, djup bas och en övertygelse om att engagemang inte mäts i antal, utan i passion.

Hell Yeah Tomelilla!

Jakten på Skånes charmigaste idrottsplats med Erik Wikermark – Skånesport (skanesport.se)

Text: Erik Wikermark & Foto: Hjalmar Henriksson

Relaterade artiklar

Back to top button

skanesport_desktop-panorama-2

Close