Gästkrönika: Inget upprör oss så lite som fotbollens nepotism

Fotboll beskrivs ofta som ett sammanhang där det råder lika villkor. Det kostar inget. Alla får vara med. Dina föräldrar behöver varken kunna skulptera eller kunna hjälpa dig med dina läxor för att du ska ha möjlighet att lyckas. Kanske är det därför fotbollen har stått i skuggan under den pågående debatten om kändisbarn och nepotism. Ändå räcker det med en snabb överblick för att skymta våra egna elitspelares avkommor, Tobias Hysén, Jordan Larsson, Simon Thern, Emil Forsberg. Är det en slump? Nej, säkert inte men det bekommer oss inte. Fotbollens kändisbarn är skonade från det ogillande som kändisvärldens övriga kulturbarn ofta erfar. Att vi inte för samma resonemang om idrotten beror troligtvis på idén om att fotboll i större utsträckning än andra yrken bygger på tillgänglighet och demokratiska principer.

Här borde vi, för att hålla oss till ämnet, göra en gränsdragning kring om fotbollens kändisbarn är ett resultat av faktiskt orättvisa eller bara orättvisa förutsättningar. Jag vill påstå att skillnaden är betydande. Samhället är och kommer alltid att till en viss del vara orättvist utifrån genlotteriet. Det skulle gå att hävda att en person med rätt genetik och med föräldrar som kan ge dig rätt mentalitet, kunskap och vägledning har avsevärt bättre möjligheter till att bli bäst på sin sport. Det är inte nepotism. Det är bara oundvikligt orättvist från början. Nepotism blir det först när elitspelarnas barn ges fördelar inom fotbollen enbart på grund av vilka föräldrar de har.

Tror jag det förekommer nepotism inom fotbollen? Absolut och säkert hela tiden. Det är inte svårt att tänka sig att det är mer socialt acceptabelt att som ungdomstränare bänka postmannens son istället för Henrik Larssons. Jag hade inte heller velat ha en sur Henke som driver runt på anläggningen vid matchstart och som dessutom kanske bidrar med kontakter och sponsorer. Med ett Goffmanskt synsätt på världen kan vi också prata om förväntningar, att om en individ inom gruppen tros inta en viss roll, finns det mycket som talar för att individen tar sig an den rollen. Att som före detta elitspelare känna klubbledningen är kanske en fördel när sportchefen ska ta in nya adepter för provspel. Att presentera den nya värvningen känns kanske lite roligare om det är Glenn Hyséns son och inte postmannens dotter, och så vidare.

Men det är också här debatten om nepotism blir luddig. Den går nämligen in i klassbegreppet. Det finns en anledning till att berättelsen om Zlatan från förortskille till internationell storstjärna är så ovanlig. För att människor i utsatta områden och med social problematik oftast tvingas att ge upp. Kanske har föräldrarna inte råd med att ställa mat på bordet. Saknar möjlighet att skjutsa sina barn till träningarna. Vill att barnen när de blir ungdomar ska satsa på något annat än att träna fem dagar i veckan och spela match på helgerna. Akademierna som ger bäst förutsättningar för framtida proffsspel tar kanske en för hög medlemsavgift för vissa familjer. Idrotten är inte jämlik. Den är också påverkad av pengar, makt och strukturer.

Även om fotbollen aldrig kommer att vara fri från samhällets ojämlikheter har den i grunden förutsättningar för att vara fri från nepotism. Men att alla till en början ges en chans kan också fungera som en täckmantel för att nepotism inom idrotten inte existerar. Vi kan konstatera att de som har allra bäst förutsättningar för att lyckas inom fotbollen är de med föräldrar som gjort det. Det går heller inte att undgå att nepotism förekommer även inom fotbollen. I detta har tränare och föreningar ett ansvar att ta tillvara på talangerna och försöka att vara modiga och förhålla sig objektivt till sitt spelarmaterial. Alla våra fantastiska fotbollsbarn ska inte få fler chanser att bevisa att de är bäst än någon annan.

Text: Sven Holmberg

Bild: Bildbyrån