Det återerövrade guldet

Ett SM-guld är ett SM-guld, kanske man kan tro.
Nä.
Som så många andra ting i världen har även SM-guld olika bottnar och dimensioner, betydelser och effekter.

I IFK Kristianstads fall har det gått fem år sedan en storhetstid som gjorde att en stad som inte kunde få nog av handboll ändå blev en gnutta mätt. Sedan kom det en pandemi och några sportsliga snedtranmp, som alltid kommer, gällande rekryteringar av spelare och tränare. Lägg därtill en ekonomisk krasch, världskrig, regnblandad snö i april och allmän motvind.
Från Champions League och 80 raka hemmasegrar till att bli en ”vanlig” bra handbollsklubb.

När allt var som vackrast, roligast och bäst – vilket oftast är de referenspunkter man har i livet – var Kristianstad en klubb på väg till Europatoppen. Världstoppen. Men när man skulle ta det där svåra svåra svåra steget fram blev det ett eller två steg bakåt istället.

Jag bevakade, för Norra Skåne, IFK Kristianstads guldfest i parken 2015. Det var en handbollsrenässans och ingen kunde nog förvänta sig vad som komma skulle.
Det var ett guld efter 40 års lång längtan. Folk hade gått från unga och hungriga till att bli morföräldrar med bygynnande artros. En hel generation hade växt upp utan vetskapen om vad som krävs för att bli bäst. Äntäliiiigen SM-guld.
Sedan blev det guld 2016, 2017 och 2018.
Det var beställnings-SM-guld. Vad folk förväntade sig. Krävde, rentav.

Sakta suddades medvetandet ut om att uppgången var baserad på kloka värvningar där spelare som kom till klubben tog enorma steg. Gång på gång. Klubben byggde upp ett kapital för att kunna ha större marginaler i sin scouting och hade fått en helt ny identitet. Vinnaridentiteten. Det som sägs sitta i väggarna, men mer än något sitter i ledarskapet. Både bakom skrivbordet och nere vid sidlinjen. Någonting som för övrigt präglar både IFK Kristianstad och IK Sävehof som föreningar.

När jag satt och tog in finalkulissen, såg Jeppe Larssons lugn, mångas lättnad, mångas gamla guldtröjor och halsdukar från tidigare finaler – då kändes det här som ett återerövrat guld.
Och när man vinner tillbaka någonting är det alltid med en känsla av lättnad. För det är ju någonting som man anser sig ha förlorat. IFK Kristianstad har aldrig ”börjat om på noll”. De har upplevt någonting de vill uppleva igen. De har smakat på den gyllene gåsen och vill ha en tugga till.

Vad som händer nu med Europaspel är en fortsatt fars.
En haveri i sportslig ledning.
En patetisk soppa i girighetens tecken.
Ovärdigt handbollen. Ovärdigt idrotten.

För när det kommer till om det blir European League eller Champions League baseras inte på rankingpoäng, kval som är öppna för dem som faktiskt är sportsligt kvalificerade och allra minst om rättvisa.

Det handlar bara om pengar.

Wild Cards till Champions League? Det är bisarrt.

Försök att förklara det för någon som upplevt Malmö FF:s gruppspel i Champions League. ”I handbollens värld jobbar EHF, motsvarigheten till UEFA, inte så. De hade hellre plockat in en tysk/dansk/polsk klubb med större arena, större omsättning och mer publik och fler potentiella TV-tittare. För de tjänar mer på det – och det ”är bra för sporten”. Men ni kan få spela i Europa League.”

Wild Card till Champions League pratas det om nu. Delvis baserat på stämningen i hallen. Och att hallen är ”rätt”. Johan Flinck på Aftonbladet har pratat med Jesper Larsson om det här.

Att få in ”rätt lag” i Champions League anses vara viktigt för att sälja sporten.
Jag vill inbilla mig att få in de lag som spelat sig till de möjligheterna på sportsliga grunder är viktigt för att sälja in sporten. Men handbollens internationella ledning förblir en instans präglad av maktgalenhet, korruptionsrykten och skandaler.

Oavsett vilken turnering de hamnar i: För IFK Kristianstad handlar det kommande truppbygget nu om en viktig detalj. Att skapa en trupp som klarar av Svenska Cupen, Handbollsligan – och kombinationen slutspel och slutspel i Europa.
Att göra det, och samtidigt ha en långsiktighet, blir en utmaning. En kul utmaning!