Tårfylld Rogne om lidelsen, passionen, familjen – och framtiden

Det finns fotbollsspelare som har bollsparkeriet som jobb.
Och så finns det Thomas Rogne.

Mörkret har lagt sig.
Supportrarna har åkt hem.
HIF har förlorat, men det är det ingen som reflekterar över. Aldrig under 2023 har en HIF-förlust varit förknippad med framgång. Men så var det idag (mer om matchen här).
Pressen sörplar i sig de sista citaten från tränare och spelare som försöker summera sina känslor. Det mesta förlöper normalt under en säsong som i HIF perspektiv varit allt annat än normal.
Alla verkar nöjda. Det summeras, minns tillbaka och snicksnackas.

Men så står Thomas Rogne där. Och allt förändras.
Inför en journalist från Helsingborgs Dagblad, Sebastian Rönström, brister det. Alla känslor som kokat under året sipprar till slut över. Norrmannen kämpade inte emot. Tårarna började rinna, rösten sprack – och för alla som verkligen VERKLIGEN älskar fotboll var det både sorgesamt och vackert att se. Lyckotårar på en risig idrottsplats i Skövde.
– Jag var nära att ge upp i somras. Då trodde jag att jag aldrig skulle spela igenom, säger han.

– Jag har hela livet haft en speciell kropp, men haft tron att det ska fungera även om man missar några matcher. Men där i somras trodde jag ett tag att det var slutspelat.
Men han kom tillbaka.
– Under hösten har jag hittat ett sätt att komma tillbaka till planen. Jag ville så oerhört gärna var med och bidra, säger Rogne som med en rådjursblick får orden att bli mycket tyngre än de låter. De hugger en i magen.

HD:s reporter går iväg för att skriva sin text. Undertecknad får säsongens sista intervju med Rogne, för sig själv.
När du är 90 år gammal och bor på hemmet, vad tror du att året 2023 betyder för dig?
– Det här året kommer att betyda mycket. Det är inget jag vill eller kan glömma. Jag kommer att förknippa det med lättnad, säger Rogne och andas omedvetet ut så grundligt att han förkroppsligar sitt eget citat.
Tårarna faller igen.
Är du en ovanligt känslosam man?
– Nej. Jag gråter när någonting betyder väldigt mycket för mig. Jag grät när jag gifte mig 2019. Jag grät när jag vann guld med Stabaek 2008. Det är då jag gråtit. Det betyder så extremt mycket och nu är det en lättnad som är extremt svår att förklara.
Uppenbart är att Rogne lidit under säsongen. Kanske också stängt inne mycket.
Har du ventilerat det här på något sätt under året? Haft någon att prata med, professionellt eller med någon nära?
– Nej, alltså, jag har mått bra! Jag har ett fantastiskt liv. Visst det har har varit jobbigt mentalt att vara skadad och sådär, men annars har det känts bra.
Men skador ingår i fotbollslivet. För många spelare är fotbollen ett härligt jobb och klubben en av flera tänkbara arbetsgivare. Det här betyder tydligen väldigt mycket mer för dig än ett jobb?
– Ja, för mig fungerar det inte så att HIF bara är en arbetsgivare. Eller någon annan klubb jag spelat för för den delen. Jag satsar helhjärtat. Jag hyr inte en lägenhet i staden där jag spelar – jag köper en bostad. Staden blir mitt hem. Jag sätter mig in klubbens historia. Lär känna människorna som jobbar för den och stöttar den. Jag lägger ALLT jag har i det här, annars är det ingen poäng för min del. Det är… väl inget konstigt?
Jo. Jag har intervjuat hundratals, kanske tusentals spelare. Ingen har visat det med känslorna som du nu gör. De brinner också, men få om ens någon lider så OERHÖRT. Förstår du inte att det gör dig speciell?
– Nej, inte för min del. Jag drivs av passionen. För mig är det tjänstefel att inte ha ett djupt personligt förhållande till min klubb, men jag representerar samtidigt mig själv och min familj.
När Rogne själv växlar in på familjespåret brister det igen. Det hade varit lätt att avbryta honom och byta ämne. Men intervjun har för länge sedan övergått till någon form av terapisession.
Det är befriande.
– Jag har bott på annan plats än min familj i 13 år.
– Jag… Jag…
– Jag har bott på annan ort än min fru i åtta år.
– Skulle jag offra allt det för någonting som inte betyder någonting för mig; då skulle jag ha ett dåligt liv. Då skulle det inte vara värt det. Mitt jobb, mitt enda syfte att vara här, är allt. Allt!

Ett substitut för den allra närmsta familjen har HIF–medarbetarna – och supportrarna – varit. Det kan vara populistiskt att uttrycka det så. Men det är inget genomskinligt försök att vinna sympatier i de egna leden från Rogne. Det är inga alibikyssar på klubbmärket på tröjan framför kamerorna. Det är med all önskvärd tydlighet på riktigt så det är för Thomas Rogne; att supportrarna har varit en livskrycka.
– För mig kändes det så mer än någonsin när jag inte kunde stå på planen. När jag inte kunde bidra. Då svek jag dem.
Men så är det ju inte? Att du sviker dem?
– Nej, såklart inte på viss nivå och det är tankar man försöker jobba bort – för det är inte rättvist mot mig själv att lägga på den pressen på mig. Men instinktivt känner jag att det bara är på planen jag bidrar. Annars sviker jag alla. Man är ju bara människa, och man kan inte bara tänka bort dem.

Efter matchen gick HIF-spelarna till den tillresta klacken, pratade med dem öga för öga och tog alla i hand.
Då var då började Rognes känslor att bubbla.
– Det förtjänar mycket mer än vi av dem. De har stöttat oss hela vägen, även om det var ett ögonblick under säsongen med turbulensen kring Granen där de inte visade sin bästa sida. Men det har vi lagt bakom oss. Det var då. De är ändå fantastiska och utgör skillnaden på HIF och de flesta andra klubbar.

Vi lämnar nuet och glimtar mot framtiden. Rogne får frågan hur hans skadeproblematik kan tänkas förändras under vintern?
– Jag har en speciell genetik…
Vad betyder det? Att du har tre armar och en svans?
– Hehe, nej, men det är små saker som gör att man egentligen inte borde hålla på med elitidrott. Rent fysiskt och mekaniskt är det problematiskt utan att jag vill gå in på detaljer. Jag har två knän och två fotleder som är helt annorlunda än alla andras. Det har påverkat hela min karriär.
Hur mycket smärta har du haft?
– Den sista månaden, rätt mycket. Eller sedan somras egentligen. Sprutor och sådant hjälper inte. Det har gjort att det varit svårt att träna.
Kommer du klara av att fortsätta – och är det värt det om du måste lägga till stora smärtor till uteblivet familjeliv?
– Jag ska göra ett försök.
Vad betyder det?
– Nu har jag varit på planen ett par matcher och kunnat bidra. Mitt knä har fungerat bättre. Får jag en bra försäsong har jag minst en säsong till i mig. Det känner jag verkligen. Mentalt är jag inte klar. Hade vi åkt ur hade jag förmodligen inte pallat mer. Men nu klarade vi det och jag ska jobba stenhårt för en fortsättning – med start redan imorgon, avslutar Rogne med ett – och det måste framhållas – stort innerligt stolt leende.

Så var Skövde-HIF: från ståplatsläktarna – ”Schkara Sömmarland är å andra hölle!”