Fotbollen är död – leve fotbollen

Ok. Jag har passerat 40-strecket sedan länge och är bitter av naturen.
Är ni allergiska mot det, dra ur sladden här och nu – eller logga in på något Svenska Fans-forum.

Jag har den smala lyckan att alltid ha haft fotbollen som krycka i livet.
Inte minst i yngre dagar, då alternativen var katastrofalt destruktiva i en förort i en storstad.
Min mor har hundra gånger berättat historien om min första fotbollsträning, med Utsiktens BK på Ruddalen, och hur hon såg hur min blick förändrades efter första snedsparken. ”Jag visste direkt om att jag skulle bli en fotbollsmorsa”.

Tack och lov fick hon rätt.
Kärleken till fotbollen är måhända banal, men alltjämt oövervinnerlig. Ty det har funnits gott om motståndare de senaste åren.
Efter att ha haft den oerhört sällsynt lyckan att få jobba med fotboll, trots att man är en djävla sopa själv, har relationen till sporten förändrats i takt med att den ”förädlats”.

För mig är fotbollen en organisk sport.
Ett levande ting med så oerhört mycket mer än själva resultaten. De är bara en biprodukt för mig.
Doften av, liniment, snus och kokorv i hett vatten med lagerblad och kryddpeppar. Smärtan av såriga sår på låren efter grusträningarna och var som fastnar i lakanen morgonen efter. Sorlet och skratten i ett omklädningsrum, ljudet av skruvdobbar mot hårt golv på vägen ut till match, stoltheten att bära en matchtröja, glädjen av att värma upp till tonerna av dansbandsmusik som Sven-Åke i kansliet spelar från sin gamla CD-spelare.
Jag kan fortsätta i en halv evighet.
ACDC i högtalarna i omklädningsrummet, pranks på juniorer som SKA fylla på vattenflaskorna och hämta in bollarna under försäsongen (men som man försvarar in i döden), stryktipsbolag, skokräm som man putsar sina PUMA King varsamt med som om det vore ens förstfödde, bortamatcher med tre man i bagageluckan och folk som skiter fullständigt i bensinutlägg för tre mil till Hörby.
Fotbollsplaner som man blir allergisk av, sneda linjer med krita, bollar som låter ”thomp” när man nickar och inte ”ping”.
Jag vill kunna glidtackla någon på kvadraten och gnugga tigerbalsom i kalsongerna när de duschar – utan att man blir kontaktad av dennes föräldrar (true story).

Ibland undrar jag varför vi måste ”utvecklas”.
För mig är det steg bakåt. Till det sämre, som så mycket annat i den brinnande och vacklande världen.
Det är på ett sätt det mest konservativa jag hört, men ni fattar kanske? Eller nej, troligtvis inte. Eller så fattar ni utan att hålla med, vilket är det mest troliga. Men hey, skaffa er en egen spalt då.

”Min” fotboll dör lite för varje år. Och jag fattar att det kanske är en generationsfråga, att jag börjar bli gammal och trött.
Elitfotbollen är en sak. Optimera träningsförutsättningarna, utveckla spelare och tränare och ta sportsliga steg framåt. Gör det. Träna på bra underlag på vintern – gör det.
Men det är inte min fotboll längre när det på de finaste arenorna i de högsta serierna spelas fotboll med badbollar och sockiplastskor på ett underlag som är jämnt, hårt och dött och skaver upp ljumskarna i höftbenen.

En rullande boll som plötsligt studsar en decimeter eller två upp i luften.
Blåst, regn, hetta, kyla – det är element som gör min fotboll organisk.
På vissa arenor drar man till och med igen taket när det kommer nederbörd.
Tele 2 Arena är för mig en innebandyhall – inte en fotbollsarena. Och det ska vara framtidsmodellen?
För mig är det död fotboll. En idrottslig vålnad utan själ och mening. Go Bajen go och Djuuuuurgården. Hur kan man acceptera det?

Domardebatten ska vi inte bara tala om.
Det är klart att det ska gnällas och klagas, det är en del av fotbollen. Och det är okej så länge vi tar det för vad det är. Ett dåligt domslut. So what?
Men så fort en allsvensk fotbollsmatch spelas är det felaktiga offsider hit, billiga straffar dit och fan och hans moster. Twitter, Facebook och dagens lipsillar till supportrar har fantamaj gjort fotbollen till en enda stor klagomur. Det är patetiskt.

Få, om ens någon, har en aning om hur svårt det är att döma en match. Men deras lag får de domare de förtjänar, det är svensk elitklass på båda. Det berättigar väl ingen att håna domare (eller spelare) öppet.
Eller?
En feldömd straff? Ja, men det är ju en del av fotbollen. Käften och sätt dig ner.
Ett missat gult kort? Välkommen till fotbollen. Käften och sätt dig ner.
Visar repriserna att en boll var utanför linjen men spelet gick vidare? Hallå, det är fotboll. Käften och sitt ner.
Och ni som spyr galla anonymt, era fega fittor, borde checka in direkt på lobotomeringsakuten.

Fotboll har inget med rättvisa att göra. Den är oberäknelig, orimlig, orättvis och lever sitt eget liv.
Hur mycket vi än försöker kväva dess själ med VAR, plast, granulat, 900-miljonerskontrakt och presskonsulter i Superettan som tycker att man ska ställa vissa frågor till spelare på den nivån (true story).

På Skånesport har jag, faktiskt omedvetet, gjort det till min mission att lyfta fram allt det vackra som fotbollen, eller idrotten över huvud taget, fortfarande består av.
Där finns tränare och spelare som älskar sporten mer än elitspelare. Som vågar säga vad de tycker och som svär i kallvattnet i duschen efteråt för att sedan åka hem och äta en leverpastejmacka och så är det bra med det.
Old Boys-matcher på söndagskvällar.
Division sex-matcher på stubbåkrar i träda.
62-åriga släpande anfallare på Exercisfältet.
Och så vidare.
Där vet jag att min kärlek till fotbollen, min fotboll, blir besvarad. Länge leve fotbollen.