En hommage till Andreas Stockenberg och hans Alstermo

Alstermo är i praktiken klart för Handbollsligan. Det gör mig genuint glad.

Det gör mig genuint lycklig att det finns plats för en klubb som AMO, med en sketen gympahall, i ett samhälle en halvmil utanför ingenstans, med totalt fokus på ett lag som svetsar samman en bygd – långt bortom polerade fasader i storstadsfabriker.

Alstermo står inte för ungdomsakademier, uppstaplade globala FN-mål som ingen egentligen riktigt förstår eller, som vissa verkar tro, en en enskild miljardärs lekstuga. Det är ingen LinkedIn-handboll.

Alstermo har byggt sitt lag med människor som inte är rädda för att få skit under naglarna, som sätter handbollen främst i en bygd där man fortfarande vet vad grannen heter och där man håller ett vaksamt öga när det svänger in en ny bil på centrumgatan. Jag kanske låter som en norrländsk 70-talsromantiker nu, men de två gånger jag faktiskt besökt Alstermo, i det ena fallet för att lära känna människorna i orten och föreningen, fick jag en känsla av att ”Det är sådant här Sverige är byggt på”.

Alstermo har blivit en plats där spelare och tränare hittat rätt. Handbollsmässigt – men också i livet. Ett stort nätverk, och då menar jag stort, med ett draglok som brinner för bygden, har lett till att företagare nästan m-å-s-t-e vara ombord om de ska kunna ta sig framåt. Det är precis raka motsatsen till många nätverk, där man möts, äter lite mat, hälsar stelt och tar en bild. Det är företagare i flera olika kommuner som har handbollen som en äkta samlingsplats, där man sänker en grogg och faktiskt menar vad man säger när man frågar ”Hur mår du” eller ”Hur går det?” och inte nöjer sig med ett ”Jodå, själv då”. Gamla som unga i en och samma mix på läktaren, som följt laget genom divisionerna – och som alltid hälsar på varandra på ICA. Knappt 900 finns det i samhället.

Det finns flera spelare (Daniel Steen är min personliga favorit) på vägen till HBL som är värda att lyfta. Människor i klubben, allt från materialare, lagcoach Tomas Lundberg,  till kanslister – som gör gigantiska insatser för både laget, klubben och föreningslivet i stort.

Men.

Andreas Stockenberg är mannen som lett AMO till Handbollsligan. Om honom kan man säga mycket. Om honom har det sagts mycket. Vissa använder en raljerande ton, andra en respektlös, men de flesta har trots allt en stor respekt för honom. Delvis som den människa han blottar sig som – delvis för den väldigt vassa matchcoach och tränare han uppenbarligen är.
Det är en sällsynt kombination; att vara både en bra tränare och en bra ledare.

Många ”vanliga” människor, Stocken hör inte till dessa, döljer sina brister, svagheter och snedsteg. Andreas har varit modig nog att brösta dem, åtminstone många av dem. Det har varit spelskulder hit, alkohol dit, psykisk ohälsa och ett själsligt mörker.

Hur många av er hade vågat vara öppna med det? Inte minst som en offentlig person?

Inte många, inbillar jag mig, och tänker indirekt på mina egna felval i livet som jag skäms för och ångrar. De som jag genom livet bedövat eller flytt från på olika vis – men som jag idag lyckligtvis hanterar på andra sätt.

Andreas har så länge jag följt honom, ibland pratat med honom, varit extremt öppen. Sagt vad han tyckt och stått för vad han sagt. Men mest av allt har han ett driv, ett engagemang och en passion i kombination med självdistans som är sällsynt. Ingen kan gå på en handbollsmatch där hans lag förlorar och bli oberörd och jag hoppas att han aldrig förändrar det, försöker passa in i en annan klubbmall. Vi har sett filmer från omklädningsrum där han tappar det fullständigt, men han kan stå för det efteråt. Garva åt det. Gå vidare. Nästa dag, Nästa match. Nästa calzone med extra ost med polarna framför en Bundesligamatch.

Därför tror, nej VET, jag att väldigt många nu gläds personligen för Andreas Stockenberg. Att ta steget från SM-guld med Sävehof, till att ta sig an den direkta motsatsen – ett brunkargäng i skogen, misslyckas, öppna sig personligen kring alla möjliga helveten, bli accepterad i en liten men genuin värld, avsluta men ändå förlänga kontraktet och sedan komma tillbaka och uppfylla målsättningar och förverkliga drömmar – det berör.

Han har vetat om, fylld med en dåres självsäkerhet, att han är bland de bästa i landet på det han gör. Men att han aldrig kommer att passa in i Handbollförbundets mallar för hur en person som kan bli förbundskapten ska vara. Han kör sitt race – på ett sätt ingen annan gör. Och det fungerar. Jag har tidigare tänkt att Stockenberg, den dåren (för man håller ju inte alltid med honom) – det är precis vad en klubb som LUGI skulle behöva. Vända upp och ner på allt det prydliga, dunka in vinnarmentalitet och enkelriktad passion i spelarna – och sedan få med sig resten av klubben i det. I med lite hembränt i den perfekt tempererade Brunellon.

En av anledningarna till att AMO lyckats är att de har spelare som verkligen vet vem som tränar dem. Vad de förväntas leva upp till, på och utanför plan. Stockenberg är en tränare som spelare aktivt vill spela för och är beredda att steka alternativ som är både bättre betalda och mer kompatibla med ”en traditionell livsstil” – vilket är en sällsynt egenskap. Sätt 20 idioter i en stor kanot och de paddlar över Atlanten med rätt ledare. Sätt 30 välkammade egoister i en stor segelbåt och de går under när första storm börjar blåsa upp. AMO-kanoten har haft Handbollsligan som mål, långt borta i horisonten, i snart fyra år. Till en början skrattade folk åt det, klappade dem lite högfärdigt på axeln och sa ”Lycka till med det…”

Efterhand har Handbollssverige förstått att det inte är från fråga om OM, ut NÄR, Alstermo skulle lyckas med sitt projekt – som nu går in i fas 2.0. Att hålla sig kvar i högsta serien.

Att vinna Allsvenskan är ingen lek. Det vet många.

2019: Nia.

2020: Fyra, kvalet ställdes in pga Corona.

2021: Trea, torsk i kvalet.

2022: Tvåa, en poäng bakom OV Helsingborg, torsk i kvalet.

2023: Etta.

Välkomna till Handbollsligan, Alstermo.

Och välkommen tillbaka, Andreas Stockenberg. Du har varit saknad.

C More OUT – kan det rentav gagna handbollen?