Karl Wallinius om landslaget, Kiel, kebabrullar och ”Fuck it-mindset”

24 år gammal är Karl Wallinius i sina handbolldrömmars himmel.
Landslagsspelare och Kielstjärna.
Visserligen innehåller vardagen få kebabrullar från Fäladens pizzeria, men allt gott i livet brukar komma med en uppoffring.

I Stiga Sports Arena blickar Tomas Axnér ut över landskampen mellan Sverige och Ukraina.
När Karl Wallinius byts in kan man med egentolkningens starka kraft ana ett stolt inre leende. För lite drygt sex år sedan förklarade Axnér för undertecknad att den då 18-årige Karl ”gjort jobbet i gymmet”. Sju mål blev det i den där genombrottsmatchen mot Karlskrona som de flesta andra lagt djupt ner i minnesbanken.
LUGI hade på samma position, vänsternio, tidigare tagit fram Simon Jeppsson – och det var i dennes fotspår Wallinius vandrade. Jeppsson som innan det hade Kim Ekdahl som inspirationskälla.
När undertecknad efter den där Karlskronamatchen i september 2017 frågade var han såg sig om fem år svarade Karl:
– Då vill jag gärna spela i ett häftigt publiklag i en stor klubb – Veszprem kanske?
Kiel fick duga.

Under 17/18-säsongen slussades Wallinius sakta och tryggt in i LUGI:s A-lag. När han lämnade Lund våren 2021 hade han 141 matcher och 339 mål på sitt samvete. Som 21-åring togs steget till den professionella handbollen och valet föll på Montpellier, som kanske inte var lika bra som tre år innan då de sopade hem Champions League – men likväl ett franskt topplag.
Under den säsongen blev han uppflyttad i A-landslaget av Glenn Solberg och hamnade direkt på Kiels ”To-buy-list”. Och när Kiel ringer är det få som tackar nej.
Kiel hade i det skedet fått Sander Sagosen skadad och beskrev Karl som ”En spelare med starkt skytte och bra försvarsspel som ska hjälpa klubben på lång sikt”.
– Egentligen är det helt sjukt hur snabbt allt har gått, säger Wallinius med en sådan där pojkaktig hymling med ögonen – som att han lever i en dröm.

När Tomas Axnér under matchen pratade om sin tidigare adept blir det samtidigt klart vad det betyder att verkligen VERKLIGEN brinna för någonting.
– När alla spelare fick ett gymkort var de där sex,sju,åtta gånger i månaden. Karl var där 30, säger Axner och förtydligar för säkerhets skull. 
– 30 gånger!! På sin egen fritid. Det säger en del om hur dedicerad han var.
Med fysiken på plats kom framgångarna. Och med dem självförtroende. Och med det glädjen. Och snart väntar kanske ytterligare ett mästerskap – den här gången i EM i Tyskland.

I Eskilstuna torkar Karl av sig de lätta svettdropparna efter Ukrainamatchen som mest blev ett glorifierat träningspass inför 3700 åskådare. 20-bollarsseger och tre mål från hans högerarm.
Du måste just nu vara precis där du drömde att du skulle vara när vi sågs efter den där Karlskronamatchen 2017. Vad har gjort det möjligt?
– Ett bestämt mindset. Jag var väldigt målmedveten och har alltid haft inställningen att sådana här processer tar tid med ups and downs. Men att det skulle gå så snabbt från regelbunden speltid i Handbollsligan till att hamna utomlands i en toppklubb gick väldigt mycket snabbare än jag trodde var möjligt.
Hur mycket har dina handbollsfärdigheter spelat in i det – kontra det mindset som du nämner?
– Jag skulle nog inte säga att jag var en sådan där jättetalang som ung – utan snarare rätt begränsad. En skytt. Det var det som var min spelstil. Så mitt mindset hade nog väldigt stor roll, nu när jag tänker på det.
Hur har din spelstil förändrats de senaste åren, inte minst under tiden utomlands?
– En hel del – även om jag fortfarande är en utpräglad skytt. För att hamna i Kiel måste man ha andra egenskaper också. Jag har fortfarande en väldigt lång väg kvar, men snappar hela tiden åt mig mycket från andra spelare och våra tränare. Jag är mer medveten och tänker mer på den taktiska biten.
Hur har tiden i Kiel, som är på handbollens översta hylla, varit?
– Där spelar attityd och vilja en stor roll – man kommer väldigt långt på det. Det märks på träningarna. Är laget slitet och saknar energi kan en spelare som Domagoj Duvnjak gå 100 procent på genombrott och närmast mörda sin egen kropp för att visa vägen. Då förstår laget direkt varför vi är där och vad som verkligen krävs.
Kiel tränas av Christian Sprenger och Filip Jicha.
Hur passar deras ledarskap dig?
– Mycket skiljer sig åt mellan klubbarna på toppnivå, I Kiel har tränarna inte den skandinaviska skolan direkt… De är väldigt annorlunda tränare jämfört med Glenn Solberg, Tomas Axnér och speciellt Marc Udh. Man får ha tjockare hud på näsan även om det är tufft i vissa situationer och får helt enkelt skaffa sig ett ”Fuck it-mindset” som säkert kan vara bra att ha med sig resten av livet. Oavsett var man hamnar som spelare så kommer det att finnas ledare som har styrkor och svagheter – det gäller att anpassa sig efter det.

När du kommer till landslagssamlingarna – känner du dig hemma där nu? För den resan har ju också gått ganska snabbt? EM-guld direkt 2022 och du får vara delaktig i en tid då landslaget är på uppgång?
– Spelet är annorlunda jämfört med i Kiel. Där jobbar vi otroligt mycket med Filip Jichas halvspanska skola med att täcka ytor på ett speciellt sätt. I landslaget tänker vi mer på trianglar och de mönstren. I Kiel handlar det om att göra motståndarna långsamma och provocera fram tekniska fel. Det är inte helt enkelt att komma in i landslagets matchtempo.
Wallinius står även i begrepp att ta sig an landslagsutmaningen och Kiel-pressen med ett nyservat knä. Ett klassiskt ”hopparknä”.
– Problemen med mitt hopparknä utvecklades till att bli till benvita i en sena. Till slut gjorde det så pass ont att jag knappt kunde hoppa. I mitten av förra sommaren, innan mästerskapet jag var tvungen att tacka nej till, så blev det operation. Och nu är det klart bätre!
– Grejen med ett hopparknä att man kan spela länge med det, beroende på hur ont det gör. Smärtan kan komma och gå. 

Avslutningsvis. Vad saknar du mest med Lund?
– Restaurangkulturen. Inte bara i Lund utan i hela Sverige. 
Är det de där italienska restaurangerna i centrala Lund där Axnér brukar sitta med antipastotallrikar och amaroneflaskor?
– Ja, han brukar sitta där och lämna in sitt kort, haha! Det är fina ställen.
Är det också din stil eller är du en av dem som äter fyra kanelbullar för 18 spänn på Lidl på vägen till eller från arenan?
– Nej nej, de gillar jag inte. Lussekatterna på ICA däremot! Fy fan va gott!
– Annars finns det Klostergatan med massa fina restauranger. Eller om man är på det humöret – en riktig slafsig kebab. Vi har ett ställe, Fäladens pizzeria, som min kompis Alfred visade. De gör en magisk kebabrulle.
Hur mäter den kebabrullen sig med vad du får serverat i Kiel?
– Ouch… Efter varje match med Kiel så får vi någon tysk variant på gulaschgryta. ”Den innehåller bra näring” säger de och slevar upp på tallriken. Samma gryta efter varje match och nu börjar jag redan bli lite trött på den…