Arkivkollen: ”Utan den här klubben hade vi inte haft en hel lyktstolpe i Västra Ingelstad”
Stortalanger, vandaliserande mopedister och ond bråd död.
Under sina snart 100 år i Västra Ingelstads IS har Pelle och Tulle upplevt allt.
– Vi har varit här rent för länge – snart hundra år nu, säger Göran ”Tulle” Tullberg när vi slår oss ner tillsammans med Per ”Pelle” Nilsson i Västra Ingelstads IS:s klubbstuga på Söderslätt. Klubbstugan är av det slag som hundratals andra klubbstugor runt om i Skåne. Väggarna pryds av vimplar från motståndarlag och längs ena väggen står ett pokalskåp som vittnar om en lång historia.
Det är ingen överdrift att de tillsammans snart varit här i hundra år. Pelle kom till klubben som artonåring 1965. När han 26 år senare avslutade sin aktiva spelarkarriär hade han redan blivit tränare för ett fjortonårslag som han följde tills de blev juniorer.
– När jag hade gjort det första gången fick jag för mig att jag skulle ner och hämta ett nytt fjortonårslag. Jag hade bra hand om den åldersgruppen för jag visste själv hur osäker och kaxig man var då. I det laget träffade jag Tulle som då var hjälptränare. Sedan dess har vi kamperat ihop i olika konstellationer.
”Det finns inga värre ögontjänare än fotbollsspelare”
Pelle har sedan dess haft de flesta roller man kan ha i en idrottsförening. Sedan 25 år tillbaka utgör han tillsammans med Tulle det medicinska teamet, kanske det enda i division 6.
– Vi har hand om skador och massage, säger Tulle.
– Och rehab, fyller Pelle i och fortsätter – det finns inga värre ögontjänare än fotbollsspelare. Även om de är skadade får de komma ner hit och träna rehab så vi har koll på dem. Vissa får vi stå och övervaka så de sköter stretchingen. När två vrånga gamla gubbar står och tittar så vet spelarna att det osar katt.
– Vi hade en kille för många år sedan som hade konstant ont i ryggen. Vi masserade honom före och efter varje träning och varje match. Vi höll på med det nästan ett helt år och jag tänkte ”vad fan är det för fel”, så jag åkte hem till honom en dag utan att avslöja mitt ärende. Vi satt och drack kaffe och tittade på TV, då satt han ju som en fällkniv i soffan med fötterna på bordet. När vi fick honom att sitta ordentligt försvann hans ryggproblem. Det har varit många sådana grejer genom åren.
Per ”Pelle” Nilsson. Foto: Felix Persson
”Tiden går ju som en lavin”
Anekdoterna om fåfänga fotbollspelare som kommit och gått genom åren avlöser varandra medan spelarna på planen gör sin första träning efter sommaruppehållet. Västra Ingelstads IS går in i hösten som serieledare i Division 6 Södra Skåne.
– Vi hade en frivillig träning förra veckan också, säger Pelle.
– Jo men då var här bara 5 killar, bryter Tulle in.
– Ja man ser väl på händer och fötter att alla inte följt träningsschemat perfekt, men det ser inte så galet ut faktiskt. Vi leder ju serien så den ledningen vill vi givetvis bevaka.
Lagets assisterande tränare, Anders Lundell, är en av duons före detta spelare.
– Honom hade vi när han var 14, nu är han över 50. Tiden går ju som en lavin, säger Pelle.
– Ja det betyder väl att vi är jävligt gamla, fyller Tulle i.
”Vi är en fem och en halva”
Lundell var tidigare tränare för klubbens pojkar födda -01. I det här sammanhanget känns det befogat att precisera att det alltså handlar om 2001. Den kullen innehöll bland andra Johan Rapp (Landskrona BoIS), Albin Sundgren (Norrby IF) och Linus Borgström (Falkenbergs FF). Dessutom återfinns Felix Hörberg från kullen -99 i Östersunds FK.
– Vi vill att Västra Ingelstad ska vara en trygg borg för spelarna. Om en spelare vill lämna ska vi inte stoppa honom. Sen ska han kunna komma hem och ladda om och kanske bli kvar här, det är vårt mål. Vi är en social klubb, att sträva efter fyran och trean tror jag inte finns i klubben, vi är en fem och en halva. Vi är uppe i femman några säsonger och sen får andra klubbar syn på killarna och rycker dem, säger Pelle.
Foto: Felix Persson
”Kommer du sent en enda gång ska vi fan äta dig”
Västra Ingelstads första export till Allsvenskan var Ingemar Åkerman som spelade i Trelleborgs FF under 70-talet. Ännu har Pelle och Tulle inte fostrat någon spelare som tagit sig till A-landslaget, men Pelles definition av en landslagsspelare är mer liberal än så.
– För mig är en landslagsspelare en kille som vi får hit, som sköter sig och är med i ungdomslag och sedan seniorlaget, och man ser att det blir en bra människa av honom. Där är vi en del i fostran, och det finns ingen sport som är så fostrande som fotboll. Vi har haft riktiga… jag vill inte säga stolpskott, men när de är 15-18 år händer mycket i livet, och då har vi funnits här för dem och tagit hand om dem.
– Vi hade en spelare, Mats ”Rasse” Rasmussen, han var en gudabenådad spelare, ett riktigt konditionsfenomen så han behövde inte träna så mycket. Han var ute i olika grupperingar och fel sammanhang så vi brukade köra och hämta honom för att hålla honom på rätt bana. Han hade respekt för oss och vi sa till honom att ”kommer du sent en enda gång ska vi fan äta dig”. En gång skulle vi möta Skanör och han ringde och sa att han inte kunde komma. Vi sa ”du ska komma hit, det är bara så”. Då hade han tagit en taxi från Oxie och när han kom fram till Skanör bad han mig låna honom 300 spänn för att betala för taxin.
”De ringde en lördagnatt och berättade att han var död”
Pelles smittsamma skratt sprider sig runt bordet, men fastnar i halsen när han fortsätter:
– Tyvärr blev han ihjälskjuten på 80-talet. Han var på fel plats vid fel tillfälle. Han satt med en vän på en trottoarkant inne i stan när det kom en MC-kille från Eslöv och viftade med en pistol. Det jävliga var att jag kände den där killen. Det var världens snällaste kille när han var nykter men så fort han fick brännvin i sig blev han helt vansinnig. Han hade gått och viftat med sin pistol och siktat på Rasse och frågat om han var rädd. Rasse skrattade bara, han var rätt kaxig, och då sköt killen honom så han dog. Då ska du veta att Rasse var en så fin kille, han hade verkligen fått ordning på sitt liv. Vi hade ordnat jobb till honom och han skötte det exemplariskt. Sen ringde de mig en lördagnatt och berättade att han var död. Det var ett riktigt tungt slag.
Foto: Felix Persson
Mer än en fotbollsklubb
Att Västra Ingelstads IF är mer än en fotbollsklubb är tydligt. Ju fler historier Pelle och Tulle berättar om unga killar på glid, desto mer framstår klubben som en samhällsbärande institution.
– Det största anledningen till att vi gör det är att vi är ett team, säger Pelle. Vi hade nog inte varit här om vi vore ensamma. Om den ena slutar så slutar nog den andra också.
– Men det är ju så att vi varit här för länge, säger Tulle. Jag har varit här i 40 år och därför ser man vad det är som behövs. Vi hade en kille här som jag blev som en styrfar till. Han sa själv att han var min påg. Jag visste vad det var för kompisar han hade och jag visste vad som behövdes. Hade jag släppt honom hade han legat på gatan och varit full, men det gjorde jag inte.
Pelle tar vid.
– I och med att vi varit med så länge kan vi se tendenser till när det börjar balla ur. Då gäller det att ta tag i dem, inte med silkesvantar precis, och förklara vad det är som händer.
Han återvänder till att utveckla varifrån engagemanget kommer, och varför han efter 57 år i föreningen fortfarande är kvar.
– En anledning är att man var man än går träffar folk man känner. Nu när man blir äldre är det lite svårt med namn. Man kan ju träffa en kille man själv spelat med och den jäveln kan man stå och snacka med i timmar utan att veta vad han heter.
– Fotbollen har gett mig så mycket. Jag har haft så roligt när jag själv har spelat så det här är mitt sätt att ge tillbaka. Jag vill sörja för att dagens ungdom ska ha lika roligt som vi har haft. Det är därför man håller på. Genom fotbollen lär sig ungdomarna samarbeta, de lär sig ta hänsyn och vara i tid. Det är den bästa uppfostringsanstalten – fotboll. Hjärtat blöder när man ser ungdomar som hamnar snett. Det är viktigt att fånga upp dem.
Två vrånga gubbjävlar
För några år sedan vandaliserades fotbollsplanen i Västra Ingelstad av mopedgäng. Då bjöd Pelle byns alla mopedister på läsk och bullar i klubbstugan medan han förklarade de ekonomiska konsekvenserna vandaliseringen skulle få för föreningen. Sedan dess har planen varit oförstörd. En annan gång drabbades kansliet av ett inbrott, varpå Pelle rekryterade EPA-gänget på parkeringen vid IP som vakthundar.
– Under den perioden var det många i byn som förfasades av de här killarna som körde runt och sprätte och höll liv, men jag har också varit i deras ålder, och då körde jag traktor. Vi var inte ett dugg bättre så vad fan gör det om de sprätter och kör?
– Vi gick ner till dem på parkeringen och de tänkte väl ”här kommer två vrånga gubbjävlar som ska skälla på oss”, men vi pratade med dem och bad dem ta ett varv runt idrottsplatsen när de ändå var här varje kväll. Vi gav dem våra visitkort och de håller koll än idag. Sedan dess har vi inte haft några inbrott.
Göran ”Tulle” Tullberg. Foto: Felix Persson
”Utan den här klubben hade vi inte haft en hel lyktstolpe i Västra Ingelstad”
Vid ett annat tillfälle uppmärksammade Pelle ett gäng killar som brukade hålla till på konstgräset.
– De var lite på väg ut och skarva i periferin. Så jag brukade gå och prata med dem och fråga om de inte skulle vara med och träna. När de inte ville det frågade jag om de inte kunde vara med på matcherna, som vår fanclub. Efter det började de hänga med på matcher under några år. Under en sommarfest kom de under kvällen med sina bengaliska eldar. Det var för jävla läckert.
– Det är många sådana sekvenser som hör till fotbollen. Man ska inte glömma de som inte spelar fotboll, för de är också viktiga för oss. Man kan hitta någon roll till dem. Utan den här klubben hade vi inte haft en hel lyktstolpe i Västra Ingelstad.
Två år till hundra
Duon har planer på att fortsätta sitt engagemang i två år till och därigenom fira 100 sammanslagna år i klubben.
– Vän av ordning kan ju säga att ”vad fan vinner man på det?” säger Pelle.
Det lär väl i alla fall bli ett ordentligt gille?
– Så länge det är den här styrelsen kan det nog bli det, men det är så många som kommit och gått så man vet aldrig när det blir någon ny som är ordförande, säger Tulle.
Vad de ska göra efter de två åren råder det dock delade meningar om.
– Då är det hundra år till, säger Pelle. Jag har planerat att bli hundra år gammal, det är därför jag inte gått i pension än. Jag ska jobba ett tag till.
– Och då blir du fan inte hundra i alla fall, skrattar Tulle och fortsätter – det är som ett gift, när man har hållit på så länge är det svårt att bli av med. Det är ett knark, ett bra knark.
I världen utanför klubbstugan har träningen precis avslutats och en påhälsande Johan Rapp pratar med assisterande tränare Anders Lundell. Pelle och Tulle får bråttom att ta hand om spelarnas semesterstela kroppar. Att beskriva duon som eldsjälar känns urvattnat och otillräckligt. Vad de här två ”vrånga gubbjävlarna” betyder för byn är svårt att beskriva i ord, men utan dem hade Västra Ingelstad inte haft en enda fungerande lyktstolpe.
Foto: Felix Persson
Kontaktuppgifter:
red@skanesport.se