Emilia Nilsson Garip lever på OS-hoppet

Både skrämmande och kul att hoppa

Som så många andra barn som i ung ålder med sin skolklass traskat in i en simhall med flytkoppar runt armarna tittade Emilia Nilsson Garip med stora ögon upp mot hopptornen. Men när de flesta valde att fascinerat se på, och kanske klättra ner igen efter att ha fått svindel från tremeterstornet, kastade sig hon sig rakt ut. Fascinationen för sporten simhopp tog tidigt över.

– När jag var på simskolan och såg de äldre barnen hoppa var det både skrämmande och kul. Jag testade många sporter som liten, men fastnade snabbt för simhopp. Det var lite som gymnastik i vatten; med fina linjer och sträckta fötter.

Emilia Nilsson Garip utvecklades snabbt för sin ålder och fick tidigt vara med på stora mästerskap.

– Jag insåg snabbt att jag var bra för min ålder och fick tävla i stora tävlingar som tidigt. Bland annat fick jag vara med i landslaget redan som 12-13-åring i Nordiska Mästerskapen.

”Jag älskade tidigt tävlingsmomentet”

Är inte det väldigt tuff press att lägga på en sådan ung idrottare?

– Jo, det är det ju, men framförallt var det för mig kul. Jag älskade tidigt tävlingmomentet och utvecklades enormt av att vara i de miljöerna.

2017, som 14-åring, tog hon guld på JSM. Som junior tog hon mellan 2015-2021 tio guld i olika grenar i Nordiska Mästerskapen. I JEM tog hon två guld 2021, efter bronsmedaljer 2018 och 2019. I JVM har hon tre brons och i SM för seniorer tog hon dubbla guld 2020. Lådan med medaljer börjar fyllas till bredden… Så sent som i somras blev det brons i senior EM i synkroniserat simhopp, tillsammans med Elna Widerström.

Under pandemin var det dock ytterst lite tävlande.

– Simhoppare i många länder kunde inte träna fullt ut eller över huvudtaget. I vissa länder stängdes även simhallarna ner helt. Men min grupp i Malmö fick träna fullt ut. Vi är en liten men tight grupp som sporrar varandra.

Drevs av kärleken till sporten under pandemin

Många elitidrottare som inte fick tävla under pandemin valde att sluta. Hur tänkte du?

– Den tanken fanns, men det var aldrig riktigt nära att det faktiskt blev så. Jag gick i gymnasiet då och även om det var svårt att motivera sig många gånger så drevs jag av kärleken till sporten.

Ritade du upp långsiktiga mål?

– Ja, jag satte målsättningen OS 2020, men det blev problem med skador och vi satsade mot Paris 2024 istället. Det är mitt stora mål.

Hur ser vägen till ett OS ut?

– Det kommer ett EM och VM 2023 som blir avgörande, säger Emilia och tillägger:

– Jag upplever att det är enklare att prestera bara av att numera vara senior. Man får enklare att koncentrera sig på sina hopp.

Fått mycket hjälp av Malmö idrottsakademi

Hur är det att hantera så små marginaler som det många gånger handlar om i sporten. Eller för den delen domarnas subjektiva bedömningar?

– Jag kan gräma mig ibland. I EM mixhopp var jag och Elias Petersen 0,6 poäng från medalj – vilket var väldigt surt. I vår sport är det ibland lättare att få höga poäng om man redan har ett namn i sporten…

Hur ser du på att nyttja de resurser som finns i Malmö idrottsakademis elitprogram?

– För mig är det en stor tillgång och jag försöker att nyttja så mycket som möjligt. Eftersom jag varit skadad en del har fysioterapeuter och massörer hjälpt mycket. Sara som är kostrådgivare blev extra värdefull eftersom jag hade haft problem med min mage. Kroppen tog inte upp energin som den borde, så jag lärde mig att sprida ut måltiderna vilket hjälpte.

Även idrottspsykologen Kristiina Pekkola menar Emilia har varit viktig för att kunna prestera som bäst under tävling.

– Hon hjälpte mig på många olika sätt. Inte minst att överkomma rädsla för vissa hopp. ”200 tyska” heter ett hopp som hon hjälpte mig att hantera mentalt. Vi gick in på vad som verkligen var problemet och så arbetade vi med och runt det.

– Jag tror att alla elitidrottare skulle må bra av att någon gång prata med en psykolog, oavsett om det handlar om träningsmotivation, problem med att lita på en tränare eller vad det nu kan vara, säger Emilia Nilsson Garip.

Foto: Bildbyrån