Om Axnér, Solberg, Parrondo, översvämningar och Vinslöv

Det här med förbundskaptener inom handbollen och fotbollen har alltid fascinerat mig.
Det svenska handbollslandslaget har varit tydligt med att de vill ha en FK för damerna och en FK för herrarna som är heltidsanställda. Speciellt hårt håller man inte i den policyn – vilket jag vill tro är bra. Att vara flexibel i sådana här stora frågor tror jag är bättre än att vara orubblig av prestigeskäl.
Tomas Axnér kommer i sommar att gå från 100 procent till 50 procent och kombinera FK-jobbet med att vara tränare för ett av världens bästa lag, Team Esberg. Samma jobb som Jesper Jensen hade och han var ju FK för det danska landslaget med stor framgång.
Så länge det finns en balans kring vilka uppgifter som delegeras känns det som en optimal lösning. Mer matchcoachning, mer finger i grytan i den internationella handbollsgrytan, mer fokus på det Axnér borde vara bäst på – och mindre administration och timmar på Sverigecupen…

När jag pratade med Tomas Axnér om saken kändes det självklart på något sätt.

Axnér sa det träffande på tal om att hans roll som FK: ”I ett längre perspektiv, att bara göra det jag gjort under fyra år – kommer innebära att jag blir en sämre matchcoach.”

På tal om Axnér. Han är just nu delaktig i att forma nästa års upplaga av Team Esbjerg och nu står det klart att han får med sig sin landslagskantvessla Elin Hansson från Horsens.

***

Det för oss in på Glenn Solberg – och Roberto Parrondo.

Solberg är 100 procent förbundskapten. Men ändå inte. För han är även ett par procent, jag kan bara spekulera i hur mycket, assisterande tränare i Fjellhammer. På sin fritid.
Tänk om han hade varit 50% i landslaget och 50% i en internationell toppklubb som huvudtränare.

Kanske är det helt olika förutsättningar att träna herrar och damer på den nivån, kanske säger färre herrklubbar ja till en sådan lösning, men man kan ändå mer rätta fråga sig: vad skulle vara bäst för Solberg respektive landslaget?

Säkert är det individuellt. Den lösning som passar Axnér kanske inte passar Solberg och så vidare. Det är ett komplext ämne.
För några år sedan hade jag, i en soffa i Alingsås, ett väldigt intressant samtal med topptränaren Roberto García Parrondo. Idag i Melsungen. Då i Egypten efter att ha plockats in från Vardar. Han förklarade vilka oerhörda möjligheter han hade med Egyptens landslag. Ett par dagars samling här, ett litet läger där. Vilka resurser han ville ha, vilka hjälptränare han än pekade på köptes in. Dessutom hade ligan flera återkommande landslagsträningsdagar som satte ligan på halt, landslaget var viktigare.

Först gillade han det. Vilken dröm!
Sedan ruttnade han på det.
Familjen flyttade till Egypten och där satt han större delen av året utan tillgång till sina spelare. Han tittade på dem på skärmar. Trots att han var 100 procent FK för Egypten med bättre förutsättningar än något annat land egentligen gett ett landslag i den tidsperioden så menade han att det hade varit bättre för honom att även träna ett klubblag. Men det fick han inte. Förbundet vill bestämt ha honom som 100 procent FK.

Jag led verkligen med honom när Egypten åkte ut på straffar mot Danmark i en helt sjuk kvartsfinal. Den oerhörda enkelriktade satsning som gjorts – och sedan förlora på det sättet. För Parrondo är uppenbarligen inte bara en extremt bra tränare – det är en trevlig prick dessutom!

***

Tillbaka till Skåne.

Efter morgonens sovmorgon som avbröts av en ny översvämning, vattnet forsade in från trädgården, tinade jag upp framför brasan. Att bygga spontana vallar av matjordssäckar och gamla kartonger med magasin har blivit en ny hobby. Att tömma badrummet på avloppsvatten som bubblat upp har blivit en återkommande utmaning. Det är till och med så mycket vatten på den mellanskånska myllan att tågen ställts in. Åkern utanför vårat hus har blivit en sjö, nej – en skånsk Ocean. Förmodligen djupare och med bättre sikt än Finjasjön…

”Är det för tidigt med lite honungswhiskey?” tänkte jag för mig själv och kom fram till att det var det. Det får vänta tills ikväll. Eller åtminstone till middagen.
Det fick mig att tänka på Vinslöv. Där hade man fattat ett annat beslut.

Hur som helst. Vinslövs start i Allsvenskan har väl varit sådär. OV lär springa hem Handbollsligan, Flinck tror fortfarande, likt en AIK:are i alla evigheter, att de kommer att etablera sig i högsta ligan och ”nästa säsong då djävlar”…
Dock ska det sägas att Allsvenskan ser väldigt öppen ut bakom OV. Och Vinslöv har ett lag som verkligen har förutsättningar att knappa en kvalplats. För laget har höga toppar och sportsligt hoppas jag att de klarar den biten.

Det är en lockande tanke med Vinslöv i Handbollsligan för jag tror verkligen att det skulle bidra med någonting speciellt.
Hallen är nu ombygd så att det finns en fin läktare även längs ena kortsidan. Publiken gör det till en fest. Det finns kommersiella krafter som vill satsa. Jag vet ärligt talat få andra föreningar som har sådan medvind kring det organisatoriska som Vinslöv har just nu. Det räcker med att gå in i hallen för att förstå att lågkonjunkturen inte har Vinslövs HK i samma grepp som andra föreningar. Som IFK Kristianstad

Alla kloka människor jag pratat med verkar vara inne på att handbollen mår bra av att flera stora föreningar för med sig damlagen i eliten. Samtidigt som det måste finnas utrymme för klubbar som H65, Skövde, Amo – och Vinslöv.
Vinslöv skulle göra Handbollsligan roligare ett år eller tre jämfört med större klubbar som exempelvis HK Malmö, IFK Ystad, Önnered, Hallby och flera andra mittemellanklubbar. Dessutom behövs de för att ständigt påminna oss om att det går att drömma stort och lyckas inom svensk klubbhandboll.

Kan Vinslöv bli nästa Amo? Tja, varför inte?

***

Gårdagens blogg om H65, Tem Skåne, Kolstad och en del annat hittar ni förresten här.

Tomas Axnér om nya jobblösningen, Handbollsligan och vikten av att förbli en vass matchcoach