3-1 och sambafotboll – då förvandlades BoIS till Sundsvall

Landskrona BoIS svarade för en strålande insats hemma mot BP, men förlorade med 3-3.
Efter 3-1 och strålande spel blev Landskrona plötsligt Sundsvall och fick nöja sig med en pinne.
– Det är frustrerande att vi inte vinner matchen, morrar Billy Magnusson.

BoIS första halvlek i den svala, nästan förföriskt förödande försommarvärmen fick favoritfarbröderna att le nöjt.
Dels åt spelet. Dels åt målen.
När BP gjorde 0-1 lade sig ett besviket sorl över läktarna. Den första kvarten hade ju mer eller mindre helt tillhört Landskrona. Det här var ju BoIS match?
Nåväl. BP:s mål, som för övrigt föregicks av en offside som missades av domartrion (jag svär på Roro Livs finaste energidryckslager nere på Fröjdenborgsgatan) var en kobraattack på högerkanten.
Vackert som sambos uppenbarelse – men i lika stor avsaknad av allmän logik.
Kvitteringsmålet kom kort senare. Jacob Blixt forsade fram på sin vänsterkant, fintade inåt, gick utåt och pangade upp bollen i bortre gaveln. Visserligen var Linus Olsson där och skarvade in den med tånageln, men det var helt och hållet Blixt:s mål.
Tyvärr fick den senare utgå kort senare efter en känning, men det såg inte allt för allvarligt ut.

BoIS var dock inte klara.
Det sköts från distans, det måttades inlägg och det broderades med listiga inspel. Landskronaitisk totalfotboll som värdigt nog gav frukt i form av en vacker mittbacksnicklobb från Johan Rapp. Försvararen som stått på tillväxt och sakta växt in i elitfotbollskostymen.
2-1 i paus således.
BP kan spela fin fotboll, om man nu ska kalla granutlatunderlag med ballonger från COOP för fotboll. Detta var BP:s första (!) gräsmatch för säsongen – i omgång sju.
Avgå någon.

Johan Rapp inledde den med att nick i ribban och Adam Egnell sköt utanför i bra läge. Melker Heiers skott mot en bortspelad målvakt täcktes av en desperat mittback och 3-1 hängde i luften som ett tjockt lager björkpollen över en flock allergikänsliga scouter.
Utdelningen kom efter ett försvarsmisstag hos BP i den 57:e matchminuten där Adam Egnell kunde placera in bollen. BoIS presspel bar frukt åter en gång och man kunde nästan ta på självförtroendet i hemmalaget – eller åtminstone förstå vilket viktig faktor det är i fotboll. Förmågan att ge sig hän i situationer utan att ängsligt se sig bakåt för att försäkra sig om att någon annan täcker upp om det skulle gå åt helvete.

Med 3-1 i ryggen kanske det var läge att ta in en till mittback, säkra upp och parkera bussen.
Men det hade inte varit BoIS stil.
– Spela framåt för fa-aaan, vrålade en herre mellan 75 och en hjärtattack frustrerat när Johan Rapp utan att vara speciellt pressad spelade hem bollen till Amr Kaddoura.
Det säger lite grand om BoIS arv och vad som förväntas av dem som förvaltar det.

Ändå valde Billy Magnusson och Max Mölder att balansera om laget en gnutta.
Alexander Tkacz klev ner som vänsterback i en fyrbackslinje, och ju längre matchen led desto mer sjönk hemmalaget ner i Kaddouras straffområde.
Plötsligt blev det ängsligt.
Plötsligt blev njutningen en nervös nedräkning för der 1573 i publiken, inklusive den röststarka bortaklacken (obs, ironi) med allt att förlora.
Reduceringen kom som ett brev med Posten på tiden innan Posten ballade ur, det vill säga på 90-talet. 3-2 med drygt sex minuter kvar att spela. Ingenting ska göras enkelt i Landskrona. Inget!
Målet kom dessutom precis efter ett trippelbyte från Magnusson/Mölder – där Viktor Ekblom fick lite speltid igen.

Men det skulle bli värre.
I 90:e skyfflades kvitteringen in i nättaket efter ett långt inkast.
BP:s fysik och desperation vägde över och det som kändes så tryggt några minuter senare var nu helt i limbo. Landskrona blev Sundsvall för en stund.
Först då. FÖRST DÅ – kom Viktor Wihlstrand ut.
Rambo ersatte Johan Rapp i backlinjen och stängde ner matchen. 3-3 alltså och en poäng som borde ha varit tre.

Billy Magnusson suckade.
– Vi hanterade baklängesmålet bra, fick två snabba mål och gjorde en riktigt bra första halvlek. Det var en svängig match med två lag som ville spela fotboll. När vi gjorde 3-1 på en bollvinst kändes det som att ”Denna matchen vinner vi”. Det kändes som att vi hade rätt ut det.
Meeeen….?
– Sedan blev det en mental kamp där vi blev rädda att förlora. Det är frustrerande att vi inte vinner matchen, men det var en prestation som var bra. Detta var fjärde matchen med poäng, ändå känns det som att vi förlorade två.
Ångrar du någonting taktiskt?
– Det mentala spelet handlar inte om taktiken, fastslog Billy träffsäkert.