Mina fem intryck från HIF–Skövde 0–0: Bottenmötet blev mållöst och lågkvalitativt

Jumbofinalen på Olympia mellan Superettans två lägst placerade lag blev en lågkvalitativ match utan mål.

HIF–Skövde AIK 0–0

Publik: 4427

HIF (4-2-3-1): Kalle Joelsson – Philip Rejnhold (Sumar Almadjed, 63), Casper Widell, Emil Hellman, Simon Bengtsson – Frederik Holst, Oliver Stojanovic Fredin (Lukas Kjellnäs, 75) – Erik Ring, Benjamin Acquah, Amin Al Hamawi – Amar Muhsin.

Skövde (5-4-1): David Engelbrektsson – Elias Lindell, Gustav Broman, Aldin Basic, Filip Schyberg, Armend Suljev (Samuel Sörman, 86) – Hugo Engström (Yoann Fellrath, 75), Isak Vidjeskog (Oscar Lennerskog, 90), Elmar Abraham, Mikael Mörk – Darrell Kamdem Tibell (Linus Mattsson, 75).

1. Ett bottenmöte

HIF låg näst sist i Superettan inför den här matchen, tre poäng före motståndaren, jumbon Skövde AIK.
Marginalen till kvalplats var fem poäng.
Det märktes i första halvlek på Olympia.
Skövde ställde upp i en kompakt 5-4-1 och var ute efter en sak: Fasta situationer på offensiv planhalva.
HIF fick mer boll än i någon annan match i år, försökte spela bort Skövdes köttmur.
Båda lagen lyckades bitvis med sina föresatser, hjälpligt, och kom till ett fåtal chanser vardera.
Gästerna fick HIF i gungning i mitten av halvleken, vilket kulminerade i att Oliver Stojanovic Fredin fick nicka bort en Darrell Kamdem Tibell-nick på egen mållinje. Kalle Joelsson fick också göra sin obligatoriska parad.
HIF hade sin bästa period under andra halvan av halvleken. Amin Al Hamawi – bäst i laget – sköt i ribban.
Men överlag var det här en blek fotbollsmatch i första halvlek. Skövde hade inte ens ambitioner att spela för något mer än sina fasta – som de är erkänt skickliga på.
HIF anfallsspel var trevande, men ofta för lågkvalitativt.

2. Bistra vindar

I halvtid gick sommarsolen i moln över Olympia. En bister vind blåste in samtidigt som Hey Jude spelades när spelarna kom ut för andra halvlek.
Ett dåligt omen?
Ett Ettan-omen?
Tja, det verkade så när Philip Rejnhold drällde med bollen i eget straffområde och gav bort bollen till Armend Suljev, som kunde frispela Hugo Engström inne i straffområdet. Olympia höll andan, men Casper Widell reagerade blixtsnabbt och fick undan bollen till hörna, precis framför Engström.
En minst sagt viktig brytning.
Lika viktig som Emil Hellmans rensning på mållinjen i 79:e minuten då Filip Schyberg nickade på en hörna – där ville en del i Skövdelägret ha det till att bollen var över linjen.
HIF var illa ute, men höll faktiskt nollan för första gången i år. Mycket mer positivt går inte att hämta från den här matchen.

3. Ångestens vindar

Klockan tickade. 60 minuter. 70 minuter. 80 minuter. 90 minuter.
Ångesten började som en förnimmelse, en känsla, men den materialiserade sig, blev allt mer synlig utanpå spelarnas kläder.
Vilket jäkla mörker, kort sagt.
HIF-klacken höll igång, sjöng.
HIF-spelarna försökte, försökte.
Skövde-spelarna också.
Men kvaliteten var – dålig.
Så många individuella misstag vi fick se där nere på planen…
Att HIF var nära ett avgörande via ett självmål, en nick i egen stolpe av Aldin Basic, i fjärde tilläggsminuten säger en hel del.
Inget av lagen hade enkelt förmågan att vinna idag.

4. Ljummet publikintresse?

Att Helsingborgspubliken inte imponeras av det HIF visar upp just nu är tydligt. Åskådarantalet 4427 är det lägsta, pandemiåren 2020-21 borträknade, sedan den betydelselösa säsongsavslutningen mot Öster i Superettan 2017 (4285). Före det får man gå tillbaka till 1995 för att hitta en lägre publiksiffra (4345 mot TFF).
Noterbart är också att det är första gången i år som en match på Olympia slås i publikantal av någon annan match i Superettan 2023, utöver derbyt mellan BoIS och HIF.
4427 är nämligen ett lägre publikantal än de 5122 som såg Öster–TFF och de 4633 som såg ÖSK–HIF.
Samtidigt är det tusan starkt att mönstra 4427 personer efter det år av hemska resultat som HIF har bakom sig. Efter nästan ett decennium av sportsliga besvikelser.
Det säger något om fotbollsstaden Helsingborg.

5. Bottenstriden rasar

En av de sämsta fotbollsmatcher vi sett på Olympia sedan allsvenska comebacken 1993 är slutspelad.
Den slutade mållös, mellan två lag som måste ha segrar.
Jag har många gånger genom åren sett HIF bli utspelade, förnedrade, mosade, här på Olympia.
Det blev de inte idag, men en match så lågkvalitativ som dagens har jag aldrig beskådat här.
HIF är fast i botten av tabellen. Vi är bara en tredjedel in på säsongen, men HIF är fyra poäng från kvalplats och fem poäng från fast mark i Superettan.
Scenariot hade för bara ett år sedan tett sig helt osannolikt, för att inte tala om för tio år sedan.
Men allt det där vet ni redan.
Samma sak med att HIF just nu famlar efter sig själva, under ett ok av press från omgivningen och framför allt från historien.
Det är inte något att älta nu.
Man kan bara konstatera att läget är uselt, att matchen var dålig och att HIF är i stort behov av en mini-försäsong under det uppehåll som börjar om en dryg vecka.
För att reda ut det här, för att ta sig till fler målchanser och för att över huvud taget klara sig kvar i Superettan.

Foto: Bildbyrån