Så var Skövde-HIF: från ståplatsläktarna – ”Schkara Sömmarland är å andra hölle!”
HIF spelar i Superettan 2024.
Mer om matchen går det att läsa här.
Men matchrapporter i all ära. Här kommer en läktarrapport.
En knapp timme innan matchen svänger undertecknad och Gustav Lundblad in i en skogsdunge. Helt i blindo tar vi rygg på en bil vi antar vara från Skövde som ser ut att ha blykoll. En lerig kostig, mer eller mindre, leder in till en grusplan med en släggkastarring (!). Långt från parkeringsvakternas invikningar, men betydligt närmre arenan. Jackpot!
Väl inne på Södermalms IP hämtas ackrediteringarna ut.
– Känner du igen de här, säger säkerhetsvakten med misstänkt blick till ackrediteringschefen och pekar mot oss som om vi vore ryska spioner.
– Jadå. Skånesport, säger den senare och välkomnar oss med ett leende. Efter den här rapporten från från förra säsongen känner jag lättnad. I Norrköping är jag fortfarande portad, men det är en annan historia.
Vi värmer upp med lite hamburgare.
– Ta kvitto, vi får fan sätta upp det på jobbet säger jag till Gustav. Han går på det och betalar naivt.
”Schlättaburgers” är på plats med en foodtruck. Hela menyn är på någon slags västgötska. Vi tar varsin ”Lisch”, vilket visar sig vara hur man uttalar Lidköping. Extremt oväntat är den utsökt. Cheddarost och picklad rödlök med lokalt kött. Yummyinmytummy.
Helsingborgs Dagblad är redan på plats med tre man.
– De ville ha fyra platser, men då sa jag stopp, säger den ackrediteringsansvarige med stolt blick.
Vi ger tummen upp. Någon djävla gräns får det vara. Men skadeglädjen dämpas snabbt. Pressläktaren visar sig vara helt full. Tre HD-reportrar sitter där som Mallorcasemestrande tyskar på sina solstolar 06.45. Erik P som ut som den där Kenny i TV-serien South Park med en jacka som vore han på isbjörnssafari.
HD 3. Skånesport 1. Åtminstone sett till pressplatser. Gustav får äran att sitta. Jag blir hänvisad att stå.
Det gör inget. Så jag byter sida och går till ståplats på andra sidan arenan.
– Vi är di röe, va fan gör vi här!?
HIF-supportrarna sjunger konstant och ser sig lite vilset omkring på Södermalms IP. En arena där allt är halvdant.
Inte ens löparbanorna är ordentliga, blott sex banor. Bakom en kiosk står en Skövdeherre och kissar. Den karaktäristiska mixen av novemberdimma och urin svepte in mot planen.
Vi skådar ut över planen där spelarna värmer upp. En slags läktare ser ut som ett träslöjdsprojekt på ett par fraktcontainers. En annan byggnad med viktigt folk (som åt mat och inte frös) var i en slags byggnad med stark DDR-aura.
Ordningsvakterna såg oroliga ut. De delade ut fostrande blickar åt de Skövdeungdomar som rusade till HIF-klacken vid minsta bränning för att ta selfies till TikTok.
På en annan del av långsidan transporterades det bärs i kärra till törstiga fotbollsälskare.
Norrlands Guld på långburk. 50 kronor.
Hemmaklacken vecklar ut en banderoll.
”Man blir glad av riktigt gräs” säger den.
Det glädjer mitt fotbollshjärta. Och den delen av mig som är mer liberal i allmänhet.
Samba-SAIK står det på en annan banderoll. Det måste varit innan Linderoths tid.
Matchens blåses igång.
Som väntat är det ställningskrig, stora tuvor i luften, motlägg och ångest. Publiksiffran ropas ut som 1933. Den kunde ha varit högre.
Utanför arenan, intill den gamla idrottshallen där det spelas handboll, står en tremannaklack. Sträcker de på sig har de sikt över brädstaketet.
– Tjaallalalalalaaaa, H-I-F, ropar den ene lite då och då.
Kommer ni inte in?
– Biljetterna var slut, säger de och rycker på axlarna.
De får medlidande blickar av en herre i kiosken på andra sidan staketet.
– Tre till hade väl gått bra. De har ju kört ända från Helsingborg!
Efter ett långt liv i travbranschen känner jag igen många ansikten i dessa travtokiga trakter. Ett av dessa tillhör Lennart Persson. En av de vassaste pennorna och med ett av de mer fritänkande sinnena. En legend i de sammanhangen. Vi skakar hand. Men han är nervös, det syns. Nästan som om han hade starthäst i P21-loppet 22.30 på Axevalla en snöblandad februaritisdagskväll med vetskapen om att det skulle bli startgalopp. Men 500 spänn plats för sakens skull.
Inte långt från honom står en annan herre jag känner igen, men inte kan namnet på.
En gubbe med hästhandlarplånbok som sticker halvvägs ur de slitna jeansen. En digitaliseringsmotståndare, anar jag.
Fukten är påtaglig och plötsligt kommer dagens första stora motgång.
Kängan läcker. Det kalla vattnet tränger in i strumporna och jag förstår att det kommer att innebära en viss odör på vägen hem.
Matchen står 0-0 och det närmar sig paus. Elljuset är som vackrast när det fångar in pyroteknikens flyende rök mot himlen och samtidigt speglar daggen i gräset. Bakom ett moln syns en ljusstrimma. Går solen upp eller ner? Oklart för många som korkade upp vid 10-tiden och åt lunch på Circle K i Örkelljunga.
I pausen kör vaktmästaren omkring i en fyrhjuling som plattar till marken.
Män, sannolikt hus- eller gårdsägare, i 50-årsåldern ger maskinen lystna blickar.
Skövdeklacken tar ton när Kalle Joelsson ska slå en inspark.
– Sopa! Idiot! Bonnjävel!
Sten – möt glashus, säger jag till en av SAIK-supportrarna. Vi skrattar tillsammans och jag och tittar på den gängliga träsektionen. Den är full med GAIS-klibbor.
Samtidigt missar Wilhelm Loeper en cykelspark.
– Schkara Sömmarland är å andra hölle, häcklar en Skövdesupporter.
– Skjut i krysset, ropar en annan herre i Skövdepubliken till Elias Lindell som får bollen mitt på offensiv planhalva. Lindell får med sig en hörna.
– Höna höna höna, ropar de glatt.
På Skövdes läktare är det mycket rött. Av flera olika anledningar.
En herre står med röd keps med ”Detroit” på. En annan står i en Västra Frölunda hockey-mössa. Samtidigt sköljer Skövde över Skåningarna. Våg efter våg
Intill HIF-klacken är stämningen mer avslappnad, men mindre bonnig.
– Vi ska stanna kvar, sjunger de när speakern utannonserar att Brage gjort 2-0 på J Södra.
Nutidsrealism i sin finaste form.
Speakern hade en fin ut annonseringsapproch.
– Landskrona-Örgryte, 1-1.
Inte ett ord mer än lagen och resultatet. Varje gång han tog ton blev det nervöst. Vilka i bottenstriden kunde hota Skövde? Inga skulle det visa sig.
Men speakern var inte klar. Matchens lirare skulle utnämnas.
– I Helsingborg blev det Wilhelm Loooooooper, ropade han ut med dov röst, som om han hetat Wilhelm Goop – för att sedan spricka upp i total falsett när Azeez Temitope Yusuf gjorde 1-0 i 83:e.
Kort senare förkunnades det att:
– Det delades ut två gula kort, men vi vet inte vilka det var till…
Matchen tar slut.
Skövde vinner och får kvala mot Falkenberg. För HIF är säsongen slut.
På den leriga planen joggar Skövdes Samuel Sörman ner – barfota.
– Det ska göras bara. Det kallas grounding, säger Skövdes svar på DiLeva.
– Ni kommer att åka ur i kvalet mot Falkenberg, tänker jag – och för en gångs skull inser hjärnan att signalen inte bör skickas vidare till den glappande käften.
Något pressrum finns inte. Spelare och media snackar med varandra fritt på den sexfiliga löparbanan. Mycket bättre än stela mixade zoner.
– Superettan nästa år ju, säger HIF:s Kalle Joelsson till HD:s Marjan Svab i mörka solglasögon. Den senare försöker hålla inne leendet men misslyckas.
Jag tänkte intervjua Joelsson i form av sin lagkaptensroll. Men så ser jag Thomas Rogne. Han står och gråter när han intervjuas av HD. Och han gråter vidare när jag får ensamtid med honom. Mer om det lite senare.
Gustav snackar med Stuart Baxter. För jag vet inte hur många gånger den här säsongen. Han verkar gilla det, Gustav. Stuart är en karaktär lätt att tycka om, även i motgång.
Jag ska även få prata lite med Wilhelm ”Looooooper”. Den spelare jag personligen följt mest av HIF:arna, ända sedan han var med i Morgondagens Stjärnor under sin tid i Arameiska Syrianska. Men medan jag väntar på honom fångas jag vaktmästarens blick.
Han visar sig vara farbrors-son till hemmalagets Elmar Abraham. Vi talar lite fotboll, men mest annat. Bland annat om hans stora familj.
– Min far var i en familj med 16 syskon varav 15 män. De har 76 barnbarn varav jag som 41 är äldst.
– Herregud, vad håller ni på med i er familj? skrattar jag.
– Vi bara gökar, svarar han med ett stort garv.
Kort därefter får han en HIF-tröja av Micke Dahlberg och ger sig av för att vårda planen en sista gång innan hemgång. Kanske för att äta middag. Kanske för att göka.
– Hur lång tid behöver ni, frågar vaktmästaren till oss från skånsk media som sitter och trycker på våra tangenter.
– Du ska nog ringa hem till frugan och be henne sätta middagen i micron, svarar jag.
– Du – jag fick just en utskällning kring just det, svarar han med ett nervöst skratt.
En dryg timme sedan åker jag och Gustav hem.
Vi siktar på Chopchop i Jönköping eller om det var Värnamo. På vägen dit ska vi prata med Roar Hansen och Kalle Ringhov på högtalartelefon.
Jag älskar mitt jobb.
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se