BoIS avgjorde i 92:a – ”Underskatta aldrig plan B”

Landskrona BoIS stora svaghet?
Bortamatcher.
Landskrona BoIS stora styrka?
Bortamatcher mot Örgryte.

Senast Landskrona BoIS vann en bortamatch i Superettan var den 3 september mot Örgryte.
Då genom ett sent 1-0-avgörande i 87:e av Filip Ottosson.
Sju bortamatcher utan seger senare åkte BoIS till gamla nya halvgamla helnya semigamla Ullevi igen.
Och avgjorde sent – genom David Edvardsson i 92:a minuten.

I en match som var ett vägskäl för två bra lag på samma poäng kunde det slutat exakt hur som helt.
Hemmalaget var kanske lite tyngre och de som skapade mest chanser, men länge var det en typisk mittenlagsmatch. En underhållande och bra fotbollsmatch, till skillnad från HIF-Jönköping som jag hade på skärmen intill…
Bra enskilda prestationer, bra tempo, välfungerande kollektiv. Det var ”bara” målen som saknades. Fina insatser, men oförmågan att vinna jämna matcher.
Tills lagen svängde in på upploppet.
I 90:e sköt Örgryte från nära håll i ribbans underkant. Mål där och BoIS hade haft blott två pinnar till negativ kvalplats.
Istället avgjorde BoIS två minuter senare.
Camil Jebara hamnade i ett duelläge på en övergiven högerkant, lämnade ÖIS-försvararen på gräsmattan i en bröstsimsövning – och satte fart mot straffområdet. Från sin mittfältsposition kom inbytte David Edvardsson löpande – fick en perfekt macka från Jebara – och där andra hade skjutit bollen till Frölunda Torgs personalparkering placerade Edvardsson kulan snyggt under ribban.
0-1 – och ett sällsynt avgörande på resande fot som nu får Landskrona BoIS att, med fog, blicka mot toppen. En topp där det är tre poäng till Allsvensk kvalplats bakom serieledande duon Utsikten och Västerås (lag som jag har svårt att se gå hela vägen).
Just det. Vägskälsmatch.

En match återstår innan ett litet uppehåll.
Brage borta.
Ett Brage som inte imponerat och förlorade i Trelleborg som ett anonymt lag så sent som igår.

Här är mina fem punkter från matchen

1. Plan B

Edvin Dahlqvist tvingades utgå med knäproblem strax innan paus. Med blott en match kvar på vårsäsongen är det inte sannolikt att man chansar med honom i nästa fight, borta mot Brage.
Ytterligare ett nackslag för kontinuiteten för backlinjen, men ändå ingen kris, kan jag tycka.
BoIS har många fotbollsintelligenta spelare som om man ska översätta till konkret taktik innebär att många kan spela på olika situationer. Personligen är jag rätt svag för att spela bra spelare på olika positioner – att rotera dem medvetet, nästan lite som man tänker med knattelagsspelare. Många gånger visar det sig dessutom vara oväntat lyckade lösningar. Även i andra sporter.
När IFK Kristianstad spelade en avgörande femte SM-final mot Sävehof nyligen var den centrala försvararen Hampus Henningsson avstängd. Men ersatte honom med Emil Frend Öfors. Det är lite som om man skulle sätta in ett yttermittfältare som mittback.
Och det blev inte bara bra. Det blev bättre.
Underskatta aldrig Plan B.

2. Jebaras framtid

Mycket av snacket under säsongen har handlat om Camil Jebara och hans förmåga att utmana och skapa lägen.
Nog för att vi ser potentialen, men poängen har uteblivit (blott tre poäng) – och kanske har allt snack utanför planen stulit fokus från vad som ska presenteras på planen?
Det är ju ofta så.
Kanske även för att motståndarna lagt mycket fokus på att stoppa Jebara, såklart.
Talanger och löften blåses upp så till den grad, gärna av media som vinklar hårt, att det prestationsmässigt blir kontraproduktivt.
Ge Jebara arbetsro, en höst utan för mycket press – och invänta den TOTALA islossningen. Kanske vore det bäst för såväl klubb som spelare? Sättet han exploderade på sin kant i 92:a och låg bakom avgörandet var ett kvitto på kapacitet, självförtroende, förtroende från tränarna – och mycket tålamod.

Hugo Larsson viftade bort Bournemouth, och valde Frankfurt ett halvår senare. Win-win.
Om Jebara väljer bort brödgäng som Hammarby kanske han kan välja från en högre hylla i vinter? Win-win. Till och med för agenten.

3. Diawaras tuffhet

Han får mycket smällar.
Nu har han börjat dela ut stryk också. Satt sig i respekt ännu mer.
Nu kom han inte in i denna matchen visserligen, men jag anar mig se en högre nivå av fuck you-attityd av Oussi på planen. Jag gillar det.

4. Landskronas bredd

Jag har varit inne på det tidigare. Att det inte är någon kris i BoIS rent defensivt, trots Philip Anderssons skadefrånvaro. Och nu Perelmans avsked. Och nu även Dahlqvists skada.
Att få ein en till försvarare vore bra, men inte livsnödvändigt.
Det viktiga är att det är rätt spelare för det här laget, som passar in i spelsystemet och går att använda på olika områden.
Titta på bänken idag. Där fanns spelare som Egnell, Edvardsson, Strid, Nilsson och Lindman. Många av dem skulle jag kunna se spela både mittfält och försvar. Precis som Melker Jonsson som idag inledde son just central mittfältare.
Är det något jag saknar så är det den där spetsen som gör att man vinner fler jämna matcher.
Inte fler försvarare.
Lita på plan B.

5. Transferfönstret

BoIS kliver in i ett transferfönstret som blir ett av de mest intressanta på många år.
Ska man gasa genom att behålla Jebara, lösa centrala förlängningar – och plocka in någon eller några till namn?
Eller ska man sälja nyckelspelare, casha in, blir sårbara för skador/avstängningar och vara nöjda med en till sjätteplats? I en tid då huvudkonkurrenten i närområdet riskerar att ramla ur – och BoIS därmed skulle kunna bli regionens givna förstaval?
Och vem styr det egentligen? Är det en TF avgående sportchef? Är det tränarna? Är det styrelsen? Och hur det än är – är det internt tydligt kommunicerat?

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade kunnat bli med en sportchef som satt på nästan all mandat med en tydlig vision: Allsvenskan 2024. Då tror jag mitt första alternativ hade kunnat bli verklighet.

Ekmarks 5 punkter: Eskilsminne – bäst i stan