Om LUGI:s ras, presspolicy och räddning – samt IFK:s motgångar & möjligheter

IFK Kristianstad kom till spel utan Andreas Cederholm. Sedan gick Philip Henningsson sönder med lindat lår (såg allvarligt ut, på det sättet att man anar att det inte blir mer spel i år). Lägg därtill att Bozic är skadad och borta någon vecka till. Trots en formidabel virvlande inledning med femmålsledning redan efter 14 minuter – så var det underläge med två, 17-19, i paus.

Tönnesen släppte loss 7-6-spel sista tio i första halvlek. Det slog fel, men inte för att man spelade dåligt. Utan för att man missade lägena. Oftast från mittsex. Helt rena lägen som ska sitta åtminstone 80-procent av gångerna. Nu kördes det nästan blankt. Och man straffades. Hårt.

Men – tänker jag – i Handbollsligan kanske det är en väg att gå.
Ett topplag som nyttjar spelartyperna som passar för 7-6-spel är sällsynt. Men tänk Helt Jepsen i form, Jurmala i form och Josefsson på uppgång, Markus Olssons eller Klöves skytte på det – och kantvesslor som gör 15 meterslöpningar till bänken på två sekunder. Det kan ju inte vara kul att möta. Fråga Nantes.

Eller så frågar man Stocken: ”Har inte IFK Kristianstad en trupp som passar djävligt bra för 7-6?”
Några sekunder senare kom svaret:
”Ja, det är jag helt enig om. Var jättebra i 7-6 i SM-finalerna emot Sävehof och tog in sju mål emot Önnered i cupen senast med det! Är jobbigt att möta dom i 6-6 och med en extra spelare blir det ännu tuffare.”

En del kommer alltid att spy galla på 7-6-spel. I synnerhet om det inte ger omedelbara resultat. Men det är ju säkert som med allt annat någonting som fungerar först när det verkligen har tränats på, misslyckats med, blivit bättre och slutligen stabilt.

En annan positiv sak jag tog med mig var Gustaf Bankes målvaktsspel. Han låg till stor del bakom att IFK kom ikapp till 25-25 med tio minuter kvar. Med: 7-6-spel. Det slutade 27-31. IFK:s avancemangs möjligheter är borta.

Men i ärlighetens namn var de väl aldrig riktigt där?

***

Kvällens mest hjärtskärande?
Elin Österwalls skrik när hon gick omkull med tio minuter kvar i matchen mot Skövde. Vi är många som vet hur ett korsbandsskrik låter och detta lät som ett sådant.
Österwall, 18, är en spelare som det talats extremt väl om länge. Just nu matchades hon försiktigt in i allvaret, men lär tvingas till en längre paus.

Matchen?
Det blev ett drama som avgjordes först i slutminuterna. 25-24 till Skövde som varit på två veckors H65-läger (tre matcher, tre förluster)
Elma Örtemark är en spelare som nästa säsong förhoppningsvis spelar i ett bättre lag. Skövde i all ära – men det är en spelare för ett topp 3-lag.

För Önnered väntar nu en resa till Rumänien och dubbelmöte med Targu Jiu. Går de vidare därifrån, vilket nog blir svårt, väntar gruppspel – och frågan är om Önnered verkligen klarar av att hantera både det och en jakt på SM-final samtidigt.

***

Tillbaka till gårdagen.

Karlskrona höll på att döda matchen mot LUGI.
Jag såg mig runt i Sparbanken Skåne Arena, tog ett varv runt läktarna, och såg två herrar som såg samma sak ur helt olika perspektiv.
Uffe Larsson såg Isak Larson dansa omkring med ett leende, bre mackor åt Olafur Gudmundsson som stegade förbi som en nystretchad älg och satte dem lågt i målvaktens bortre. Rutin.
Ola Månsson såg Axel Månsson köra fast gång på gång och när tiden höll på att rinna ut chansa med ett inspel till linjen. Uppkäkad.
Båda med en son i genombrottsfasen i sin karriär, båda i förmodade bottenlag – men med helt olika öden. Åtminstone i den här matchen.

Axel kan bättre. LUGI kan bättre. Men frågan är om det räcker.
Nu har de sju matcher i följd resten av året där ett rimligt utfall är NOLL poäng. Möjligtvis en, i bästa fall två. Sedan väntar ett EM-uppehåll, bortamatch mot Hammarby och sedan, den 4 februari 2024, möter LUGI Aranäs hemma.
Nemanja pratar om vikten av att vinna rätt matcher här. Den där Aranäsmatchen blir ohyggligt viktig. Sannolikt helt avgörande.

Under det EM-uppehållet i januari skulle LUGI verkligen behöva fylla på truppen. Jag skriver det NU och inte efter de här sju matcherna. Nemanja tror på sitt lag, det är klart att han gör, men vem som än kopplar ur sitt LUGI-hjärta och ser nyktert på bottenstriden kan säga att de genuint tror på att de klarar det här?
Klubben har samlat in två miljoner aktivt under hösten från välvilliga donatorer. Vissa har klivit in med hundratusentals kronor. De pengarna behövs säkert i olika sammanhang för att verksamheten ska fungera. Men. Vågar klubbledningen, och dess sponsorer, chansa och inte stärka upp truppen i vinter?
De om några hade behövt en Elliot Stenmalm-variant som YIF lyckades håva in.

Jag ser ingen annan räddning för LUGI än att fylla på truppen i vinter. Mitt under säsong – ja. Men det blir svårare att ta upp laget från Allsvenskan 24/25, vilket med stor sannolikhet är alternativet. Och det behövs inte en okänd spelare från Nederländerna med rutin från Allsvenskan som damlaget skakade fram. Jag skulle vilja se en Andreas Pallicka till RIK-värvning. För det är nästan där LUGI är sett till behov. Men allra helst en utespelare. Ock söker man en målvakt – då kanske min amigo Adam Krantz kan vara ett alternativ? Visst, han kanske kostar mer än ett busskort och en knippe matkuponger på Malmborgs, men är ett intressant namn.

LUGI har som klubb lagt ödet i händerna på en ung spelartrupp full med potential. Jag gillar det. Men det räcker inte den här säsongen. Väl?

Isak Larsson förresten, honom kan ni läsa mer om här.

***

På tal om matchen i Lund.
Det kan ju nämnas – eftersom det i slutändan påverkar Skånesports, Sydsvenskans, Handbollskanalens och alla andra handbollssidors läsare.

Handbollen är underbar att bevaka på så sätt att tillgängligheten, landslaget undantaget vilket jag har förståelse för, är fantastisk.
Efter matchen ses journalister, spelare och tränare utanför omklädningsrum eller intill planen. Vi pratar om matchen eller vad det nu är på agendan. Ibland kommer klubben med överblivna korvar eller lite kaffe.
Stämningen är avslappnad. Det finns inte bara en ömsesidig repsekt för varandra – jag skulle vilja dra det så långt att det hos handbollsfolk till och med finns en nyfikenhet. En vilja att vara med. En vilja att få säga sitt. Ingenstans blir jag som journalist så uppskattad av de aktiva som i handbollshallar.

Klubbarna behöver inte agera. Vissa har testat med presskonferenser och sådär. Det kan vara kul, men blir mest skitnödigt. Allt vi behöver är ett skrivbord. Gärna WiFi. That’s it.
Vi är inte självgoda GP-journalister som lever på pressmat.

Sedan har vi LUGI.
De har en fantastisk pressvärd i form av Alberto. En liten man med stort hjärta. Vi pratar alltid en del. Ibland om handboll. Oftast om annat. Kanske om Bolivias matkultur, svensk politik eller väder i allmänhet. Han är kanon. Ett unikum. En gentleman.

Men. Detta är andra säsongen som pressen av klubben hanteras som spetälska idioter. Och jag är trött på det. För jag är åtminstone inte spetälsk.

Följande är praxis på LUGI:s arrangemang: Efter matcherna ska pressen be om önskemål om intervjuobjekt. Sedan ska Alberto hämta personerna i fråga. Pressen står nere i ett hörn, så långt bort från omklädningsrummet man kan komma. Som fån.
Vi kisar mot spelargången. Kommer ”våra” intervjuobjekt ut? Alberto jagar dem. Helt i onödan. Jag tänker att av alla sysslor som finns i en klubb, så är det en extremt resursslöseri att ha en man som Alberto till leta upp spelare som inte behöver letas upp för att ledas till en plats som inte behöver finnas.
Långt bort ser jag busschaufför Kagan stå och snacka med föräldrar till spelare, han visar spelbongarna på mobilen. Det är ungar, kompisar, publik och alla annat löst folk där snarare än de som verkligen borde vara där – pressen.

Efter en stund kommer de utvalda spelarna/tränarna. I bästa fall. Vi i pressen, i detta fall Radiosporten, Sydsvenskan och undertecknad, vet inte om de gått hem eller inte har lust. Tålamodet prövas.
Tiden rinner iväg.
Så efter en stund skiter vi högaktningsfullt i hänvisningarna och korsar planen, full av ungdomar som spelar spontanthandboll.
Haha! In your face, tänker Lommarebellen i mig och sneglar upp mot VIP-läktaren samtidigt som jag likt en tjuv om natten rör mig mot den heliga gralen: Klisterväck-maskinen utanför hemmalagets omklädningsrum. Den passerar alla. Men där får vi inte stå. Det är som att vi försöker plocka ner Mona Lisa från Louvrens vägg.

Där utanför hugger vi tag i de spelare vi vill ha, vissa kommer fram själva och snackar/skäller/ifrågasätter/hyllar. Jag vet inte hur många gånger jag byter vinkel när jag hör hur det snackas efteråt om situationer, domare eller annat. Det är inte ett problem för någon – men görs till ett problem av folk som inte förstår bättre.
Jag vill prata med Nemanja såklart, men han har ett annat samtal med Christian Nyhlén. Då kommer Isak Larsson förbi. Perfekt! Så vi tar ett snack. Nemanja blinkar åt mig, en signal om att jag får min intervju om en stund. Bra bra.
Då dröjer det 20 sekunder innan den omtalade vaktmästaren kommer förbi. Han är arg.
Som alltid. Kränkt rentav.
Vi står tydligen i vägen när stolar och bord ska ställas undan.
– Alltså va fan, där är en hel idrottshall ni kan vara i. Nog fan ska ni stå där ni inte hör hemma, morrar han – och får det ansiktsuttryck jag visar på bilden ovan. Jag svär och Isak Larsson blir obekväm.

Såklart stör vi ingen.
Det är bara trams. Som allt annat idiotiskt i den situationen.

För att summera.
Handbollen har redan extremt stora problem med att allt färre tittar på den.
Handbollen har inte råd med att pressen ska stå i ett hörn och be om audiens. Pressen som redan nu urholkas och i framtiden blir mer och mer känslig för vilka intressen redaktörerna själva har. Och känner de att det är trist att gå på LUGI:s matcher, då börjar hjulen snurra. För då blir det mindre bevakning – och det blir mindre synlighet – och det blir missnöjda sponsorer – vilket leder till mindre pengar och mindre möjligheter för klubben är uppfylla sitt syfte.
Därför är det synd att uppfinna en korkad lösning på ett problem som inte finns.

I det sammanhanget vill jag göra en shoutout till vaktmästaren på Södermalms IP i Skövde.
Din djävla king! Hoppas frugan lugnat ner sig.

***

Mitt i vimlet, det älskade och värdefulla vimlet, mellan vaktmästarens värdefulla stolar, bord, rullande vagnar och löst handbollsfolk så stöter jag på Timo Glave.
Just det!
Damlaget vann ju sin första match förra veckan. Och jag fattar noll.
Ena dagen vinner Västerås hemma mot Sävehof i cupen. Nästa smiskar de Skövde på bortaplan. Och sedan luggas de av… LUGI?
Det blev ett snack om lyckats försvarsspel, bra målvaktsspel och lite annat. Mer om det lite senare. No thanks to LUGI:s presshänvisningar.

***

Igår mötte jag en kollega. Min chef för att vara mer noga.
Sportintresserad som sjutton men inte utpräglad handbollsnörd. Han sa det jag tror många säger.
– Jag kan sakna att kolla på handboll ibland. Förr kunde jag flippa mellan kanalerna och se att Malmö spelade mot Ystad och så kollade man en halvlek eller två på den matchen. Nu blir det ingenting.

Isak Larsson om att spela med sin barndoms hjälte – ”Surrealistiskt”

Nemanja Milosevic: ”En dålig dag mot fel motstånd”