Skånsk bruksort med ungdomen i centrum – Bromölla I’m in Love!
Moder natur tog sig äntligen i kragen och följde upp augustis lågtryck med sol och höga temperaturer. IFÖ Bromölla vägrade vara sämre och visade vilken liten skatt Strandängens IP är. Förutom en jämn fotbollsmatch fick jag smaka på skånsk brukshistoria och anekdoter från en svunnen storhetstid.
Jakten på Skånes charmigaste idrottsplats med Erik Wikermark
E22an med riktning Bromölla, en ung man i farsans bil – jag vet vad ni tänker. Istället för att befästa statistiken om unga mäns hänsynslöshet i trafiken fick långtradare, husvagnar och danska semesterfirare en ny kompanjon i högerfilen. Hjalmar min fotograf, tillika vän var inte lika imponerad av vårt nya 100km/h-gäng. Även om han satt lugnt i passagerarsätet kände jag hur han blickade drömmande mot vänsterfilen. En fil med höga hastigheter, vinden i håret och en förkortad ankomsttid. Jag å andra sidan, hade ingen brådska.
Ibland är en motorväg mycket mer än en transportsträcka mellan A och B. Den kan bära på minnen, bra som dåliga. E22:an mot Bromölla var en viktig kugge i mina barndomssomrar. Samma väg tog mig till sommarcupen i Hällevik, till Åhus Beachfotboll och till det givna stoppet på Tradar’n i Fjälkinge. Sol och de öppna fälten drog dessutom sitt strå till stacken och gav min nostalgitripp en perfekt inramning. Mitt lätta cruisande genom de skånska landskapen fick dock en aningen bitter eftersmak. I höjd med Kristianstad hade matchen mellan Ifö
Bromölla och IFK Trelleborg redan börjat. Jag förstod att jag skulle vara tvungen att ge gaspedalen något mer uppmärksamhet för att inte skämma ut mig helt. GPS:en visade 20 minuter, jag visste att jag skulle behöva göra det på 15.
Sagt och gjort. Knappa 15 minuter senare svängde vi av E22 och tog avfarten mot Bromölla. Min aningen svårflörtade fotograf verkade tillfreds med att jag till slut gav upp högerfilen till förmån för “the dark side”. Den förkortade ankomsttiden var ett faktum men än var vi inte framme. GPS:en guidade oss dock snabbt genom det klassiska brukssamhället och det dröjde inte många minuter innan vi nådde vår slutdestination, Strandängens IP. Som förstagångsbesökare i Bromölla var det inte annat än att jag fascinerades av omgivningen. Planen låg inklämd mitt i ett friluftsområde med vackra Ivösjön som närmaste granne. Via en lummig och mysig skogsstig kunde vi snabbt ta oss vidare till entrén.
Av förklarliga anledningar krävdes det några “ursäkta” i följd för att påkalla entrévärdens uppmärksamhet. Matchen hade pågått i 20 minuter och det var förmodligen inte prio 1 att assistera ett par insläntrande ungdomar.
Väl inne möttes jag av en fotbollsplan som låg som inbakad mellan backar och träd. Istället för att jämna backarna till marken har man tagit vara på höjdskillnaderna och använt den sluttande formen som bas för både sitt- och ståplatsläktaren. Och ja ni hörde rätt. Det finns en ståplatsläktare. Detta fick mig genast att tänka, “kan det ha funnits en tid då IFÖ Bromölla legat högre upp i seriesystemet?”. En fråga som jag efter 5 minuter på Strandängens IP inte var mogen att besvara, som tur var rådde det knappast brist på Bromölla-supportrar.
Mitt möte vid entrén var dock färskt i minnet och dumt vore det då att upprepa samma misstag två gånger. Istället för att störa entusiaster mitt i matchen tog jag en hjärtlig läktarplats bredvid dem. Härifrån hade jag en perfekt uppsyn över den stundande kampen mellan IFÖ Bromölla och IFK Trelleborg. Att hemmalaget ligger aningen pyrt till i division 3 visste jag redan innan matchen. 3 poäng var viktiga och det syndes i varenda närkamp, löpduell och missat skott.
Desperationen gjorde även sig påmind på läktarplats och publiken gjorde sitt yttersta för att mana på sitt lag. IFK tänkte dock inte ge bort något gratis och i halvtid stod det 0-1 till bortalagets favör. Än fanns det ingen anledning att sitta kvar och deppa på läktaren, tvärtom, jag liksom många andra kände att det var hög tid att testa korven.
Mitt besök vid kiosken resulterade inte enbart i en välgrillad korv och en Cola Zero. Jag fick även ta del av Region Skånes interna tävling om vilken kommun som kan genomdriva den mest catchiga “håll avstånd”-kampanjen. I Malmö är det 7 falafelrullar som gäller, i Örkelljunga 1 epatraktor och i Bromölla 3 toalettstolar.
Att Bromölla har VVS-jätten Ifö-sanitär i sitt DNA visste jag sedan tidigare. Att det är så pass integrerat i Bromöllas självbild var dock något av en nyhet. Att djupdyka i kopplingen mellan Bromölla och iföverken fick dock sparas till ett senare tillfälle. Domare Stefan Jovanovic vägrade tumma på den heliga 15-minuterspausen så korven fick tas on-the-go.
Även om jag gärna suttit kvar på läktaren och hängt med i ramsor som “Bromölla hallå hallå hallå, Trelle, Hejdå hejdå” – var det dags att vidga mina vyer. De sista 45 spenderades därför på neutral mark mitt emot den imponerande läktaren.
Att sända ut ett budskap är en sak, men att faktiskt “practice what you preach” är en helt annan. Att Bromölla satsar på ungdomen rådde det inget tvivel om. Den redan unga laguppställningen blev än yngre efter att Bromölla gjort sina tre byten. Hotet om degradering varit påtagligt och det fanns inget utrymme för att
be om ursäkt. Istället visade de yngre förmågorna prov på ett gediget ”jävlar anamma” och matchen levde ända in i slutminuterna. IFK Trelleborg gjorde dock en stabil försvarsinsats och kunde värja sig mot Bromöllas pigga anfallsvågor. Slutresultatet skrevs till 0-1 och det kändes för första gången dystert på Strandängens IP.
Till toner av svordomar tömdes Strandängens IP snabbt på folk i Bromölla-klädsel. Den bitska inställningen till förlust skvallrade om att Bromöllaborna inte är så vana vid nederlag. Min lilla gissningslek om Bromöllas
förflutna skulle dock till slut få sina svar. De enda som inte skyndsamt lämnade Strandängens IP var sekretariatet. Att endast kalla de entusiaster vore en underdrift – man kände verkligen hur de levde och andades Bromölla.
Sekretariatet gjorde snabbt klart för mig att det fanns en tid när Ifö Bromölla skördade framgång i de högre divisionerna. Under 60-talet spelade herrlaget i division 2 södra. Detta var vid tidpunkten Sveriges näst högsta serie tillsammans med 2 norra. År 1967 lyckades man knipa en andraplats. Tyvärr var detta inte
tillräckligt för att avancera till landets högsta serie. Under storhetstiden på 60-talet var det minst sagt välfyllt på läktaren. Nere på planen sprang kommande landslagsspelare såsom Dag Szepanski och Inge Danielsson.
Ifö Bromölla delar nu samma sportsliga öde som andra bruksorter likt Åtvidaberg, Degerfors och Sandviken. I takt med att fotbollen blir mer professionaliserad blir det svårare för underdogsen att hävda sig mot
storstadsklubbarna. Numera är det Damlaget som drar det längsta strået. I skrivande stund toppar de division 1 efter 12 omgångar.
Något som dock inte centraliserats är produktionen av Ifö:s välkända badrumsporslin. Även om Ifö Sanitär numera är en del av den schweiziska koncernen Geberit är närvaron i skånska Bromölla alltjämt påtaglig. Även om jag kunnat stå länge med mina nyfunna vänner i sekretariatet och diskutera brukshistoria fick det räcka med en crash course. Utrustningen packar givetvis inte ihop sig själv och det började bli än mer ödsligt på Strandängens IP. Innan våra vägar skiljdes åt passande de på att skicka med mig en brasklapp, “kör försiktigt”.
Deras ord var min lag när jag åter styrde skutan mot de södra delarna av Skåne. E22an var sig lik och de öppna fälten likaså. Min lilla dagsutflykt till Bromölla hade dock banat väg för nya minnen. Sommarcupen i Hällevik, Åhus Beachfotboll Tradar’n i all ära – men undra om den riktiga pärlan inte är Strandängens IP.
Bromölla I’m in love!
Läs även: Ösregn, vindbyar och hårdrock – Hell Yeah Tomelilla! – Skånesport (skanesport.se)
Text och Foto: Erik Wikermark
Kontaktuppgifter:
red@skanesport.se