Blogg: Kvällen då 2023 blev 1980

Jag är inte en del av den rika idrottshistoria som utspelats i Idrottshallen i Lund. Under matchen mellan LUGI och Redbergslid under fredagskvällen kunde jag ändå ta del av den.

Jag har sett bilder på Claes Ribendahl & Co från 1980 och tänkt för mig själv att ”det var tider det”. Så här ska handboll, idrott, vara. Fullsmockade läktare med en flock hundar på stolar, golv och alla tomma ytor man kunde stå på – skällde en så började de andra skälla utan att nödvändigtvis förstå på vad.
Om gaphalsarna i Jerka är jobbiga för de lag som möter Hammarby borta var det här någonting helt annat. Folk hängde över ”staketen” och skrek i i högersexornas öra från 30 centimeter. Om de inte hade tutan lika nära.

Intill ”pressläktaren”, det vill säga träbänkar med en papperslapp på, satt två herrar som jag misstänker var med i hallen 1980.
Jag tror att de älskade varje sekund av fredagens match. Det var ”Domar’n för fa-an” hit och ”Era jävla svin” dit, ståendes med nävarna hyttandes. Glädjeexplosioner vid varje mål. Ångestutbrott vid varje missat friläge. Glädjeorgasmer vid varje Hedberg-räddning.
Totalt engagemang. Biblioteket my ass.
Kalla mig gärna en naiv drömmare. Min bestämda tro är att dessa herrarna, och många i deras sällskap, hade väldigt mycket roligare på den här matchen än normalt sett – utan att det hade något att göra med resultatet. De gick hem med känslan ”Det här vill jag uppleva igen”. Precis den känslan alla som jobbar med showbusiness vill åt.
Och jo. Elitidrott är showbusiness.
De styrelser som först fattar det vinner.

Igår, 43 år efter SM-finalen (och det enda guldet), låg det någonting helt annorlunda i potten.
Hopp om överlevnad.
Det är en stark drivkraft. Kanske den starkaste av dem alla. Att så många Lundensare kom varandra, och laget, så nära, den här kvällen var exakt det LUGI behövde. Mer än pengar.
Det är nämligen såhär engagemang och äkta passion byggs upp.

Det var så att jag spontant, mitt i andra halvlek när det kokade som mest, tänkte att det kommer att bli väldigt mycket svårare i kvalet.
I en annan slags arena. Utan samma stöd. Mot ett kanske rentav bättre lag.
Med lika mycket i potten.

Efter segern med Redbergslid firade hela hallen tillsammans. Det var lättnad, eufori och framtidstro på samma gång. Det togs selfies och för en gångs skull var det mycket glädje på plan och läktare efter en LUGI-match.
Bara det måste ha varit nyttigt och bränsle för framtida uppdrag. Nytt syre i lungorna. Ny glöd i blicken. Ny tro i sinnet.

Men… För det kommer ofta er ”men” med LUGI säsongen 22/23.
Jobbet är långt ifrån klart.
Laget ska fortfarande vinna tre matcher den här säsongen. Högst sannolikt utan Theo Übelacker i laget.
På måndag kväll k-a-n laget sitta på en buss hem från Märsta, efter en torsk i Vikingahallen mot Skånela, med vetskapen att de måste vinna tre av fyra matcher. Något de inte lyckats med denna säsong någon gäng. Dessutom i ett sammanhang som de aldrig varit med om förut.
Kval.
Till skillnad från Skånela, som även om de hade mycket flyt mot Önnered för ett år sedan inte kunde förvalta en bra start på kvalet till avancemang. Skånela vet exakt vad som väntar nu. LUGI kan bara ana. I slutspel har man allt att vinna. I kval har de allt att förlora.

Jag tvivlar på att Lundensarna vet vilket svårt jobb LUGI har framför sig.
Så jag frågade Pelle Käll (som tränar Vinslöv och har mött dem två gånger i Allsvenskan denna säsong) efter matchen igår; ”Hur stora chanser har LUGI mot Skånela?”
– 60/40, sa Käll med sammanbiten min (se klipp nedan).
Jag tror inte någon av de som vandrade hem mot Norra Bantorget den kvällen hade de siffrorna i åtanke. Snarare en inre övertygelse om att ”Nu löser det sig”.
Och det kanske det gör, som gumman som sket i vasken sa. Men de kommer att krävas minst lika bra insatser från laget.

Det bästa som kunde hända LUGI nu?
Att någon från Arenabolaget bokar in fler rockkonserter i Sparbanken Skåne Arena – så att fler matcher spelas i Idrottshallen.