Om vi tog bort delegaterna idag – vem skulle sakna dem imorgon?

Delegaternas arbete inom handbollen har ofta varit ett friskt debatterat ämne. Deras roll på matcherna har inte alltid varit införstådd hos spelare och ledare (eller journalister). Och när de stått för misstag som är omspelsgrundande har kritiken inte varit nådig. Mål har missats hit och dit. Ibland är det varit åtta spelare på banan utan att delegaten hinner med att räkna.

En av tränarna i den högsta serien berättade för mig häromdagen att delegaterna fått i uppgift att skapa en bättre arbetsmiljö för domarna. Det har lett till en ”strängare” dialog med tränarna.
”Vi måste hålla tillbaka i vårat sätt att coacha, men också i vårat sätt att vara. I en match fick jag varning för att jag skällde på min egen spelare” säger tränaren.

Det låter för dumt för att vara sant. Så det stämmer förmodligen.
Handboll handlar ju om energi. Det är essensen. På planen. På bänken. På läktarna.
Men bara mellanmjölklagom mycket?
Det låter som ett skämt att det ska tonas ner, åtminstone när det kommer till elitidrott, vilket delegaterna själva sällan eller aldrig varit en del av som aktiva.
Ändå sitter de där under matcherna och förklarar strängt för tränarna vad de får säga och inte, hur och till vem. Delar ut varningar när de känner för det.
Varför?

Tränaren kom sedan med en fråga jag blev fundersam kring.
”Om vi tog bort delegaterna idag. Vem skulle sakna dem imorgon?”

***

Men det finns fler områden där delegaterna, åtminstone vissa av dem, känner sig manade att skona deltagare och åskådare från störande moment.
Som musiken.
I Skövde idag hände det. Igen!
Delegaten reste sig upp, tidigt i första halvlek, och pekade argt upp mot Skövde HF:s DJ. Som en trafikpolis på ackord när han sett en gammal tant gå emot rött.
Det här var HANS hall.

Tidigare har det gnällts på att det spelats musik för länge in i anfallen efter ett mål.
För länge? För länge för vem då?
Jag gissar, killgisnningar är ju 100-procentiga minst varannan gång, att 98-100 procent av spelare, tränare, publik och annat löst folk inte tog illa vid sig. Snarare uppskattade de stämningsuppbyggnaden.
Herr delegat, däremot, såg sin chans att glänsa. Som en stins när första morgontåget ska rulla.
Musik!? I en handbollsmatch!? Med barn på läktarna!!??
Efter uppsträckningen spelades det mindre musik och vi går sakta mot att spela handboll i pingstkyrkor med sjövädersrapporten som måljingel.
Sitt ner. Knäpp händerna. Nynna med, heja på alla och se glad ut.
När det i själva verket blir allt viktigare, förbundet trycker ju på just det, att arrangemangen blir bättre, häftigare och attraktivare.
Elithandbollsmatcher är trots allt inte bara ett sportarrangemang. Man är i showbusiness.
Och i showbusiness finns det ingen plats för delegater som bryter matcher när det spelas musik efter ett mål.

Om mitt tidigare förslag skulle förverkligas, att alla elitklubbar borde få gå en kostnadsfri kurs med Svenska Handbollslandslagets DJ:s, speakers och och arrangemangsansvariga, hade matcherna i Handbollsligan och SHE blivit bättre.
Inte för de ljudkänsliga delegaterna.
Men för publiken.

I Skövde var det för övrigt Anders Wiik som var DJ. Han är också ordförande i Skövde HF – och en person som brinner för både damhandbollen samt för att utveckla arrangemangen.
Två gånger förra säsongen fick han en uppläxning av delegaten, som alltså bryter matchen för att leverera sitt ärende. Det finns inga regler kring när en DJ ska sluta spela musiken, normalt sett slutar man så fort det anfallande laget börjar varva upp.
Det är alltså bara hittepå från delegaten. ”Jag gillar inte det här – bryt matchen”.

Anders hittar mycket av sin inspiration i de danska ligorna, där arrangemangen är på en annan nivå. Det kan jag tycka är en sund inspirationskälla.
Att skära ner på musik under matcherna är som att ransonera ner på bärs på en dansk svensexa.