Arkivkollen: Sveriges sämsta handbollsspelare

Imorgon börjar handbollen på Åhus Beach. Vi tar därför en koll i Skånesports arkiv och hittar en läsning om Sveriges sämsta handbollsspelare. Håll till godo.

Har ni haft den där bedövande känslan av att vara sämst någon gång?
Jag menar inte att man känner sig dum på Matte C-kursen i gymnasiet när man inte vet om svaret är 14, X eller Smålandsstenar.
Jag menar sämst SÄMST.
Den känslan slog genom kroppen som ett hammarslag idag.

Men vi backar bandet några veckor.
Jag satt med HK Björnens spelare Micke Johansson i telefon och raljerade och lekte smådryg.
”Hur svårt kan det vara” sa jag med lika doser nonchalans och insiktslöshet angående något spelsystem.
”Kom ner i hallen och pröva” kontrade Micke.
Challenge accepted – och några dagar senare kräktes jag av utmattning en timme in på första träningen.

Det tog en halvtimme in på den andra träningen.
I en förlorad närkamp åkte jag i backen – med ena knät i en absurd vinkel.
En kraftig blödning visade det sig – och de 8-9 träningarna under intensivhandbollskursen blev till 3-4 träningar, oftast blockhalt.

För två veckor sedan mötte HK Björnen serievinnarna Kuststaden.
Debut på bänken, men inget lir. Min lagkamrater höll liv i matchen in i det sista.
Två veckor och noll träningar senare var det dags igen. Bortafight mot Stavstens HK 2. Och nu var jag utlovad speltid…

När matchen blåstes igång var vi tre avbytare på bänken. Tredjemålvakten Tobias Olsson som skulle spela ute för första gången på 12 år, den 50-årige eleganten Mikael Eriksson (magiskt bra) – och Sveriges sämsta handbollsspelare (undertecknad).
Det var oroväckande i sig. Att de sex utespelarna hade en hel arbetsdag i ryggen och inte är typerna som gör milen under två timmar var mer eller mindre skräckinjagande.

Vad jag skulle spela?
Ingen aning. I omklädningsrummet snackades det om vänsterkanten och etta i försvaret. Så blev det tyvärr inte.

Det blev en märklig match.
Joel Nilsson sköt på allt – och gjorde mål på allt. Dagens Björn, utan tvekan.
16-16 i paus och sedan soppatorsk med 35-23 som slutresultat, men resultatet var verkligen totalt irrelevant den här gången. Allt handlade om att ha kul.
Coach Stefan Larsson beordrade långa anfall innan matchen.
Laget: *tre-fyra pass och sedan skott mot krysset*
Lagledare Kecke: Tålamod killar. Tålamoooood!
Laget: Laget: *tre-fyra pass och sedan skott mot krysset*

En bit in i andra halvlek fick tredjemålvakten Tobias ”Groggen” Olsson spelorder.
Som mittsexa.
– Jag har ingen aning om vad jag ska göra, var det sista han sa innan han kutade in och stångades.
HAN hade ingen aning! Jag hade inte spåret av en aning.
Att sitta på pressläktaren, äta kakor och leka journalist är en sak. Detta – en helt annan.

Jag satt och tittade på Stavstensspelarna.
Allt hade en tanke. Alla visste vad de skulle göra. Eje Wilör coachade som en gud.
Jag kände mig en kråka en i park med Flamingos.

Med fem minuter kvar var det dags.
– Stoffe, in med dig, sa Stefan.
– Vart ska jag…?
– Mittsexa framåt, byten hemåt!
– Mittsexa? Men… men… Ajaj kapten!
Efter 15 sekunder på linjen hojtade Stavstens ena trea.
– Killar, vi har väldigt märkliga rörelsemönster på linjen. Väldigt märkliga.

Mina medspelare ville inget annat än att jag skulle få chansen och i andra anfallet kom ett inspel i halshöjd.
Jag fångade, vred mig fri och drog till – ribba ut.
Jag var mest glad för att det inte blev ett Bosse-skott.
– Spela både anfall och försvar skrek Stefan, ungefär samtidigt som mjölksyran efter de plötsliga maxlöpningarna utan uppvärmning satte in.
Där känner jag mig mer hemma. Jag är en försvarsgris som inte ska ha boll.
Likväl fick jag boll.
Under ett hemspring, marginellt långsammare än inlandsisens smältprocess, med 10 sekunder kvar såg jag mina medspelare vinna boll.
– Passa Stoffe. Stoffeeeeeeee, vrålade Stefan.

Anton Olsson lämnade över bollen, jag dundrade fram sopfri och de 32 åskådarna i Söderslättshallen fick se en tre-sekunderssekvens där alla fel som kan göras – gjordes.
Först studsade jag bollen och tappade all fart.
Sedan hann jag tänka på allt; vad skulle laga till nattamat?, behövde jag stanna till och tanka på vägen hem?, skjut inte målvakten i huvudet.
Efter ett upphopp, en dryg decimeter in i målområdet, som var minimalt levererades ett fösskott utan kraft eller tanke. På träning har det gått bra att sikta och få dit bollarna innanför stolparna.
Nu var det inte ens nära. Det var en patetisk finalmanöver och man kan lugnt säga att jag avslutade på botten. Hammarslaget kom direkt. Jag är sämst.  Björnen må vara ett bottenlag i division fyra, den lägsta av divisioner, och jag var som Eddie The Eagle i en 120-metersbacke.

https://twitter.com/chrisekmark/status/982344325190135808

Efteråt kom domare Atal Kalam fram och suckade.
– Du fick verkligen chansen. Visserligen var det dagens grövsta övertramp, men jag hade godkänt målet ändå…
Atal. Du är min hjälte. Där du dömer vill jag spela.

Dokumentärprojektet som detta startade som har fallit en gnutta på grund av budgettekniska anledningar. Det blir en liten film, men det blir mer på skoljprojektsnivå. Jag återkommer när vi klippt ihop eländet.

Nu börjar försäsongen. Och till sensommaren behöver vi fler spelare i HK Björnen.
Ta chansen att spela inför 300-mannapublik, käka pizza med laget efter varje hemmafight och hutta boll med ett gäng som i de flesta fall passerat 30-årskrisen. Jag vill verkligen tacka spelare och tränare i HK Björnen som välkomnat det här idiotprojektet.
Maila red@skanesport.se.

Nu ska jag sura ner mig och gotta mig i min sårade manlighet och allmänna bitterhet.
Sedan ska det springas i sommar. Satan vad det ska springas. För till hösten kommer jag att sätta det där läget.

Christoffer Ekmark