30 långa år sedan senast – men 2022 är det väl dags för ett nytt guld?

Ja, vi har hört snacket förut.
Ja, vi vet att vardagslunken efter en knapp halv grundserie är en annan annan sport än slutspel.
Ja, vi vet tt ett lag kan falla samman med fel skador på fel spelare vid fel tidpunkt.
Ja, vi vet att Ystads IF är ett snackislag säsong efter säsong, men som när det blåser storm viker ner sig som en wellpappkartong.

Men nu.
Nu är det annorlunda.
Inbillar jag mig.

Jag minns inte våren 1992. Eller jo, jag minns Janne Erikssons EM-mål mot England på Råsunda, men inte mycket i handbollsvän.
Men jag har sett bilderna från segern mot Drott. Österporthallen var fylld till bredden, guldet togs med god marginal och ungefär 15 sekunder efter visslan stod det en hel regementsorkester i ett målområde och spelade.
Underbara scener.
Knirr vann skytteligan. Pelle Käll styrde. Per Carlén hade show i alla möjliga sammanhang.
Då var Oscar Carlén fyra år.
Få i hallen hade kunnat tro att det, i bästa fall, blir han 30 år senare som kan leda laget till det tredje guldet.

För.
Let’s face it.
Det här Ystadslaget har någonting extra. De är inte bara ett lag som är bra nog för att gå hela vägen. De har karaktär. De har bredden. De har spetsen. De har en målvakt som när han är frisk har få, om någon, överman. De har organisationen. De har hallen. De har cashen. De har lokalpressen. De har internationell rutin. De har en hyfsad klack och ett gediget läktarstöd. De har traditionen.
Och. Viktigast av allt – jag tror att de har skallen.
Vinnarskallen.

Jag minns när jag lite klumpigt antydde för Oscar Carlén efter torsken mot Hallby i premiären att det för mig såg ut att handla om brist på inställning och vilja.
Jag kunde lika gärna ha förolämpat hans mor, hans barn, Malmö FF och visat honom fingret. För den blicken sa ”Idiotdjävel” mer än när jag förklarade för sambon under en PMS-runda att jag glömt köpa hem choklad och chips.
Men. Jag hade nog rätt. Och Oscar hade säker rätt när han stod upp och försvarade sitt lag. Vi hade bara olika uppdrag i vardagen.
För det var samma spelare på banan då som nu, men ett helt annat slags lag.

Hur som helst.
Det Ystads IF som under fredagskvällen fullständigt krossade IFK Ystad var ett komplett lag.
Farten. Modet. Självförtroendet. Hänsynslöshetenn. Skickligheten. Allt på samma gång innebar att man fick lite röta på sin sida. Ni vet – tur ”förtjänar” man.
Derbyn lever sina egna liv. Detta levde i tio minuter. Det kändes som att det stod 100-0. Som att det var Sovjet som invandrade Åland.

30 år är en lång tid.
Jag vill inbilla mig att det är dags nu. I mina ögon är det ”bara” Sävehof och IFK Kristianstad emot. Och ser YIF till att vinna serien slipper man förmodligen båda de lagen i en eventuell final.