Handbollsbloggen: Björnen i Helsingborg börjar vakna

En av de mest fascinerande, outgrundliga, plågsamma och underhållande aspekterna inom lagidrotten är hur prestationer kan variera så mycket från en dag till en annan.
Som när LUGI vinner borta mot Skövde med tio bollar ena veckan för att förlora hemma mot Önnered med tio bollar nästa. Sällan har benämningen ”swinging LUGI” passat så bra som nu.

Nu ska det direkt nämnas väldigt klart och tydligt att Önnered, när de gör en bra insats, är seriens förmodligen tredje bästa lag (just nu). Klubben har som mål att utmana Sävehof och etablera sig i toppen. Med årets lag har man dessutom både spets, bredd och harmoni. Flera spelare verkar fortsätta att utvecklas och ja, efter att ha väntat på att Önnereds satsning ska bära frukt kanske de nu kan vara en finalkandidat framåt våren? Semifinal som sämst är en fullt rimlig förhoppning.

Med det sagt…
Det är lätt att vara bra när motståndet kör fast och inte riktigt ger sig själva chansen. Ingenting av det som fungerade i Skövde för LUGI fungerade mot Önnered.
En man som faktiskt kan någonting om handboll, Ola Månsson, förklarade för mig en gång att gällande många lag i SHE så skiljer det oerhört lite i detaljer på vissa specifika spelare om hela lagbygget ska stå eller falla. De är väldigt små  detaljer i spelet som skiljer mellan fiasko och succé.
Det är troligen den raka och tråkiga förklaringen, men jag ältar gärna ner mig i amatörpsykologin och försöker se spöken och teorier där den mentala förmågan är en stor aspekt.

LUGI:s herrar har varit relativt jämna, Hallbymatchen undantagen, denna säsong och bygger upp någonting intressant. Önnered hade egentligen inte en chans och samtidigt visade flera ungtuppar upp sig och markerade sin närvaro.
Till skillnad från damlaget så vimlar det av egna LUGI-produkter i herrlaget.

På tal om Önnered.
Dan Beutler satt i rollen som målvaktstränare på deras bänk i båda matcherna. Jag gläds speciellt åt Jenny Sandgrens framgångar, en målvakt med väldigt höga toppar och internationell rutin.
Jag gläds också åt Dans hastiga och lyckade yrkesrollsskifte, från målvakt till målvaktstränare. För inte alls länge sedan satt vi, i det pågående och snart avslutade bokprojektet, och funderade på va fan som skulle hända om han tvingades sluta som spelare. Skulle folk vilja ha honom?
Idag är han målvaktstränare i både U21-landslaget , U-landslaget och har även kastats in en del i A–landslaget. Dessutom har Önnered och Hallby (och Åhus Handboll) anlitat honom och till och med IFK Kristianstad har sugit in honom i sin sfär igen. Det är fantastiskt – inte bara för Dan. Utan även för alla målvakter i aktuella klubbar där man lägger allt större vikt kring att ha en målvaktstränare under säsongen.
Ibland kan jag undra hur vissa lag, till och med i Bundesliga, väljer att inte ha en enskild målvaktstränare för ”lagets viktigaste spelare”. Det finns inte en målvakt som med emfas förklarat att det verkligen är en STOR fördel att ha en målvaktstränare när de väl fått en. Vissa väljer till och med klubb utifrån vilka som arbetar aktivt med de bitarna.

***

Ystads resultatmässigt svaga inledning på säsongen har till stor del berott på otur med marginaler och svårt spelschema, kollapsen mot RIK undandtangen.
Nu viftade man bort Alingsås utan att förtas och räkna med att general Carlén endast har en enda sak i skallen: göra det tillräckligt bra i serien för att se till att vara som galnast, hungrigast och bäst när slutspelet inleds. Frågan är hur svårt det blir när laget ska kombinera det med Europacupspel.

Det vore förresten lite antiklimat om laget nu får möta Flensburg – och så är Gottfridsson skadad. I matchen mot Berlin idag gjorde sig ”Gud” illa i vaden. Väldigt obra för Flensburg och Svenska landslaget. Hur illa det egentligen är lär vi får reda på inom kort.

***

OV Helsingborg fortsätter att vara sådär bra som man kanske trodde att de skulle vara inför senaste gången de var uppe i Handbollsligan. Skillnaden, åtminstone en av dem, nu är att man vinner/tar poäng i fler jämna matcher. 29-29 mot Sävehof följdes nu upp med 26-23 borta mot baktunga HK Malmö. Lägg därtill uddamålssegern mot Alingsås i premiären och segern mot Aranäs.
Sju poäng på sex matcher är mer än godkänt. Laget är tabellfyra, absurt nog är man ändå bakom Aranäs…

Toni Johansson kom till Helsingborg för två och ett halvt år sedan för att ”väcka björnen”. Det vill säga få liv i den slumrande handbollsbamsen i stan.

Laget verkar han onekligen väckt. Och jag ser tendenser till att Helsingborgarna också börjar tycka att handboll är lattjo. Åtminstone är det fler ungdomar i de egna dagen som är på herrlagets seriematcher och just det är ofta rätt väg att gå. Börja fyll läktarna med de egna medlemmarna och låt sedan de sportsliga framgångarna få resten av maskineriet att snurra. Utmaningen är inte bara att få folk att gå på en handbollsmatch – utan att erbjuda en helhetsprodukt som gör att de vill komma tillbaka.

Helsingborgarna saknar som bekant ett framgångsrikt lag i den högsta serien. ”Innebandylaget har de ju” kanske någon muttrar. Men intresset för det laget är inte överdrivet stort och frågan är om det laget ens finns kvar efter den här säsongen – ekonomin är totalt körd i botten där.

Skulle OV denna vinter, när HIF backat ner i Superettan igen, lyckas gå riktigt bra Handbollsligan tror jag att de kan ta igen förlorad mark från de senaste åren. Nu är även tillfället, kan jag då tycka, att prioritera så de egna sociala medierna fylls med bra content. Ligalagen är mil ifrån var de borde vara i de frågorna, men i OV:s organisation finns definitivt möjligheten att snäppa upp där också.

***

IFK Kristianstad har gått rent och avfärdade IFK Skövde ganska enkelt, trots att Espen Christensen saknas efter sin hjärnskakningsproblematik.  Inför årets bästa publiksiffra dessutom: 3850.

Stian Tönnessen har fått precis det han ville ha. Arbetsro. Tuff intern konkurrents. Medvind resultatmässigt.

Den evigt puttrande handbollsgrytan i Kristianstad verkar går mer åt kokande status.

***

Avslutningsvis.

Nu när vi kört med 7-6-spel, eller möjligheten till det åtminstone, ett par år – vore det inte intressant att göra en ordentlig utvärdering kring det från centralt håll?
Jag vet väldigt få, om ens någon, som verkligen gillar det. Flera tränare nyttjar det, men enbart av taktiska skäl. Andra stänger ner möjligheten helt av till synes personliga skäl – ”Jag hatar skiten”.
Sällan eller aldrig hör jag spelare hylla formatet som någonting positivt.
Och jag tror väl egentligen inte TV-publiken, vilka verkar vara den viktigaste kategorin att ta hänsyn till när regelboken ska skrivas om, heller verkar överdrivet förtjust av 7-6-spel. Bollar i tom bur säljer knappast in sporten.
Casper Käll summerar det ganska träffande:

Lugis Casper Käll är inget fan av 7 mot 6 spel 👀 ”Tar bort hela handbollsglädjen” pic.twitter.com/ui1NZeyIdU

— C More Sport (@cmoresport) October 19, 2022

Så. Om det som jag misstänker knappt är några som faktiskt uppskattar 7-6-spel i handboll, varken aktiva eller åskådare:
Varför har vi då kvar det?