Om IFK:s nedgång, YIF:s uppgång, OV:s segerparad – och matchen som var som Umeå

Hur ska man beskriva första halvlek (8-16) mellan LUGI och Skara?
Tja. Säg så här.
Hade matchen varit en sås hade den varit skuren.
Hade matchen varit en drink hade den varit utspätt vatten.
Hade matchen varit en semesterdag i juli hade den varit 14 grader, mulet och pollen.
Hade matchen varit en ort hade den varit… Umeå. Ett slags Hörby från Wish.

Det dröjde drygt åtta minuter, och en timeout, innan LUGI gjorde sitt första mål. Lovisa Liljeberg i 6-5-spel sprang sig fri och gjorde 1-3.
Cornelia Dahlström fick in ett par skott i steget, men snabbt lärde sig Skara, utan den knäskadade Sara Johansson, att det inte hände så mycket mer om man satte stopp där.
Skara åkte på fyra utvisningar första 30. Varav två för felaktiga byten.
Melanie Felber sköt en meter utanför vid smaskigt friläge.
Ändå var LUGI chanslösa att hota på allvar.

Tio minuter in i andra halvlek var matchen bortom räddning. Tio bollar efter.
De var som skenande hästar i nedförsbacke. Alla bara sprang. Ingen riktigt tänkte. Come what may.
LUGI testade med utgrupperat försvar, punkt, dubbelpunkt, 7-6 och det mesta som finns med i tränarkurserns pärm.

Det stannade på 24-36.
Förlust med tolv bollar i en kamp som inte var en kamp. Snarare ett pass.
Laget noterades för sammanlagt 20 tekniska fel. Det var nog snällt räknat.

LUGI är jumbo med tre poäng på nio matcher och hemska -68 i målskillnad.
Ebba Schultz flinade ändå efter matchen.
– Det är första gången jag blir intervjuad i TV, sa hon med ett leende så rent att jag själv fånlog. Hur kan jag ha missat att ha intervjuat henne? Jag avgår.

***

I ATG Svenska Cupen upprepade Ystads IF segern mot Sävehof. Nu på bortaplan. 39-32 och Final Four-biljetten kvitterades ut hur smidigt som helst.

Den senaste tiden, åtminstone i Handbollsligan, tycker jag att de båda lagen gått åt olika håll formmässigt.
Sävehof känns lite slitna. Lite på tillfällig nedgång.
I YIF har firma Anderssons och Carléns tålamod och lugn betalat sig. Det hade kunnat bli stressigt och oroligt efter den skitstarten, men nu blir laget bättre för varje anfall. Kim Andersson åldras baklänges. Talangerna tar stora steg i rätt riktning och har haft nytta av den hårda skolan inledningsvis. Det som var en tunn trupp är nu en bred trupp med outnyttjad Stenmalmpotential. Med en cuptitel inom räckhåll. Amo, Hammarby och Önnered är med och slåss – frågan är om inte Ystad ska ses som favoriter oavsett hur det lottas.

***

För IFK Kristianstad är det precis tvärtom.

Henningsson borta året ut.
Sämsta seriestarten på tolv år.
Torskparad i Europaspelet.
Tränaren ifrågasätts.
Sportchefen släpps.
Ekonomin måste saneras.
Publiken sviker.
Tålamodet tryter.
Utslaget i cupen av ett raggargäng från Tynnereds ytterkanter. 32-34 i ÖHK-hallen följdes upp av 33-35 på hemmaplan, i en kamp som hade en jämnare matchbild.

Jag har aldrig sett IFK Kristianstad i den här situationen. Sportsligt sett tror jag säkert att de har goda förutsättningar att studsa tillbaka och blir en mardröm att möta i slutspelet.
Men det som intresserar mig mer är hur staden stöttar klubben när det blåser snålt.

Att sitta på läktaren under 80 raka hemmasegrar, käka popcorn supa till och leka riddare på Facebook är en sak.
Att stå upp för en förening som krisar kräver betydligt mer karaktär. Har ni den, Kristianstadsbor?

***

25-25 med sju minuter kvar.
31-25 när visslan gick.
OV Helsingborg gjorden en ”Örjan Kihlström”. Låg på rulle och väntade tills upploppet väntade. Då ryckte de ur tussarna, drog ner det helstängda huvudlaget och spurtade furiostiskt förbi de trebenta mjölksyreberusade sköldpaddorna som sprattlade förgäves på insidan.

Det var tionde raka segern
Och det lär inte stanna där.
Match elva är mot IFK Ystad borta. En hämtis. Match tolv mot RIK hemma. Gäsp.
Men sedan. Match 13. Borta mot Vinslöv. En fredagskväll. DEN matchen missar jag inte. Speciellt inte då Mikael Fransson och hans JOMI System är matchvärd och håller i nätverksträffen. Det kommer bli en sen kväll på Fältvägen och senare kanske även hos godsägare Holmström.

Om Axnér, Solberg, Parrondo, översvämningar och Vinslöv