Bouleboom på Gröningen

Jag höjer volymen på radion där vi står stilla i en av E6ans evinnerliga köer. Jag hörde när han sa det första gången, och jag vet att han tittar på mig med förväntansfull blick från passagerarsätet. Han väntar på ett skratt, i brist därpå ett fniss, i brist därpå ett fnys, i brist därpå en uppskattande blick. Han säger det igen.
– Det här var ju boule!
Hans fryntliga göteborgska går inte att motstå längre, och för ett ögonblick tappar jag kontrollen över min mungipa. Han har fått det han var ute efter, och jag ser i ögonvrån hur han nöjt tittar ut över landskapet från toppen av Glumslövsbacken. Tillfredsställd, som ett mätt rovdjur.

Det är en varm onsdag i juli och personen i passagerarsätet är Erik ”Bamba” Hedenquist. I bilens baksäte sitter Edvin Dahlqvist. Båda två hör till vardags hemma i Landskrona BoIS, men idag sitter de och vaktar den värdefulla klenod som ligger till grund för hela den här resan: Bambas boulebag.
När vi kommer fram till Gröningen i Helsingborg är det full rulle kring BK Kärnans klubbstuga. Onsdagens tävling har precis avslutats, och vinnarna har redan hunnit försvinna med prispengarna. Kvar på plats finns dock Anna-Maija Wigström som kommenterar dagens batalj:
– Fråga mig inte hur det gick i tävlingen.
Så det gör jag inte. I stället lyssnar jag på när hon recenserar mina kamraters första stapplande försök till boulekast.
– Det där var bra! Nu la han första klotet framför lillen.
Och vips hade jag lärt mig både en taktisk grundsten och att den lilla bollen helt sonika kallas Lillen.

Törstig efter en djupare förståelse för boule-världen sätter jag mig ner vid ett bord med tidigare ordföranden för BK Kärnan, Lennart Ljungkvist.
Han berättar att han upptäckte boulen genom vänner.
– Efter att min hustru gick bort för tio år sedan var allt en dimma, jag var borta i flera månader. Jag var till och med nere i Sydafrika över jul och nyår, men jag har inget minne av det. Att jag upptäckte boulen var terapeutiskt för mig.
En nyfunnen vän i BK Kärnan rekommenderade Lennart att ta licens för att tävla.
– Jag sa okej, tog licens, köpte tävlingskläder och gick ut och spelade, och på den vägen är det. Sedan dess har jag spelat i de flesta divisioner. Det började i division 5, och nu i augusti spelar vi två avgörande matcher i Malmö, med chans att vinna Veteranelitserien.
Lennarts engagemang i BK Kärnan har varit viktigt inte bara för honom själv, utan också för klubben.
– Jag har jobbat med hotell och restaurang hela mitt liv, och jag har varit chef för ett par hotell. Jag är väldigt engagerad i det jag gör och har svårt att bara sitta hemma. I början av pandemin ringde jag runt och drog ihop ett gäng. Det var femton minusgrader men vi var tre-fyra personer som var här och spelade i långkalsonger och handskar. Det var kallt så in i!

I skuggan av de miljontals (?) padelhallar som byggts under de senaste åren har också förekomsten av boulebarer ökat. Jag frågar Lennart om han har märkt av att intresset för boule har blivit större, men hans svar bryts av att en nyfiken man med barn i släptåg kommer fram och frågar om man får hyra en bana för att spela. Lennart svarar att de inte kan hyra, men jättegärna får spela. Just idag kan han inte låna ut klot, för han ska alldeles strax i väg och förbereda för en väninnas 80-årskalas.
– Om ni tittar förbi på måndag eller onsdag får ni låna kulor, sådana har vi gott om! Ja, alltså inte sådana kulor…
I stunden flög skämtet mig över huvudet, men i efterhand förstår jag att han anspelade på att de flesta som spelar boule kanske inte gör det för att bli ekonomiskt oberoende.

Lennart återvänder till min fråga om boulens eventuella expansion.
– Om man tittar på nya bostäder som byggs idag ser man att det nästan alltid finns en boulebana på innergården. För några år sedan drog jag i gång ett initiativ för att bjuda in företag att spela här. Det har varit väldigt populärt, massor av stora företag har varit här och spelat. Vi kom nyligen upp på ett medlemsantal över 100 i BK Kärnan, och i måndags på tävlingen hade vi 37 deltagare, så vi märker att boulen växer. Jag önskar bara att ungdomarna hittade hit lite mer.

Efter intervjun utmanar Lennart och jag mina kamrater som vid det här laget är varma i kläderna. Medan regnet börjar falla över Gröningen tar ungtupparna ledningen med 6–0, men Lennart håller sig lugn och förklarar sakligt för mig att vi kommer att vända det här. En stund senare är det helt jämnt, och i en makaber manöver lyckas Lennart skjuta bort ungtupparnas bästa klot och ta hem vinsten till oss.
– Bouleporr! utbrister Bamba, och ingen kan säga emot.

Vi ger oss av, med löften till Lennart om att återvända. Det var ju inte alls bull, det här med boule.