Lundblad: Ett sursött derby för BoIS

Gustav Lundblads krönika om Landskrona BoIS derbymatch mot Trelleborgs FF.

BoIS klev in i det här derbyt med fyra hemmavinster i följd. Det märktes på många sätt från avspark, under en intensiv första halvtimme.
De for ut ur startboxarna, svärmade som ilskna, svartvita, bin kring de trelleborgarna. De vann bollarna högt, skickade in dem i boxen, vann fasta situationer högt uppe.
När TFF försökte slå långt på sin ensamma nia Filip Bohman, stod fyrtornet Erik Hedenquist där och nickade bort. Sedan samlade de upp andrabollarna.
De gjorde egentligen allt under den här första halvtimmen – utom chanser och mål.
Talande är att den enda riktiga chansen de hade under matchens första 38 minuter var ett försök till chockavslut från David Edvardsson, när han såg att TFF-målvakten Kasper Kristensen var ute ur målet och försökte lyfta in den från egen planhalva.
Istället mattades den där frenesin av efter en halvtimme. Någon form av oro började sprida sig på IP, en obehaglig känsla som flöt ut på bänken, kanske in på planen. TFF hade sina bästa minuter så långt i matchen och i den 38:e tog de ledningen.

BoIS, som vilade Kofi Asare från start av säkerhetsskäl, saknade honom och den avstängde Ousmane Diawara – även om startdebutanten Melker Sunesson inte gjorde bort sig som nia.
Ytteryrvädret Camil Jebara gjorde en hel del bra saker, men slutprodukten var inte lika stor som i de senaste hemmamatcherna. Inte heller för spindeln i det svartvita nätet, Melker Widell – det hände en hel del, men inte så mycket som vi vant oss vid på sistone.
Men hemmalaget jobbade på trots underläget. David Edvardsson fick lagets dittills bästa chans i matchen strax efter paus, framspelad av Widell (den nicken sätter Edvardsson åtminstone en gång av två). BoIS började komma till allt fler avslut i en allt hafsigare match.

Kofi Asare kom slutligen in och kom till tre bra målchanser.
Den första skapade han helt själv och fick iväg ett bra skott från distans.
Den andra var ett halvfarligt avslut inne i boxen.
På det tredje, i 87:e minuten, kvitterade han. Vilken nedbröstning och vilket avslut!
Beröm ska här också gå till inhopparen Jesper Strid, som fint tog med sig bollen in i banan och vände över spelet till andra sidan – till assistläggaren Jebara.

De här offensiva pjäserna har så hög kvalitet i sina aktioner och jag förstår att Billy Magnusson och de andra i BoIS velat fått ut fler målchanser av dem i den här matchen – givet spelövertaget som var ett faktum under långa perioder.
Samtidigt får det väl sägas vara någon form av styrkebesked att kvittera sent och att  få med sig något mot en stark motståndare trots avstängningen på Diawara och att man behövde vila Asare från start.
Samt skadekrisen på mittbacksplats.
Där, längst bak, hämtar vi det mesta positiva ur BoIS-perspektiv från den här kvällen.
Erik Hedenquist och Alexander Tkacz gjorde överlag bra insatser. Hedenquist tog striden i luften mot formstarke Bohman. Tkacz gjorde allt annat (jag spetsar till det, men ungefär så var det).
Duon kompletterar varandra väl och växer för varje match.

Summa summarum visade den här matchen varför det kan bli svårt för BoIS att nå de tre högsta platserna i Superettan-tabellen, men också varför de nog kommer att landa någonstans precis bakom dessa.
De visade hög nivå med sin start, med sitt presspel, de smarta passningarna, de individuella prestationerna.
Men de led av bristen på slutprodukt och bredd.
Resultatet av det: 1–1 i derbyt. Hur summerar man det med ett BoIS-ord?
Jag drar till med: Sursött.

Billy Magnusson efter BoIS–TFF 1–1: ”Borde gjort mer av spelövertaget”