Hörbygroggen, Symaskinen och Café Bärs-poden

Ystads IF är semifinalklart och allt är frid. Man bjöd publiken på ett extranummer i form av en förlängning och förmodligen är det bara jag som tyckte att det var säkrare än det såg ut. Men det var i mina ögon en dans där YIF förde och Skövde släpade sig fast.
Skövde var lite som när man får sand i skorna. Det går inte riktigt att skaka loss direkt.

Nåväl.
YIF med lite snålt om folk på nio meter. Jonathan Svensson och Kasper Palmar var sjuka och Jacob Nygren är fortsatt skadad.
Då fick ”Jesus”, Kim och Stenmalm göra grovjobbet. Det gjorde de bra. De slet till sig segern snarare än finlirade hem den – vilket ska sägas är en underskattad konst i sig. Fråga bara de krisande fotbollslagen i Allsvenskan och Superettan.

I spåren av detta faktum är jag ännu mer övertygad om att det var ett passande ställe för YIF att kliva av Europatåget nyligen. Kim verkade tycka att vilan nu fram till semifinalen mot Sävehof kommer att vara viktig. Att nu samtidigt stångas mot Füchse Berlin (fick stryk mot Kadetten!) hade i värsta fall kunnat kosta en SM-final och en potentiell titel. Och för vad?
Och att gå till final i Handbollsligan står (såklart?) över ett gå till kvarts- eller semifinal i European League. Åtminstone år 2023.

Men!
Mitt i allt tycker jag att det var kul för en spelare som Albin Fingal att doppa tårna i sporten slutspelshandboll. Han har fått ett par lärominuter här och där tidigare, men ännu inte fått det stora genombrottet.
Fingal är, i mina ögon, en av de mest spännande spelarna i Skåne som står på tillväxt. Han har en X-factor som är spännande.
Ni minns Anton ”Symaskinen” Sandström i LUGI? Den killen har en extrem explosivitet. Inte styrkan. Inte två ”normala” armar. Men han är explosiv som 95-oktanig bensin.
Albin Fingal har någonting annat. Vi såg inte så mycket av det just den här gången, nu handlade det mer om avlastning, men alla som haft fingret i division ett södra-grytan den senaste säsongen vet vad jag pratar om. Fingal, östgöte i grunden, är som en Hörbygrogg; oberäknelig, oftast 75-procentig och stark nog att sänka de flesta karlar.

155 mål (noll på straff) blev det – i ett lag som åkte ur. Han har lite av Kims handled, lite av Jesus steg, lite av Jonathan Svenssons fart, lite av Anton Månssons inställning och lite av den skånska vårens kyla.

När jag i höstas för första gången såg honom spela handboll var min spontana tanke ”Hade han varit lite större hade han kunnat spela kontinuerligt i Handbollsligan redan nu. Och hade jag varit agent hade jag haft första prioritet på att signa honom”. Det var säkert korkat tänkt av flera anledningar:
1. Vad vet jag om vad som är stort nog?
2. Vad vet jag vad som är bra nog?
3. Det där med agentur är ju korkat om man är illa ute på punkt ett och två, men jag lockas av tanken.
Och hey – ibland får man åsikter och tankar som åskådare även om man inte gjort 346 Bundesligamatcher, gjort en griljard träningar eller känner någon i Bengan Boys. Den här bloggen, det måste poängteras ibland, skrivs från ett generellt åskådarperspektiv.

”Du vet ingenting – men står åtminstone för det” som en damelittränare sa till mig på Åhus Beach i somras. Delvis på skämt. Men samtidigt med lite för mycket allvar i rösten för att det skulle kännas helt bekvämt. Den rollen spelar jag gärna.

Jag vill, och jag förmodar att YIF:s sportsliga ledning gjort det sedan länge, sortera in Fingal i facket med väldigt unga lovande spelare som säsongen 23/24 tar ett stort steg till att bli bärande när generationsväxlingen väl sker. Som Kasper Palmar. Som Jonathan Andersson. Som Mikael Helmersson.

Nästa säsong måste de få mer speltid i A-laget. Något farmarlag i division ett finns ju inte mer efter den nyliga degraderingen.

Intervju med Fingal efter sista seriematchen för tre veckor sedan:

***

LUGI har fått ordning på kvalet mot Skånela.
Målfotoseger i match ett hemma. En andra säsongsräddare.
Oerhört stabilt i match två hemma.
Och nu har man både momentum, skälvförtroende och lite marginaler på sin sida inför fortsättningen.

***

Ett annat intressant kval spelas i Tollarp på fredag.
Då kan IFK Malmö ta steget upp i division två. Om de håller undan efter fyramålssegern i match ett.

***

Jag gjorde ”misstaget” att lyssna på ett avsnitt av Jerkapodden på vägen hem från jobbet. Det var som att Café Bärs (som jag älskar) hade startat pod. Fast utan humor.

Ändå kommer jag fortsätta lyssna. Det är nämligen för få som säger vad de tycker i den här världen. Och de kan ju onekligen sitt Hammarby, vilket är intressant så här i semifinaltider. Även om de som gör poden råkar vara bindgalna, enkelriktade, självgoda och minst lika okunniga som mig – med en extremt smal målgrupp som kan stå ut med dem, Hammarbyare, är det bra att den görs. Jag tar hellre en clown som säger vad han tycker än en grå kostym som kommer med tillrättalagda alibiåsikter. Poden har tre kategorier mottagare: De som gillar den, de som står ut med den – och de som hellre drar ur sina tånaglar än att fortsätta lyssna på den (jag anar att en stor drivkraft är att få den sistnämnda målgruppen , alla norr om Slussen och söder om Skärmarbrink, att vilja bita i cyanidkapseln). Personligen har jag gått från kategori tre till kategori två.

Det är ju bara att se sig själv i spegeln egentligen. Har man blivit portad från två Allsvenska fotbollsarenor, fått sparken som kommentator och senast förra veckan blivit idiotförklarad av halva Sundsvall (long story) är det ju inte läge att sitta på höga hästar och peka finger. Så ös på, tvätta inga åsikter – och häll upp en ny kall.

Tjääääna.

Även idioter vinner fotbollsmatcher