Succecomebacker bakom YIF:s seriefinalseger

Ystads IF vann toppmötet mot Sävehof med 30-26 och går på helgledigt som serieledare. Två nyttiga poäng hit och dit – viktigare var ändå att:
* Två skadedrabbade gentlemän var tillbaka – och levererade storstilat.
* Laget visade att det finns så höga toppar som krävs för att på allvar kunna utmana om ett SM-guld till våren.

YIF:s första halvlek var helt okej.
Underläge 12-15 i paus efter det att Sävehof till stor del fått göra det de är bra på; kontra, göra cirkusmål med hjälp av Elias A Skipagötu – och förlita sig på Bertram Oblings högkompetenta målvaktsarbete. Men i andra halvlek hände någonting. Som att Ystad verkligen för första gången skyfflade in alla polletter i potten och väste med svart blick: ”All in”.

Försvarsspelet var magnifikt.
Kontringsspelet var bestämt.
Det uppställda anfallsspelet kreativt och matchcoachningen var som vanligt aktivt. Efter tio minuter var YIF ikapp och som en enväxlad Polenfärja tuffade de fram utan girar eller onödiga manövrar. Och publiken var med på noterna. Säsongens bästa handboll presterades och det var en fröjd att beskåda.

Oscar Carlén summerade själva fighten:
– Segern betyder enormt mycket: vi fick bevisat att vi kan slå Sävehof som presterar på bra sätt. Vi fick upp försvarsspelet i andra halvlek och klev dit i situationerna på ett sätt vi inte gjorde i första halvlek. När vi får försvarsspelet att fungera får vi fler tillfällen att göra de enkla målen på kontringar. 30-26 stannade det på och utan att snöa in för mycket på själva matchen i sig finns det en del saker att lyfta fram lite extra.

1. Erik Hvenfelt.
Erik har haft ett helvete.
Hjärnskakningar är inte bara en smärtsam process från trauma till tillfrisknande. Det är även ett mentalt gissel. Huvudvärk och migränanfall varvas med ovisshet – och för elitidrottare är just det senare svårt att hantera. För en elitidrottare är skillnaden mellan ovisshet och hopplöshet marginell. Man känner sig kanske redo, men hjärnan är i jämförelse med knän och fötter relativt outforskad terräng. Kroppen tror att den är redo – men är det kanske inte. Ett skott i huvudet innan den är redo för match och det ger men för livet. Se på Mattias Kvick i Malmö, som fortfarande inte är tillbaka efter två år, och varken kunnat jobba som han velat eller ens kunnat vara med sitt eget barn som han önskat.

Ystads IF har hittat alternativa vägar att arbeta med de frågorna efter den fullständiga hjärnskakningsbonanzan förra säsongen och det verkar fungera.

För Hvenfelt, som haft så många konstaterade hjärnskakningar och en del ”eventuella” hjärnskakningar att tanken ”Är det verkligen värt det” torde ha flugit genom de skadade nervabanorna mer än en gång, var det inte bara en personlig triumf att vara tillbaka på planen. Många har följt hans resa, hoppats innerligt att den gemytlige men ändå ödmjuke göteborgaren (jo, det finns sådana) ska kunna briljera på en handbollsplan igen.

Nu blev det ett sådant tillfälle.  Inte nog med att han fick hoppa in i andra halvlek, han blev en avgörande faktor när YIF vände matchen. 21-åringen som fortfarande står inför sitt egentliga genombrott tog igen för förlorad tid genom att inte bara ta det han skulle – han fick TV-kommentatorerna att kippa efter andan med en del ”Dan Beutler-räddningar”. Han limmade niometersskott, han fotparerade frilägen – och han fick en enorm respons från publiken när han riktade sin euferi ditåt.

– Man är bara glad, jätteglad. Jag var med som en tredjemålvakt idag – som en backup, och trodde inte jag skulle spela.

Limningen! Limningen!!! – skrockade intervjuare Patrik Westberg i C More-sändningen.
– Jag får otroligt mycket skit för att jag har svaga handleder, men nu har jag det på film med den limningen, garvade Hvenfelt.

Svaga handleder? Haha. Ingen tejp i världen hade kunnat förklara den räddningen.
Hvenfelt är tillbaka. Lika stark i handlederna som i psyket.

2. Johan Dahlin var tillbaka efter sin armbågsoperation. Vänstersexan såg ut att älska handboll och trånga kantlägen mer än livet självt. Nio mål levererade han och såg bättre ut än… ja – kanske någonsin?

3. Philip Stenmalm god damn it!
När försvarsspelsorkestern hittade tonen var det Stenmalm som var dirigenten. Jag tappade räkningen över bollar han inte bara bröt, utan snodde rakt av – för att sedan sätta igång en kontring. Han är stor, stark, följsam och samspelet med en sådan som Månsson har blivit bättre allt eftersom. Kanske är det just en sådan försvarstyp som laget behövt – och som är skillnaden mellan respass i kvarts- eller semifinal och en final.

4. Knud Ronau Larsen gjorde tre raka mål när matchen stod och vägde. Inte bara som sjörövare på linjen, utan även i andrafasen. I hemspringet ser det ibland ut som han gör på stället marsch, men urkraften i dansken kommer bli värdefull efterhand. För det finns mer att kräma ur från honom än som varit fallet hittills.

5. Klacken! En tät vit vägg på ena kortsidan, som tycks bli tätare för varje match – den gör skillnad för laget och dess resultat. Den som påstår någonting annat har fel. Dessutom får den med sig resten av publiken och det är kul att vi efter pandemin får en gnutta läktarkultur att prata om. YIF har bjudit in ungdomar och dess föräldrar till Arenan och måhända har det varit lite bränsle till den här klacken. Många föreningar i Handbollssverige har stora ungdomssektioner – som inte ens går på A-lagens matcher.

6. Ystadsfeelingen.
Jaja, vi vet alla att Ystad är en handbollsstad. Men säsongen 21/22 kan bli föreningens mest framgåmgsrika någonsin. SM-guld för herrarna och en Allsvensk biljett för damerna känns inte alls utopisk. Dessutom med en lokaltidning som är med på noterna, en kommun som sedan länge fattat idrottens värde – och till och med sponsorer som lagt ned sin rörelse som fortsätter att hjälpa klubben finansiellt (HP Holding). Det vita hjärtat slår är inte bara en fiffig slogan – det är en verklighet.

Foto: Bildbyrån