Tomas Axnér om nya jobblösningen, Handbollsligan och vikten av att förbli en vass matchcoach
I mars 2020 utsågs Tomas Axnér till damlandslagets förbundskapten och i våras förlängdes kontraktet till efter sommaren 2026. I november väntar VM på hemmaplan och förhoppningsvis en framgångsrik medaljjakt i Danmark.
Samtidigt står mycket i begrepp att förändras för både Tomas och landslagsstrukturen.
Nyligen togs den svenska landslagstruppen ut till VM i november/december. Om det går det att orda om i all evighet, men det är inte därför vi stämmer träff med Tomas Axnér.
Vi tillåter oss att blicka längre fram än så.
I Flincks och Ruttes handbollspod gick landslagschefen Hanna Fogelström ut och underströk att de företrädesvis vill ha en förbundskapten som är anställd på 100 procent.
Så har varit fallet med Axnér, men det förändras efter nuvarande säsong då han tar över ett av världens absolut bästa klubblag: Team Esbjerg. Axnérs förbundskaptentjänst blir 50-procentig.
Borde inte en svensk förbundskapten vara anställd på 100 procent?
– Jo, absolut. Det är ett heltidsjobb. Jag tänker samtidigt att om man är engagerad, som jag känner att jag är, så jobbar man alltid mer än 100 procent. Oavsett jobb, åtminstone inom idrott. Under mina första knappa fyra år har det inte gått att göra mer än det jag gjort. Dels för att jag gått från herrhandboll till damhandboll. Dels för att jag har satt mig in i hur hela landslagsverksamheten fungerar – och där vi har ändrat på väldigt mycket. Det har krävts ett stort engagemang från min sida. Jag har varit runt på alla riksläger, Sverigecuper och haft kontakt med alla ungdomslandslag, vilket var förutsättningarna inledningsvis. Sedan har jag haft en dialog med förbundet om hur allt ska optimeras.
Inom de flesta stora förbund arbetas det i OS-cykler. Så även i handbollens värld. Åtminstone är det tanken. Men ibland är allt inte svart eller vitt.
– Jag fick ett OS på köpet, eftersom Tokyo-OS flyttades fram ett år på grund av pandemin (Sverige slutade fyra, deras bästa resultat i ett OS någonsin). När vi började prata om en förlängning av avtalet så hade jag en diskussion med Hanna Fogelström, som är min chef, om att jag under de första fyra åren inte haft något behov av att stå på golvet i en större utsträckning än det jag redan gör.
Och det är väl just det som förändrats?
– Exakt. I ett längre perspektiv, att bara göra det jag gjort under fyra år – kommer innebära att jag blir en sämre matchcoach.
Fanns det någon brytpunkt när du insåg det?
– Året efter OS var vi samlade mycket som landslag och då kände jag inte behovet. Men när jag landade efter det så… Just nu spelar vi EM-kval mot Färöarna och Luxemburg. Det är inte några skarpa matcher direkt. Även på VM blir det matcher mot nationer som… inte heller är så bra och sedan blir det en kvartsfinal där man kan falla knall och fall. Jag tror att jag kommer till en punkt snart då man inte är lika skarp om det är för många enkla matcher och för få svåra.
– Att inte se sina idéer jag har få chansen flyga och att inte stå på matchgolvet i matcher där det verkligen gäller mycket är inte optimalt för vare sig mig personligen eller landslaget.
Så hur gick dialogen mellan dig och Fogelström?
– Jag sa att jag var lockad att nappa om det skulle bli aktuellt med ett kort inspel någonstans eller om det skulle komma en klubb som verkligen hade en utmaning för mig. Som Esbjerg då.

När Glenn Solberg blev assisterande tränare i Fjellhammer ”på sin fritid” förblev han förbundskapten på 100 procent.
Men när Tomas Axnér i somras presenterades som huvudtränare i Team Esbjerg var det någonting helt annat.
– Förbundet tycker nog inte att det är optimalt, men samtidigt har vi haft väldigt gott om tid att planlägga det här steget. Jag kommer gå ner i tjänst och sedan tittar vi på hur helhetslösningen ska göras.
För det ska till en ny landslagstjänst på runt 50 procent som ska fylla luckan som uppstår när du tar din danska klubb?
– Ja, och hur allt ska sys ihop pratar vi fortfarande om. Det är inte bestämt vem som ska anställas.
Nämnas bör att Johanna Wiberg är assisterande förbundskapten på en halvtidstjänst och jobbar övrig tid som lärare på Polhemsskolan i Lund.
– I allt det här är Johanna en del av helheten. Vi diskuterar internt vem som är bäst lämpad för att jobba med vad. Min uppgift blir primärt att ha hand om spelarna som bor utomlands; att följa upp dem mycket mer. Det kommer att bli enklare eftersom jag kommer att bo i Danmark från och med nästa sommar.
Vad säger Esbjerg om att du dubblerar? Borde inte en klubbtränare där vara anställd på 100 procent?
– I Esbjerg finns det fina möjligheter för mig att parallellt arbeta med landslaget. Deras tränare Jesper Jensen har haft Danmarks landslag i fyra av de sex år han varit i klubben. För Esbjerg är det inte ett problem att jag har ett landslag vid sidan av. ”Det är vi vana vid” säger de. Dessutom finns det stödfunktioner i klubben som jag får tillgång till; en klippare, en assisterande tränare och så vidare.
– Dessutom: när det är landslagssamlingar har Team Esbjerg bara två-tre spelare som är kvar i stan. Resten är på landslagsläger. Sedan spelas de otroligt mycket matcher i veckorna och får jag den hjälp som finns att tillgå med analyser och annat ger det mig tid att göra annat. Så jag är säker på att jag kan göra det som krävs på båda håll.
Att Team Esbjerg är vana vid att ha en tränare med landslagsuppdrag på annat håll är en sak. Men rimligtvis är det inte ett nödvändigt ont.
Borde det inte göra dig till en mycket bättre tränare på båda fronter om du tränar en klubb som just Team Esbjerg, till skillnad från om du tränat exempelvis LUGI?
– För mig är det en jättefördel att dubblera. Med Esbjerg möter jag dagligen de spelare som Sverige ställs mot i mästerskapen. Jag kommer att se de bästa spelarna i världen mer och kommer dessutom att ha flera av dem i mitt lag. Visst, det blir en belastning, men då är vi tillbaka på engagemangfrågan.
Vad vet du om nästa års lag i Esbjerg?
– Några kommer att försvinna och några nya kommer att tillkomma. Lagbygget håller klubben på med för fullt och där har jag såklart ett finger med i spelet.
Låt oss förflyttas till hemmaplan för en stund och Handbollsligan Dam.
Det är fler jämna matcher denna säsong, men är det för att ligan har blivit bättre – eller sämre?
– Att ligan är jämnare håller jag med om och då blir det roligare matcher att titta på. Toppen har blivit lite sämre samtidigt som att mellanskiktet blivit starkare. Sävehof hade fått kavla upp armarna rejält för att gå till slutspel i den danska ligan.
På en föreläsning under Z23 Camp i Eskilstuna pratade Axnér om vikten att inte stirra sig blind på åldrar. Att manliga handbollsspelare ofta peakar kring 30-årsstrecket. Om det resonemanget förs över på Handbollsligan Dam och vi skär av ett par år, och säger att peaken är runt 27 – så är det uppenbart att vi har ett stort problem med svensk handboll. Få damer spelar ju ens handboll då.
Diskussionen är samtidigt inte ny. För tio år sedan ändrades reglerna i svensk handboll så att spelare först året de fyllde 17 fick spela seniorhandboll.
Men problemet består?
– Det har ju inte hänt jättemycket de här åren. Kommer man utomlands och lever på sin sport så finns det incitament för att fortsätta längre. I Sverige kan någon vara 23 år, spelat sex säsonger i Handbollsligan och samtidigt utbildat sig till exemepelvis civilekonom. Då är det ganska enkelt att sluta, för hon blir ju inte utmanad i den inhemska ligan på samma sätt och får en hög lön om hon börjar arbeta heltid.
Du kommer att tilldelas Nobelpriset i 14 olika kategorier om du har svaret på det här – men vad ska svensk handboll göra åt det?
– Jag ser en tendens i exempelvis Ystads IF, de är ett bra exempel, som satsar på sitt damlag. Allt fler klubbar får dubbla identiteter och jag ser även inom fotbollen att det blir allt fler klubbar som vill vara ”hela föreningar”. Jag tror att det är en väg att gå eftersom vi då får fler pengastarka klubbar inom svensk handboll. Sedan ska det alltid finnas klubbar som H65 Höör och Skövde som är starka damklubbar, det kommer alltid att finnas utrymme för dem. Men ju fler stora föreningar vi har som verkligen vill satsa på damhandboll och ge dem förutsättningar med bra ungdomstränare och halvtidsanställningar av spelare så kommer fler att stanna i sporten. Då kommer vi inte behöva stoppa in förstaårsjuniorer i A-lagen för att det saknas alternativ.
Vad tror du händer den dag en svensk klubb börjar heltidsanställa spelare på damsidan?
– Vi skulle få se en extrem kvalitetshöjning. Det är jag helt säker på. Och de som börjar heltidsanställa ungdomstränare av hög kvalitet som kan utveckla spelarna kommer att bidra till att vi får vi se en nivå till inom sporten. Mer och bättre träning, det är nyckeln till attraktivare handboll med få tekniska fel och mycket fysisk kamp kombinerat med fart.
På tal om bättre fysik. För några år sedan när man såg Sveriges damer möta Norges damer så tänkte åtminstone jag att svenskorna blev slaktade på fysiken. Att just det skiljde lagen åt enormt. Hur har du under dina snart fyra år i landslaget arbetat med just en biten?
– Jag tror att vi har tagit in stor mark gällande konditionen – eftersom vi ställer högre krav. Alla tjejer i landslaget har varit bra tränade, men för att vara med nu och i framtiden så måste man vara DJÄKLIGT bra tränad.
Om Norge har varit index 100 och Sverige 75. Var står vi nu?
– Svårt. Vi har tagit in mark och är ett av de bäst tränade landslagen numera, det är jag helt övertygad om. Att vi har slagit väldigt många nationer från balkan de sista mästerskapen är ett kvitto på det. Vi har orkat mer än dem och har kunnat springa sönder dem. Nivån på vad som går att göra med fysiken har höjts. Fler är medvetna om hur viktigt det är. Folk ser Henny Reistad och tänker: ”Oj, går sådant här att göra?” När spelare vill bli så bra och tränar så hårt för att bli det kommer det att hända grejer.
Ge ett exempel?
– Jamina Roberts har slått nya personliga rekord i många av våra mätvärden de senaste åren och har en fysik nu som är fantastisk. Det har hon inte haft tidigare på samma sätt. Sena 90-talister och de som är födda på 00-talet har börjat tidigare med den här sortens träning har och därför ett försprång. Att någon av våra spelare skulle ta 100 i frivändning kändes osannolikt för något år sedan, med det är där Nina Dano ligger idag och jag är säker på att fler kommer att ta sig dit och fortsätta flytta gränser.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se