”Spelarna som Janne aldrig kunde ersätta” – vägen framåt för blågult

Sverige förlorade mot Österrike. Sverige missar EM. Janne Andersson lär bytas ut. Vad händer nu?

Det finns många orsaker till Sveriges landslagsfall under de senaste åren. Den enskilda matchen mot Österrike igår är inte intressant att diskutera i det sammanhanget – för den vinner Sverige nog sex-sju gånger av tio.

Men en sak som är värd att peka på igen är hur Jannes tre senatorer inte gått att ersätta.
Andreas Granqvist, Sebastian Larsson och Marcus Berg var profilspelare, helt nödvändiga för framgången i VM 2018 och deras hål har aldrig fyllts.
De passade perfekt in i Anderssons landslag, i den resursanpassade 4-4-2-fotbollen. De möjliggjorde de klassiska segrarna på vägen till VM-kvartsfinalen.
Frankrike, Italien, Mexiko, Schweiz.

Tydligast är väl hålet efter Granqvist bredvid Victor Nilsson Lindelöf där egentligen ingenting fungerat särskilt bra under de senaste åren.
Säger någon Marcus Danielsson tänker jag bara på den hemska tacklingen på Artem Besedin och det röda kortet i förlängningen mot Ukraina.
Isak Hiens jobbiga match mot Österrike igår kväll är väl också någon slags symbol för problematiken.

Den sortens mittbackar som Sverige traditionellt byggt sina framgångar på verkar inte göras i tillräcklig utsträckning längre – och det är väl också ett argument för att Sverige ska genomföra någon form av spelmässig förändring, trots att man sedan 80-talet nått i princip alla framgångar man haft med den välkända svengelska 4-4-2-modellen.

På samma sätt verkar inte centrala mittfältare som Sebastian Larsson heller göras i någon vidare utsträckning längre – också det ett argument för att prova exempelvis tre man centralt i planen. Annars lär vi sitta ett bra tag till och sakna Janne Anderssons profilspelare.

Längst fram hände dock något under den här landslagssamlingen. I folkdjupet fick man upp ögonen för en energispelare, brottare och grovarbetare. Viktor Gyökeres känns som en typisk svensk landslagsforward. Inte en blåkopia av Marcus Berg, men väl någonting ditåt.
Kanske kan han bli en brygga från det som varit till framtiden, en spelare att bygga offensiven kring framöver, tillsammans med spelare som Jesper Karlsson, Alexander Isak och Dejan Kulusevski, som kanske inte lika väl kommer till sin rätt i den nu rådande modellen.

Jag har varit tveksam till idén om att landslaget ska slå in på en annan linje än den nu rådande – för jag minns hur horribelt det var när Erik Hamrén var förbundskapten, jag ryser vid tanken på 1–4 i Amsterdam 2010 och jag vet hur Sveriges landslag lyckats hävda sig i världen när det varit som bäst.
Men ibland får se att ett framgångsrikt upplägg kanske nått vägs ände.
Vägen till svensk landslagsframgång framöver är nog en annan än den varit tidigare. Utan Granen-, Seb- och Berg-typer.
Det behöver inte innebära en övergång till ”rolig fotboll”, ”shining” eller en total omkastning av allt som varit.
Men likväl en förändring.

Det luriga för förbundet nu är att det inte bara har att ersätta personen Janne Andersson som förbundskapten – de behöver ta reda på hur Sveriges landslag ska kunna nå lika stora framgångar som tidigare, men på ett uppdaterat sätt.
Det kommer att vara en mycket krävande uppgift.

******

Det känns nu som att det är hösten 1997. Efter förlusten mot Österrike (Andreas Herzog) när två år mellan två mästerskap kändes som en evighet och man innerligt hoppades att Lettland skulle slå Skottland så att Sverige mirakulöst skulle kunna gå om i sista kvalomgången och nå VM i Frankrike.
Kanske sitter ändå någon tapper elvaåring och hoppas på att Belgien ska förlora mot Österrike, Sverige och sedan Azerbajdzjan hemma i sista omgången.
Det gick inte 1997 och Sverige lär missa EM 2024 också.
Ett så här uselt läge i ett kval har Sverige inte varit i sedan dess.

******

Det var jobbigt att se på när Albin Ekdal i TV informerades om att han kommer att vara 37 år i VM i USA och när han på det dovt meddelade att han inte kommer medverka i det kvalet.

******

Det som får ge hopp åt svenska landslagsfans är att det vänder fort inom fotbollen.
Jag vill påstå att läget efter EM-fiaskot 2016, efter Hamréns och Zlatan Ibrahimovic sorti, var värre än nuvarande.
Janne Andersson tog över ett landslag som helt såg ut att sakna offensiva spetskvaliteter, med ett urlakat intresse. 36000 såg kvalpremiären mot Nederländerna på Friends Arena, 22000 den andra hemmamatchen mot Bulgarien.
Två år senare var det en sommar som påminde om 1994 och ytterligare tre år Ukrainamatchen och en EM-exit som kändes rejält för att Sverige varit bra, inte för att de varit dåliga.
Kanske kommer bättre dagar snarare än du tror.

Foto: Bildbyrån

Skånesport Quiz: Vad vet du om svenska landslaget? – Testa dig själv!